Anti-Premiär: Yalmar – »I Need A Match«


Än en gång stundar en anti-premiär på Profet, den här gången för Yalmars video till »I Need A Match«. Chefsideolog Filip Lindström diskuterar hat och bekräftelse i en vinklad text om vår tids största mötesplats.

Yalmar. Foto: Jonas Svenningsson

Jag hatar premiärer. Det har jag skrivit förut, utan att egentligen ifrågasätta mig själv i varför jag gör det. Nu, i ifrågasättandets och anti-premiärens stund, ser jag anledningen.
        Mitt hat beror på stolthet, och en känsla av mervärde som är helt ogrundad i sig själv. Det har varit så viktigt för mig att Profet ska vara någonting annat än liknande publikationer, så pass viktigt att jag ryggat tillbaka ifrån företeelser som sådana vanligtvis sysslar med. Stoltheten förblindar i vandringen mot storhet, och med dessa blinda ögon stirrar jag bitterheten i vitögat.
        I klarhetens sken står det tydligt att stoltheten är en produkt av det välkända bekräftelsebehovet. Detta omnämndes flitigt, av naturliga anledningar, i min Agent Side Grinder-intervju »Bromma-bandet och Bekräftelsebehovet«, men då hur bekräftelse saknas mig i kärlekens ljus (eller snarare hur jag inbillar mig irrationella händelseförlopp där jag bör vara i centrum men aldrig lyckas vara det).
        Liknande tankar tas upp i Yalmars »I Need A Match«, vars musikvideo idag utsätts för anti-premiär här på Profet (det tar mig fortfarande för mycket emot att skriva »premiär«, den vidriga stoltheten är för stark). Plockar man isär innebörden av hans monotont kärleksfulla känga riktad mot individualismens näste delar den kärna med min envishet, den som en dag kommer bli min slutgiltiga undergång.
        Tinder-träsket tömmer tafatta själar på substans lika mycket som mina försök att vinna andras kärlek genom ord. Jag känner dock inget behov av att hacka på individer som söker sig ner i träsket, för jag kan sätta mig in i jakten på närhet och tagandet av varje möjlighet. Jag vill hellre titta på hur individens roll har digitaliserats och utformats efter bekräftelsens lagar, hur vi ändrar oss för att matcha med så många som möjligt. Målen multipliceras och våra sköra egon måste multipliceras med dem. Yalmar exempelvis, som i videon visar upp sig i alla möjliga former, troligtvis för att kunna fånga maximalt intresse ifrån mobilminglande främlingar.
        Jag som en redan fragil individ kan inte föreställa mig en sådan magnitud av stimulans. Klarar ett mänskligt sinne av allt för långvarig påtryckning av den här sorten? Och vad händer när vi vant oss vid snabba fix av utseendefixerad uppskattning? Jag gissar på att livet kommer kännas grått och obetydligt utan de små, ständiga kickarna, och jag vill avlägsna mig ifrån en sådan spiral så fort som möjligt.
        Därför bör jag även överväga hur jag ställer mig till komplimanger och beröm som föder stoltheten kring mitt arbete. Jag borde frysa ner min hjärna, så att den inte kan ta in något av den sorten, så att den inte är beroende av bekräftelse för att överleva. Då kan hjärtat få smälta ut i textform utan att några irrationella tankar ska störa dess framfart. Hjärtats kraft är ingen match för hjärnans makt, men berövar vi oss behovet behöver vi inget bearbeta.

23 Maj 2019