Premiär på Profet: Windy Isle - »Windy Isle«

Ett tudelat spegelprojekt i skärgårdsvinden

Vid midnatt släpps Windy Isles debutalbum, och Profet har fått glädjen, nöjet och ynnesten att medverka i dess premiärvisning. Lyssna här för första gången några timmar innan alla andra, enbart på Profet.

Musikkritikens dagar är någorlunda räknade. Åtminstone är denna Popjournalistikens fjärde pelare (efter Elitism, Självgodhet och strikt Grammatik) försvagad i sin grundstomme, idag en oigenkännlig skugga av sin forna glans. Ingen läsare bryr sig längre om vad en skribent tycker om ett verk, för gemene mans åsikt har drastiskt ökat i värde. Popjournalisten ses inte längre som ett orakel värd att få sina fötter kyssta av ovetande massor i behov av musiktips, för kunskapen och bättrevetandet har spridit sig som en seglivad epidemi genom mänskligheten.
        Det är på grund av detta popkulturella paradigmskifte som jag har beslutat att inte skriva utförligt om musiken som ryms på den skiva som Profetvännen Windy Isle idag låter löpa med vinden. En recension är det absolut tråkigaste att både skriva och läsa, ingen gagnas av det stagnerade formatet och dess utdaterade betygsystem. Jag vill hellre skriva om vad musiken kan föra med sig, vad den kan väcka och vad den kan betyda. Trots den vägvisningen - Musikkritikens avlägsna syssling - vill jag gärna att ni, kära läsare, tar in Windy Isle med era egna sinnen istället för med mina. Den lata matningen av kulturella preferenser har upphört, och den moderna popjournalistiska läsaren förtjänar att måla sin egen bild, dock självklart med en smärre skriftlig knuff i ryggen.

Jag kan säga er, dock, att de saltigt kallsupiga americanamelodierna som Niclas Edhenholm, upphovsman till projektet Windy Isle, skriver kan upplevas på två vidskilda vis. Den märkliga makt Niclas har över vilken publik han än ställer sig framför hörs nödvändigtvis inte i de inspelade spåren han sjösätter vid midnatt idag. Samtidigt ekar inte de kolossalt vackra stråkarna i »Stay« över samma imaginära skärgårdsnära bergknallar när stycket framförs ifrån en scen, som de gör på skivan. I inspelad form studsar de över vattnet med Niclas sårade röst som även utan orden han sjunger berättar för himlen att det finns något eller någon som saknas honom. De båda spegelbilderna av den vilde Niclas Edhenholm – som dels kan skruva sig artistiskt, värre än Iggy Pop eller självaste Tom Waits men också kan låta sin öppna sorg färdas med vinden mellan skärgårdsöarnas trädkronor – de bildar tillsammans Windy Isle i mina ögon. De bär musiken var för sig, och till slut tillsammans när de kan få komma samman i åskådarens sinne. Den som inte tagit chansen att bevittna Niclas egendomliga kraft med egna ögon behöver göra det omedelbart, och den som enbart har upplevt Windy Isle i sin levande form bör snarast även lyssna de evigt fångade versionerna, för att göra de respektive delarna direkt rättvisa.
        Just på grund av musikkritikens ultimata nederlag och efterföljande jordfästning försöker jag i stort undvika Profets engagemang i premiärer, detta nymodiga koncept som assisterat Popjournalistikens förvandling från den fjärde statsmakten till en förklädd reklamkanal. Dock finns inte ett spår av den skam och avsmak jag brukar känna inför en premiärvisning när jag med stor stolthet och likvärdig kärlek får äran att låta Profet delta i spridandet av Windy Isle, detta tudelade spegelprojekt.

Releasefest på Nomad Swedish Food & Bar från 21:00

29 Augusti 2018