Windy Isle Igen, Del II:

Filip Lindström och Niclas Edhenholm i dubbelintervju


Profets Chefsideolog och Profetvännen Niclas Edhenholm träffades en ljummen sensommarkväll för att intervjua varandra om sina respektive hjärteprojekt, Profet och Windy Isle. Efter Niclas intervju med Chefsideologen kommer här del II, där rollerna åter är ombytta.

Chefsideolog Filip Lindström och Niclas Edhenholm. Foto: Joacim »Jorba« Nilsson

I Bergianska trädgårdens grönska möter jag Niclas Edhenholm, som i flertalet Profetsammanhang har florerat med sitt projekt Windy Isle, för något så ovanligt som en tvåtonad intervju. Varför Windy Isle är just ett projekt, och inte ett band eller ett soloaspiration, kommer vi fram till senare i artikeln, som är min del av denna popjournalistikens motsvarighet till dubbelhäftande tejp.
        Situationen bjöd på ovana, troligtvis främst för mig. Niclas har intervjuats i åtskilliga publikationer – bland annat av mig i Profetartikeln »Skärgårdssolitär« – om både Windy Isle och hans tidigare band Factory Brains. Jag, å andra sidan, har aldrig suttit på någon annan sida av intervjubordet än på den därifrån frågorna flyr.
        När Niclas text från utfrågningen av mig publicerades på Profet förra veckan, under namnet »Windy Isle Igen, Del I«, tänkte jag i mitt naturligt sentimentala sinne tillbaka på hur jag först lärde känna Profets blodhund Kalle »Indie Pretto« Berg (f. Larsson). Han, som skrev för Profets bittra konkurrent Hymn, hade funnit en artikel där en Hymnskribent intervjuar en annan Hymnskribent om hur viktig den sistnämnda Hymnskribenten är för musikjournalistiken. Min numer älskade blodhund hade fått vittring för så kallad utförsäljning, och hörde av sig till mig som en slags undanflykt från den allomslutande ryggdunkningsstämningen.
        När jag läste intervjun med mig själv slogs jag av skräck över Bergs (f. Larsson) skarpa tänder i min slappa hälsena. Hade jag sålt ut mig, och blivit som en spegelfixerad Hymnreporter? Eller hade någon annan sålt ut mig? Vad kostade jag i så fall?
        Vad som var nyttigt med Niclas intervju, oavsett självkostnadspris, är hur jag fick se mina egna tankar angående Profet ur ett annat perspektiv. Med näsan snuddandes den reflektiva vattenytan har jag inte kunnat se botten, och inte benämnt de slamkrypare som där nästar.

Att för en gångs skull se mina ord skrivna i en artikel undertecknad någon annan än mig själv fick mig exempelvis att se min bortgång från det giftigt egoistiska och elitistiska ideal jag satte upp i Profets början. Den självcentrerade kärnan har muterats och lämnat sina skapare bakom sig. Jag svävar fortfarande i drömmar om att Profet efterapar mina förebilder likt en billig kopia, men Niclas intervju gjorde en första ansats att väcka mig ur sådana fantasier.
        På frågan om huruvida denna utfrågning av mig var Niclas första av sitt slag svarar han ja. Med tanke på vad han sedan berättar är svaret aningen förvånande.
        »Jag är extremt intresserad av musikjournalistik och kulturjournalistik, så jag har läst många intervjuer men aldrig bedrivit en själv« säger han.
        »Var kommer det intresset ifrån tror du?« frågar jag vidare.
        »Jag har delvis en känslomässig relation till musik och kultur, men sedan också en intellektuell kärlek till utforskandet. Där är Pitchfork min största källa. Jag har ständigt örat mot marken för vad de recenserar, så det är nog via Pitchfork intresset har kommit till. Men, som vem som helst med ett gediget musikintresse vill jag ju veta mer och mer.«
        Jag undrar om Niclas har rätt i att alla väldigt hängivna musikentusiaster är så vetgiriga som han, och även jag, i konsumtionen. Jag tänker på alla inrökta skivbutiksanställda jag stött på i mina dagar (sådana som i timmar kan diskutera vilken tandkräm Nick Cave använder, eller vilket stjärntecken Wendy O. Williams tillhör) och etablerar genom deras existens att specialfall finns bland oss. Den överdrivet nyfikne musiklyssnaren är nog ett slags mellanting mellan skivbörsknegaren och gemene man, som möjligtvis inte bryr sig så fasligt om vem som skapat musiken de hör. I den glada generaliseringens namn, kära läsare, låt oss gå vidare!
        »Så ditt gedigna musikintresse och viljan att veta mer har lett till att du även intresserar dig för utformningen av själva skriverierna?« frågar jag Niclas.
        »Precis – och som vi pratade om när jag intervjuade dig – också av hur pass mycket jaget framträder. Pitchfork är till exempel torftigt, nästan akademiskt distanserat från jaget i recenserandet, medan Andres Lokko eller i viss mån tidiga Rolling Stone-artiklar sätter journalisten mitt i smeten. Som en rockstjärnefigur bredvid rockstjärnorna.«
        »Vad föredrar du?« frågar jag, av väldigt personliga anledningar som snart, kära läsare, framgår.
        »Det beror på vad jag vill läsa om« svarar Niclas. »Om jag är intresserad av självframställning, då läser jag hellre Andres Lokko, men när jag läser musikjournalistik väljer jag helst det sträva Pitchfork.«

