Var Här Nu, Var Där Zen

Månorm analyserar »Be here now« av Baba Ram Dass


Jonathan Månorm Kärre går igenom två spirituella möten som ger honom svar han inte förväntat sig, och förklarar saker han tidigare inte förstått. Berättelsen om mötena är en resa från oklarhet till klarhet, som i stort har med skriften »Be here now« av Baba Ram Dass, före detta Richard Alpert, att göra.

För ett litet tag zen hade jag nöjet att möta två gurus. Antagligen var de bara reflektioner av mig själv, så är det väl med alla en möter. Men ändå, de var intressanta och värda att skriva hem om.
        Den första träffade jag på Ekobyn Suderbyn som ligger en bit ifrån casa Bibos på Gotland. Sergey, en vän som bor där, bjöd mig till deras lördagsjam och det tackade jag givetvis ja till; jag älskar att banka på trummor tills själen drar iväg med musiken.
        Medan vi satt där i cirkel i deras globformade växthus registrerade sig en lite äldre kvinna i mitt synfält. Med lite äldre menar jag cirka femtio bast. Hon bar blå mjukisdress och såg riktigt chillad ut.
        Vi spelade en Ted Gärdestad-låt, »Jag vill ha en egen måne« så klart, när hon helt överraskande halade fram en silvertrumpet och dök in i mixen på en alldeles änglalik tongång.
        »Wow!« tänkte jag och tittade på ormtjusaren framför mig. Det är trumpet en ska spela alltså. Hon var så försiktig men ändå solid och självklar.
        Efter låten lade hon ner den blänkande trumpeten i väskan igen. Zen började hon göra solhälsningar på en matta bakom mig. Det var då jag approacherade henne:
        – Hej, får jag fråga en sak?
        Hon andades in sakta genom näsan, som yogisar ju gör, och så for mungiporna upp i ett leende, därpå ögonbrynen och till sist ögonlocken som blottade blå kristaller som sa: du har min totala uppmärksamhet.
        – Jo det är så här, va. Jag ser att du har en utvecklad hund, eller bergsställning kanske det heter på svenska, och det gör mig lite avis. Det är nämligen så att jag har rätt så korta hamstrings och kommer liksom inte ner ordentligt. Har du nåt tips på vad jag kan göra för att bli vig som du?
        Hon andades med hela konstitutionen. Gungade lite fram och tillbaka, som spelade hennes energivarelse flöjt. Lät mina ord eka i templet innan hon svarade:
        – Jobba med dina hamstrings. Ställ dig i hunden med böjda knän tills du kan räta ut dem.
        Simple as that, sa hennes leende.
        – Jag hör vad du säger, svarade jag omgående utan exponeringstid. Men du vet, jag har tänjt mina hamstrings i snart femton år och de vill bara inte, det gör fett ont i knävecken när jag böjer mig så där.
        – Oj, femton år! utbrast hon och ryggade tillbaka. Men då kanske du ska sluta försöka helt enkelt, din kropp är väl inte skapt för det helt enkelt.
        – Sluta försöka säger du?
        Hon lutade på huvudet och nickade med minimal ansträngning.
        – Okej, tack för tipset, sa jag och skrattade inombords åt anti-tipset.
        Jag gick tillbaka till trumman och hon återupptog sina solhälsningar. Sluta försöka? Aldrig. Vadå inte skapt på det sättet? Vad vet hon om det? Men fan vad fint hon spelade den där trumpeten...

