Victor Brodin – Knarkigast och mest episk

Chefsideologen går emot sina principer

Chefsideolog Filip Lindström bryter sina egna regler genom sin lyssning och uppskattning av Victor Brodins singel »Warm«, ett smakprov ifrån den »dopest and most epic« EP som sångaren inom kort kommer ge ifrån sig.

Jag trodde instinktivt att jag inte skulle uppskatta Victor Brodins singel »Warm« när jag hörde den första gången, men blev jag förvånad. I positiv bemärkelse. I regel (den regel som den underjordiska musikkåren som dikterar hipphet och rätthet har satt upp) är »Warm« inte något som jag »bör« söka mig till, men känslorna gick före förståndet. Jag frågar därför Victor om huruvida han påverkas av kritik, då jag antar att han inte gör sin musik primärt för elitistiska popjournalisters skull.
        - Jag gillar att få kritik då jag enligt mig själv har en ganska sund distans till vad jag väljer att ta till mig. Jag fungerar som ett filter. Självklart absorberar jag all slags kritik och ser det som ett väldigt bra sätt att utvecklas. 
        Denna underjordiska musikkår (som i vissa Profet-texter omnämnts som Stockholms Underjordiska Musiksällskap) avgör oftast genom avläsbar likgiltighet vad som är bra. Deras närvaro är en kvalitetsstämpel om något, och deras kritik är egentligen aldrig uttalad. Tycker de inte om något är de bara inte på plats. I mitten av Stockholms Underjordiska Musiksällskap är en sund distans till kritik problematisk, för om du inte beter dig som alla andra har du ingen chans till att vara kvar i den elitistiska styrkan. Det vill du givetvis vara, eftersom känslan av överlägsenhet slår alla andra droger. Jag frågar Victor Brodin om vilken relation han har till den upphöjda klick som hänger på Riche på udda fredagar och lyssnar på när Jocke Åhlund svarvar Primal Scream och armenisk folkrock.
        - Egentligen ingen relation alls, svarar han och skriver med ett virtuellt skratt i vår mejlkonversation.
        - Om inte elitistiska popjournalister, vilken är då din huvudsakliga målgrupp? frågar jag vidare
        - Spontant så tänker jag inte alls i de banorna. Jag är bara glad att människor vill lyssna på min musik. Men om jag måste välja så helst 12-åriga tjejer. (Här skriver Victor in ytterligare ett digitalt skratt för att markera att han skämtar) Nej, men folk som verkligen uppskattar kvalitet och lyssnar efter det genuina. 
        - På tal om din målgrupp, i en kort biografisk text om dig på Spotify står det »Victor's about to drop the dopest and most epic EP this spring. Hold on. Grab Your Beer. Be Aware.« Detta leder mig till att fråga hur ölhivarkompatibel du anser att din musik är? Jag anser nämligen att den inte alls är det, vilket i mina och den underjordiska musikkårens ögon är något positivt.
        - Haha! Det var min väldigt oseriösa sida som spökade en kväll efter några öl. Jag har tänkt att ändra den biografiska texten ett tag. Du skyndade i och med denna fråga på processen!
        - Är »dopest and most epic« ord som du själv använder för att beskriva din musik?
        - Inte om jag ska vara seriös! Min seriösa sida hade använt ord såsom »elektronisk popsoul« och »artsy«. 

Jag vet inte om jag håller med Victor om ordet »artsy«. »Artsy« för mig och för Stockholms Underjordiska Musiksällskap är Lydia Lunch eller TV Dinner Education, Einstürzende Neubaten eller A Hawk And A Hacksaw. »Artsy« innebär något mer avigt än det Victor Brodin sysslar med, om än han har tagit något väldigt medhårsstrykande och gjort det en gnutta mer motsträvigt. En fråga som Victor inte svarar på i mitt mejl är den om vad han tycker om de två referenspunkter jag fäster i »Warm«. Jag hatar i regel (ni vet vilken regel jag menar) att jämföra en artist med andra artister, eller att beskriva någons verk som en blandning av två andra. Det är en enformig, ointressant och oinspirerande form av musikjournalistik som jag håller mig ifrån i alla stunder. När jag hör »Warm« kan jag dock inte låta bli, för jag hör två röster jag älskar blandade i Victors egna uttryck. Jag hör Mike Pattons disharmoniska svängningar i Faith No Mores »Jizzlobber« (verserna, inte de vrålade refrängerna) och det harmoniska från Kaahs »Folk Som Dör«. Den korsningen fick mig att gå emot Stockholms Underjordiska Musiksällskap och dess stadgar, och dessutom fick den mig kringgå den Musikjournalistiska Handboken som förbjuder beskrivning av artist på detta tråkiga vis.
        Slutligen frågar jag Victor om resten av hans »dopest and most epic« EP kommer låta likadant som de fina singlar han hittills släppt.
        - Kommer EP:n innehålla lika förvånande fina låtar som dem du hittills släppt? Kommer vi höra någon skillnad mellan singlarna och EP:n?
        - Jag tycker faktiskt att soundet genomsyrar hela EP:n. Sista låten sticker ut litegrann eftersom den är jäkligt party. Annars är det i stort sett en fin och röd tråd som jag har jobbat med länge.
        Så, gott folk, grabba tag i en öl och var på er vakt. Snart släpps Victor Brodins knarkigaste och mest episka EP. Till dess kan ni lyssna på singlarna »Warm« och »Dance With Me«, i ren protest mot Stockholms Underjordiska Musiksällskap.

13 April 2018