Valväktarna


Profets landsortsreporter Kalle »Indie« Berg är äntligen tillbaka! I detalj berättar han här om vad som hände honom, och hans närliggande bygd, efter valdagen.

I samma stund som valresultatet inte alls blev klart, men i samma stund som alla fattade att det oavsett, hur det än blev, att det no matter what skulle komma att stå en blå kapten Haddock vid rodret, både i Västra Götaland och i min lokala kommun, och vråla ut sina virriga bruninfluerade order om ökad polisnärvaro och att slänga invandrade människor över kommungränsen eller sätta dem i husvagnsarrest på obestämd tid, gick jag med i Viktväktarna. Nu ska här bantas, tänkte jag, ty jag kände att jag var tvungen att åtminstone rena min egen kropp om nu lokalsamhället skulle komma att smutsas ner så oerhört över fyra år. Jag började dessutom lyssna på Ulf Lundells »Främlingar« på manisk repeat. »Nu är vi främlingar« nynnade jag och tänkte på Sverige och tänkte på Spanien, Portugal, kanske vidare ner i Afrika och aldrig vända tillbaka.
        Den här typen av kanske oproportionerligt akuta handlingar men ändå motståndshandlingar kommer säkert bli vanligare under kommande mandatperiod, landet över, hur den nu än må arta sig. Det personliga är ju politiskt, har alltid varit, kanske mer än någonsin nu när vi lever våra liv inuti en jättelik bubbla av Sociala Medier och hysteriska Nobelpris och bra pris på zuperbilliga dammzugare aus Media Markt som även post-Peter Antoine hela tiden når nya nivåer av vedervärdighet.
        När jag gått med i Viktväktarna och sagt upp min GP blev nästa naturliga steg att avsluta mitt engagemang i Sociala Medier. Äntligen! Tack I Borgare! Ni hjälpte mig ut ur ett maskhål av artificiell depression! Och nu formerar ni er i Morgonsofforna; tillsammans med glassiga nyrika SD-företrädare bakfulla på pappa Quislings champagne sitter ni där och ler falskt och ska ha »valteknisk samverkan« och jag tänker på Kapten Röds »Ta inga order« från den gamla goda reggaetiden, den tid som Sara Martinsson beklagade sig över i DN nyligen, ety det behövs nånting nytt nu tycker Martinsson, det blev bara 2/5 poäng, Kapten Röd måste blicka framåt, bli mer hiphop underförstått, som Moderaterna då eller? vill jag undra. Framåt mot vad? Framåt mot fullständig moralisk upplösning? Men förr sjöng Kapten Röd med hela Majorna bakom ryggen

»högerextremisten går i skuggan, han sprider sig undan för undan, och propagerar för våld i det dunkla, sen skyller dom allting på förortens ungar«

och det kändes hoppfullt på något sätt men nu vet jag inte längre.
        Jag går ner till det lokala biblioteket (en i grunden socialistisk idé, detta med bibliotek, jämlik information åt folket! Snart är de alla privata och under rekonstruktion liksom luften vi andas) och ställer mig och stirrar på böckerna. Och sedan lånar jag hem två Göran Greider, de heter »Det måste finnas en väg ut ur det här samhället« och »Vi kan inte ha det så här«. Klarsynta titlar, jag tar dem på titlarna, skiter i innehållet. Jag sitter hemma och läser omslagen och lyssnar på Lana Del Rey »Venice Bitch« och funderar på vad den säger om vår tid. Den säger vår tid är nu! På teve och ute, i verkligheten, där hösten spränger träden i gult, och jag lär min son namnet på våra nya despoter, vi rabblar Putin, Trump, Duterte, Ulf Kristersson. Och sen pratar vi om Juholt och minns när socialdemokratin kunde slagit in på en annan väg, folkets, nu sitter han i andlig fångenskap på Island som SAP:s mest spetälske medlem och gör ändå ett grundligt kanonjobb naturligtvis.
        Och jag lyssnar på »Highway Halo« med Old Crow Medicine Show som med sitt urgamla riff och sin lyrik minner mig om tiden då man bara kunde dra iväg i skinnpaj på en Triumph Thruxton åt Värmland till men inte ens DET nöjet finns kvar för vart man än hade åkt, jag skriver »hade« för hojen är såld, vart man än hade stannat hade man sett privatiserade bibliotek och en kulturpolitik stadd i fritt fall och stadskärnor som urlakas och man hade kanske hört Björn Rosenström sjunga på nån pizzeria om pojkarna som busar med flickornas små musar, ty det är sådana tider nu, ingenting är på allvar, i SVT-programmet »Allt för Sverige« går amerikanerna på fest och ser Rosenström live and this is true swedish culture och alla dessa pojkarna som busar med flickornas små musar, i kultursfären, i businessvärlden, i teve, testosteron överallt, underblåst av Björn Rosenström i en värld av Ferraris och höga skyskrapor, och Trumps SD lyssnar på Ultima Thule helt ogenerat, ett »vikingarockband« eller ett »nationalistiskt band«, ungefär i samma genre som Uffes »Öppna Landskap« alltså, och inte tal om Vit Makt alltså, och jag lyssnar på »Trubbel« och tänker mig en framtid i mitt Pompeji ibland ruiner där jag trampar runt i resterna utav vårt liv vårt gemensamma alltså, solidariteten, men åt det gamla ska vi binda vackra kransar och Håkan Juholt dig ska jag älska livet ut dig har jag kär.
        När jag skriver klart den här texten har jag varit med i Viktväktarna ett tag och det börjar ge utslag på jeansen. Ingen regering har ännu bildats. Kejsaren Kristersson är alltjämt naken. Det är höst fortfarande. Silverstein i SVT gör sina politiska prognoser helt mekaniskt. Marcus Oscarsson i TV4 åker och hälsar på Juholt på Island. Det blir ett kort inslag där Håkan gör mycket bra ifrån sig. Han framstår som en statsman. Jag lyssnar på Aviciis »Snus« och tänker på självmord och på att som Alkberg skriva Kuken på svenska flaggan och finns det inga genier kvar i det här jävla landet? Träd fram i så fall. Sen släpper jag ut katten på baksidan och han springer rakt in i skogen, vänder sig inte om en enda gång.

5 Oktober 2018