Niclas Edhenholm. Foto: Joacim »Jorba« Nilsson

Där jag i Niclas skottglugg av frågor kom på mig själv med att säga att jag gått ifrån mina Lokkoska föreskrifter kan jag ha ljugit en aning. Måhända värdesätter jag inte översittande längre, men att måla upp popjournalisten som likvärdig rockstjärnorna är för mig elementärt – så ock för popjournalistiken som för mitt omättade uppmärksamhetsbegär. Profet har aldrig varit en särskilt bra plattform för musikbevakning, men intresserar sig den gode Niclas Edhenholm för självframställning bör han fan i mig vända sig hitåt.
        »Och i annan litteratur, hur mycket tycker du att jaget ska få synas?« undrar jag, då jag råkar veta att Niclas utöver rockstjärna även är litteraturvetare, ett skrå som väldigt sällan når rockstjärnestatus.
        Båda har vi tagit med oss varsin bok till Bergianska. Inte som rekvisita för Joacim »Jorba« Nilssons närvarande kamera, utan som lektyr på vägen dit. Jag har med mig Stig »Slas« Claessons bonndeppiga »Vem Älskar Yngve Frej?« och Niclas medtar facklitteratur om utvecklingspsykologi, som han håller upp när han besvarar min fråga.
        »Det beror på ämnet« säger han. »I den här boken, ’Livsutvecklingens Psykologi’, ska jaget inte alls vara där, för det här är någon som beskriver teori och ironiskt nog hur ett jag utvecklas. Läser jag något av Lena Andersson eller Tove Jansson finns jaget där på ett annat sätt, och det är så klart givande.«
        Jag berättar i ett irrelevant sidospår att jag precis köpt Lena Anderssons »Sveas Son« under mitt senaste besök till Arlanda. Det jag inte berättar är att jag läst cirka tio sidor och sedan tappat bort pocketboken i Berlin. I det lilla jag hann förkovra mig studerar Lena Andersson den svenska folksjälen, vilket jag faktiskt berättar för Niclas.
        »Jag har funderat mycket på svensk andlighet på sista tiden« säger han. »Vi är extremt sekulariserade, och jag har en tes om att det därför vi är så förbaskat bra på kultur. Det är där vi skjuter in vår andlighet. Varje kultur behöver någon tro på något högre, men vi har så länge varit distanserade från kyrkan.«
        »Känner du personligen igen dig i det?« frågar jag.
        »Absolut, det är helt baserat på mina egna erfarenheter« skrattar Niclas. »Men, vi kan ju inte vara ett helt logiskt folk som inte når några toppar som vi inte kan förklara. Jag tror inte det är möjligt för människor att inte sätta tro till något som inte går att mäta i siffror och systematik.«
        »Hur tar det form för dig, din andlighet?«
        »Jag kommer så nära det som möjligt när jag är i en skrivandeprocess. Det här kommer låta larvigt, men att skriva musik är som att föda barn. De kommer inte bli fungerande vuxna om du inte accepterar dem för vad de är när de föds.«

»Jag har haft mina hittills mest transformativa år, precis nyss«

- Niclas Edhenholm, Windy Isle

»Det är väldigt intressant att du har en sådan extrem relation till det du producerar« säger jag, »för jag kan känna mig rätt distanserad ifrån något när jag har släppt det ifrån mig. Men, vi verkar ju i olika medier också.«
        »Det är också ett tidsdokument över var jag var då« säger Niclas, »eftersom jag skriver om egna erfarenheter, i någon mening, hela tiden. Förra skivan är fragment av vem jag var under de åren jag skrev den, och den kommande skivan ’White Apartment’ är detsamma från perioden mellan årsskiftet 17/18 och 18/19.«
        »Och vad har varit skillnaden mellan de två perioderna?«
        »Den första skivan skrevs under väldigt mycket längre tid, den unga vuxendomen efter gymnasiet. Den har en tematik i att jag försökte hitta mig själv och identifierade mig mycket med skärgården, där jag kommer ifrån. Den här skivan känns mer nerkokad, och det känns som om det hänt mer under det här året än under förra skivans tillskrivning, just för att det känns så koncentrerat. Det är ett större fokus i varje händelse och varje låt.«
        »Var det någonsin ett problem att hitta något att skriva om under det här senaste året?« frågar jag och tillägger: »Utifrån sett verkar det ju enklare att plocka ifrån en längre period.«
        »Jag skulle nog säga att jag haft mina hittills mest transformativa år, precis nyss« svarar Niclas fundersamt. »Det har hänt extremt mycket, så det har funnits mycket stoff. Allt ifrån att komma ur en väldigt lång relation och att sluta dricka alkohol, till att flytta ifrån Vindö och lämna mitt gamla band.«