Undertecknad får truminducerad utomkroppslig upplevelse. Foto: Sergey Lutchenko

Lite senare for hela gänget som jammat i ekobyns växthus till en fest i centrala Visby. Det var där jag träffade guru nummer två: Micke, eller Aloha Mikael som han presenterade sig.
        Aloha Mikael var klädd som en cirkusman. En lejontämjare av det elegantare slaget. Med röd skjorta under blå glansig väst, kanske av siden fast tjockare, vad det nu kallas. Håret bakåtfokuserat i tofs. Mer av en magiker kanske, som fipplar med spelkort.
        – Fan vad jag känner igen dig, sa jag. Har vi träffats förut?
        Han satte pekfinger och tumme till läpparna och funderade. Tror inte det, sa blicken som bara släppte igenom några strimmor ljus.
        – Nehe... men är du nån kändis då kanske, har jag sett dig på tv?
        – Nix, tror inte det heller. Har bara varit på tv ett par gånger och det var längesen nu, sa han.
        – Äsch jag kollar ändå aldrig tv, var jag noga att poängtera. Jo men nu vet jag, Ängsbacka! Eller hur, tantrafestivalen?
        – Ja, det är möjligt, 2014 var jag där.
        – Omöjligt, det måste varit 2015, då var jag där...
        – Njae... ganska säker på att det var 2014.
        Glödlampan som just gått upp över oss slocknade. Men så tändes ett nytt ljus:
        – Vet du vad, sa jag. Skit samma. Vi är ju båda här nu, eller hur. Låt oss snacka. Vem är du egentligen?
        Han presenterade sig alltså som Aloha Mikael. Vilket jäkla namn. Fett. Han berättade att han funderade på att starta någon slags coach-verksamhet här på Gotland. Han var alltså guru till professionen.
        – Och durå, vände han tillbaka mot mig. Vad gör du här på ön, för du är inte gotlänning va?
        – Jo nu är jag ju faktiskt Gotlänning zen ett halvår tillbaka. Vad gör jag här... Ja du, drog jag på så ärligt jag kunde. Jag gör egentligen ingenting, jag bara är liksom, ser vad som sker.
        – Sjyst. Hur går det för dig?
        – Vet du, det går rätt dåligt faktiskt. När jag jobbade på byrå i stan, då tänkte jag alltid att jag skulle må så jäkla fint bara jag slapp alla måsten, men faktum är att jag mår ganska fruktansvärt emellanåt, större delen av tiden faktiskt.
        – Aha, varför gör du det då? Frågade han och höll upp en verbal spegel framför min fejja.
        – Ja du... fortsatte jag. Nu när jag saknar måsten får jag liksom ingenting gjort. Glider mest runt och tänker att jag ska måla en tavla och skriva en bok, men det går inte för det börjar bli stökigt som fan hemma och disken står i drivor över hela köksbänken så att det blir ett helvete bara jag ska göra en macka. Ändå pallar jag inte städa. Eller skapa för den delen. Då gör jag istället ingenting. Tänker på vad jag borde göra.
        – Du, då har jag ett tips till dig, sa Aloha Mikael och laddade sin guru-bössa. – Sätt dig ner på en stol.
        Det var allt han sa. Men han sa det med pondus.
        – Sätta mig på en stol? Jag vaknade upp från tankegången som tagit mig från festens vardagsrum hela vägen hem till mitt störigt stökiga kök.
        – Just det, fortsatte han. Sätt dig på en stol bara, och så sitter du där tills du vet vad du ska göra.
        Simple as that, sa även hans leende.
        Men så kontrade jag:
        – Ah men du vet jag sitter redan halva dagen i lotusposition med tända ljus och rökelse och så har jag en sån där speciell meditations-pall och...
        – Lägg av med det! Sluta meditera. Sätt dig bara på en stol och sitt där.
        – Jaha. Bara sitta där säger du? Hur länge ska jag sitta där då?
        Aloha Mikael garvade och tog tag om mina axlar.
        – Såg du vad du gjorde nu? Du försökte igen. Sluta försök. Det finns inget recept. Sätt dig bara på stolen utan att planera. Och så sitter du där tills du reser dig upp och gör något annat. Då gör du det istället.
        – Huh, sluta försöka säger du, intressant. Kanske ska göra det ändå.
        – Det var så lite så. Förresten behöver du inte tacka mig, vi skapade det här ögonblicket tillsammans.
        – Så är det nog. Men vet du, det är så lustigt. Jag har nämligen läst en bok precis som jag gillar skarpt, det är typ min bibel, men jag har inte begripit vad bilden på framsidan betyder. Förrän nu!
        – Aha, vad är det för bild på framsidan?
        – Är du redo? Jag kan knappt tro det själv. Men det är en stol. Rakt upp och ner bara. En stoljävel. Och så heter boken »Be here now«. Skriven av Richard Alpert som var polare med Timothy Leary och började experimentera med LSD innan han hoppade av sin position som Harvard-professor och istället blev heltidsguru. Bytte namn till Baba Ram Dass gjorde han. Vilken lirare. Kan du tänka dig? En stol, så sjukt. Tack för förklaringen. Nu fattar jag.


»Be here now« av Baba Ram Dass får sex Månormar av sex möjliga.

18 Juli 2017