Just i de här transformativa åren har jag och Niclas funnit varandra som vänner, sedan han för första gången medverkade i Profet när han gav ut sin första singel under namnet Windy Isle. Under tiden vi lärde känna varandra lämnade vi båda två våra respektive dittills längsta förhållanden bakom oss, och upptäckte någon slags tröst i varandra och den gemensamma situationen.
        Även i våra konstnärliga förhoppningar har våra separata metamorfoser tett sig liknande. Då Niclas intervjuade mig ställde han en fråga med stark anknytning till våra liknande öden, som löd: »När du bestämde dig för det, var det en ’fuck it nu lägger jag ner bandet’ och så körde du in i kaklet, eller skedde det successivt?« Frågan anbelangade mitt beslut att sluta skriva för andra popjournalistiska publikationer och starta Profet, och när jag tittar på den nedskriven är det vackert att se hur Niclas har speglat sig själv i sin frågeställning.
        När han frågar mig hur jag vände mig ifrån de plattformar där jag kände att mitt arbete kvävdes – för att istället grunda en frizon för mig själv – drar han (kanske omedvetet) en parallell till hur han själv gav upp sitt band Factory Brains för att ge luft åt Windy Isle.
        Att Niclas slutat dricka alkohol sedan några år tillbaka vill jag återkoppla till diskussionen om popjournalisten kontra rockstjärnan. Jag överväger huruvida min önskan att höja musikskribenten tillbaka till sin ursprungliga, gudomligt guruliknande position har att göra med den glorifiering av alkohol som stundom infinner sig i Profetartiklar. Däri är det tacksamt för en individ som åter vill vinna ära åt sitt skrå, att konnotationer till det som är farligt skapas. Den traditionella, naivt råbarkade visualiseringen av en rockstjärna som en bekymmerslös suput har tyvärr fått plats i Profet, i de tysta försöken att få popjournalistiken att lysa lika starkt som rocken. Om vi någonsin har nått ämnet problematisk självframställning i den här artikeln, kära läsare, så är det här och nu.

Niclas, som är året äldre än jag, väckte tankar inom mig när han valde att spola kröken. Nu, när jag i skrivande stund har drabbats av en penicillinkrävande borrelia och därför inte kan dricka får tankarna en ny klarhet. Självklart frågar jag mig, som alltid, varför jag dricker och hur alkoholen påverkar det jag mest bryr mig om – Profet. Jag kommer bara, som alltid, fram till svaret på varför jag en gång i tiden började dricka frekvent, samt att Profet blir evigt lidande av en ständigt bakfull Chefsideolog. Svaret på varför är min ungdomliga blyghet, som på magiskt vis försvann med några Bertil innanför västen. En sådan metod för att undvika blygheten kan också vara relaterad till min idolisering av rockstjärnan som fenomen, en myt som dessvärre lever kvar genom att sådana som jag håller den vid liv. Detta leder till ytterligare ett nedslag i Niclas intervjusession med mig, och kanske till uppmärksammandet av min identitets klister.
        På Niclas fråga om hur tydligt jaget framgår i mina texter svarade jag att dess otroliga framträdande beror på att mitt jag inte alltid tillåtits ta någon plats utanför mina skriverier. Alltså ligger blygheten till grund inte bara för mina första möten med John Finkelman, utan även för mitt skriftliga navelskådande, som i sin tur har gett bränsle åt min vilja att återföra popjournalisten till skyarna. Allt går i ett kretslopp, som illustreras i diagrammet nedan.

»Jag har blivit intresserad av att zooma in mer och mer, när vi pratar självframställning« säger Niclas, omedveten om de tankar som rört sig i mitt huvud. »Man kan ju ha så otroligt många perspektiv på ett ämne eller en händelse.«
        »Du vill zooma in längre än vad du tidigare har gjort?« frågar jag.
        »Ja, jag vill försöka. Jag tänker att ju närmre man kommer, desto mer autentiskt kommer det kännas för någon annan. Ju närmre man kommer sig själv, desto mer universellt kanske det blir.«
        »Jag har funderat nyligen på vad igenkänningen, resonemanget hos någon annan, egentligen betyder. Vad spelar det för roll om något jag har producerat landar hos någon annan och skapar igenkänning?« säger jag, cyniskt i jämförelse med Niclas livsbejakande filosofi, och tänker tillbaka på mina hjärnspöken i Profetintervjun »Blott Den Tama Blomman Dör« baserat på samtal med Malin Sallstedt. »På vilket sätt gör det saken bättre för mig?« fortsätter jag. »Hur känner du kring det?«
        »För mig är det nästan definitionen av konst« säger Niclas. »Det behöver inte vara en igenkänning i ett jag. I min mening blir det konst när någon betraktar ett verk och gör en koppling, att det får någon typ av betydelse. Därför tror jag att det är så starkt i popmusik, som kan vara centrerat i ett jag, när det resonerar i många.«
        »Mina funderingar handlar mest om tvivel egentligen« säger jag. »Det kanske du känner igen också, eftersom du skriver själv, men jag kan väldigt lätt hamna i en bubbla av min egen tillvaro där jag kanske inte får någonting tillbaka av det jag ger ut. När jag sedan är till freds med det börjar jag undra vad det ens spelar för roll vad någon annan tycker.«
        »Jag känner likadant i det att ingen kommer kunna ge tillräcklig uppmärksamhet i förhållande till hur mycket man skapar« säger Niclas, »och det är därför man kurerar det man gör. Man väljer vad som ska lyssnas på eller vad som ska läsas.«
        »Här kommer vi tillbaka till den familjära relation du har till låtarna« börjar jag. »När du nu kurerar, blir det inte extremt svårt att ge ut något om du vill att det ska vara nära.«

Niclas velar med sitt svar, säger först »ja«, sedan »nej« och sedan »ja« igen. Till sist utvecklar han sina tankar.
        »Det var jättesvårt att ge ut den första skivan, men nu har jag – som jag gissar att du gjort sedan du startade Profet – känt att I can’t get enough. Nu måste det få tillbli och komma ut. Jag har främst den familjära känslan vid tillkomsten av ett verk. Det är då det behöver som mest kärlek. När det kommit ut, då har barnet klarat födseln. Den skriker lite när den kommer ut och man vet att den är okej, och sedan klarar den sig själv.«
        »Men du har även tillåtit Anton Fernandez och Jorba in i barnkammaren?« säger jag menande, då Fernandez har rattat all Windy Isles musik och Jorba har formgivit allt som har med den att göra.
        »Ja, i någon mening var det oundvikligt, för man behöver hjälp« funderar Niclas. »Efter ett tag inser man att man inte orkar dra hela lasset själv, och när en kompis blivit förälskad i projektet blir det som en gåva att en annan person vill bidra.«
        »Utifrån sett, åter igen, är det lätt att tro att Windy Isle bara är du, men det kanske inte är så?«
        »Jag skulle verkligen säga att det är min kreativa drivkraft som är output, men jag skulle inte kunna få ut något eller komma någonvart om jag inte hade Anton eller Jorba som hjälpt mig med de andra aspekterna av arbetet.«

»Dynamiken med den här treenigheten, av att du lutar dig mot någon som skapar något visuellt av dina tankar och någon annan som tolkar dina tankar i produktion, är spännande« säger jag.
        »Det tycker jag också« delger Niclas. »När man var tonåring startade man band med de som kunde spela musik, trummor och bas. Man älskar ju sitt första band, men man inser att det var just det de bidrog med, trummor och bas, och delar av sina personligheter. Nu har det blivit som att tillsätta de direkta behoven för Windy, som inte nödvändigtvis är instrumentella kvaliteter.«
        »Det kanske går att likna vid att din första skiva med Windy Isle tog upp de formativa ung-vuxen-åren, och att projektet nu har kommit in i en tidig riktig vuxenhet?« chansar jag. »Man tar vad man hittar först, och sedan hittar man vad man ska ta.«
        »Eller det man behöver, det som borde finnas där.«
        Jag avslutar med att fråga Niclas om när den nya, riktigt vuxna skivan »White Apartment« kommer till världen. Han blickar bort mot Jorba, som är fullt upptagen med att fotografera vårt samtal, och säger:
        »Jorba, när är det den släpps?«
        »30 augusti« svarar Jorba, och illustrerar därmed samarbetet som är Windy Isle.


Ikväll, 27 Augusti, håller Niclas Edhenholm och Windy Isle releasefest för »White Apartment« på Obaren. Länk till event.

»Windy Isle Igen, Del I«

27 Augusti 2019