Diskmaskinsrealism

Del I av en intervju med Västerbron


Varsågoda, läs här en berättelse om rutiner och hur man bryter dem, om hur man går vidare efter att ha nått sina modesta drömmars mål och om vad som händer efter den roliga åldern. Profets Chefsideolog Filip Lindström träffar singelaktuella Västerbrons Patrik lange och Peter Jonasson för att gräva djupare i dessa ämnen, samt desto fler därpå.

Jag brukar definiera mig själv som en habituell person med behov för omväxling, ett betänkligt maskhål för den villige filosofen. Främst gillar jag traditioner, och om jag en gång nöjt mig med något tar jag mig sällan an något nytt. Samtidigt tröttnar jag lätt på mig själv och mina krav, och söker mig därför ibland efter annat.
        När det gäller Västerbron vill jag återskapa något som skedde för dryga tre år sedan, då jag först intervjuade en representant från gruppen. Jag vill söka upp tillfredställelsen i att göra i princip samma sak en gång till, fast annorlunda. Då, hösten 2015, träffade jag gitarristen Patrik Lange på uppdrag av det digitala magasinet Popmani , där jag var aktiv innan jag inledde det som skulle stå att bli mitt stundande livsverk: Profet. Jag och Patrik möttes högst upp i Kulturhuset i Stockholm, och där stämmer jag träff med honom igen, tre år senare. Vid nämnda tillfälle var Patrik pappaledig och hans son var med vid bordet, idag kommer han med ett annat sällskap.
        - Då hade jag Ludde med mig, idag tog jag med ett större barn, Peter, säger Patrik och sneglar på sin nuvarande bordskamrat.
        Peter Jonasson sjunger i Västerbron. Han skrattar även åt Patriks kvicka gliring.
        Det skulle efter min intervju med Patrik 2015 dröja ytterligare några månader innan Västerbron gav ifrån sig sin förra samling melodier, »Till vilket pris som helst«, och det vi sammankommit för att diskutera då var skivans prisvärda första singel »Jag nominerar mig själv«. Vi befinner oss med andra ord i exakt samma rum, faktiskt vid exakt samma bord, under exakt samma förutsättningar som för tre år sedan. Västerbron har just släppt en ny singel, »Döda vinklar«, och det dröjer nu en bit av en tid tills nästkommande skiva, »Flyktbeteendevetenskap«. Jag ryser av välbehag över den extremt bekanta bekvämligheten.

Peter är svårciterad, eftersom han arbetar med diverse ljudeffekter i sitt tal som är problematiska att nedföra i förståbar skrift. Jag kommer därför transkribera hans utlåtanden en smula, så att sensmoralen av det han säger under vår intervju kommer fram, utan att ni, käraste läsare, ska känna er förvirrade, lurade eller förda bakom någon form av ljus. Nedan följer ett första försök för denna metod, i en av Peters utläggningar om Västerbrons kronologi.
        - Första skivan (»Idiotologi«, 2014) kom av bara farten, andra skivan (»Till vilket pris som helst«, 2016) behövde vi arbeta lite på och tredje (kommande) skivan har vi arbetat mycket på, för att livet kom emellan.
        - Det blir en lite mer omständlig process för varje skiva, skrockar Patrik.
        Patrik har för övrigt klippt sig sedan vi sågs sist. Det har inte jag.
        - Beror det på hur ni samarbetar? frågar jag de muntra tu.
        - Ja, samarbetet blir också svårare, fortsätter Patrik att skratta.
        Peter utvecklar händelseförloppet kring Västerbron, där han berättar att gruppen innan »Idiotologi« knappt spelat live alls. Efter en första förlösande spelning blev debuten innerligt uttänkt, och därför också snabbt inspelad. Inför »Till vilket pris som helst« uppträdde gossarna flitigt och ofta, men Peter hade tack vare ett tillåtande frilansjobb gott om tid att färdigställa text så att skivan till slut kunde bli klar. Nu har det alltid så omtalade »livet« sakteligen som bekant »kommit ikapp« och det har enligt Peter till och med blivit något av en uppoffring även att gigga med Västerbron. I och med att »livet« dreglande har flåsat bandmedlemmarna i nackarna har den redan begränsade tiden ransonerats än mer, och framträdanden inför publik har således prioriterats högre än framställandet av nytt lyssningsbart material. Tidsbristen har gjort det nödvändigt att alltså välja, om huruvida energi ska läggas på inspelning eller utespelning. Följt av en period av idogt stående på spridda scener spelades dock »Flyktbeteendevetenskap« in, och kommer visas upp för massornas öron i mitten av november.

Peter Jonasson

För den som undrar, efter ovanstående djupdykning i Västerbrons rämnande process, så finns det trots allt likheter mellan bandets alla inspelade ansträngningar. Peter målar upp dessa likheter med den smala metaforiska pensel som han till vardags använder för att författa Västerbrons texter.
        - Vi har spelat in alla skivorna på samma sätt. Allting är live i grunden. Vi börjar inte med att mura från botten, utan vi smäller upp hela huset direkt och sedan går jag in i huset och sjunger. Så har vi gjort alla gånger.
        - Det går också sämre och sämre, säger Patrik, som inte bara har klippt sig sedan sist, han har även blivit mer skojfrisk.
        Ett märkbart men som tidens tand åsamkat Västerbron är hur Peters mästerliga metaforer mött metamorfos medan medlemmarna makat sig högre upp i åldrarna, och längre ner i välståndets bekväma länsfåtölj. Har ni, kära läsare, svårt att förstå utdragna allitterationer, då kan ni istället låta Peters följande förklaring illustrera tematikskiftet.
        - Den nya skivan kommer innehålla låten »Ett ordnat liv« som blickar mot framtiden fast samtidigt faktiskt blickar mot nutiden. Den går »Ett ordnat liv/med diskmaskin«, och för fem år sedan var en diskmaskin ens största dröm. Nu sitter man i en lägenhet med diskmaskin och undrar vad fan som hände.
        - Jag drömmer mer om en tvättmaskin, säger jag till Peter och uttrycker därmed min ringa ålder samt min frånvaro ifrån det som kallats »ett ordnat liv«.
        - Det har vi också, säger Peter med en axelryckning och ett ursäktande flin som banar väg för hans fortsatta förklaring: Det får mig att tänka »Vad hände?«, »Är jag framme nu?«, »Är det nu jag ska börja drömma om hus?«.
        - Vi har också en låt som heter »Jag jobbar ihjäl mig«, säger Patrik och utlöser så en ny insikt hos mig om hur Västerbron har utvecklats under de tre år som gått sedan sist.
        Jag uttalar sakta min upptäckt, försiktigt för att inte kliva på några redan ömma, överarbetade tår.
        - Det här visar ju på att nu, när »livet« har »kommit ikapp« er, så har Västerbron börjat handla om livet i medelåldern.
        - Ja, tyvärr, säger både Patrik och Peter i kör.
        - Det handlar om parterapi, diskmaskiner och lite för mycket day job, säger därefter Patrik.
        - Parterapi kan man inte ha träffat på om man inte har tröttnat på sitt förhållande, och det kan man inte göra om man inte varit i ett förhållande i mer än fem år, och då måste man ha passerat 25-årssträcket, vilket vi har, generaliserar Peter å det grövsta.
        - Varje ålder behöver väl sin punk, säger jag för att stilla Peters outtalade åldersnoja, varpå några fler ord råkar slinka ur min mun: Det kommer bli spännande att se hur det blir när ni kommer upp i pensionsåldern.

Västerbron för tre år sedan, med Patrik hängandes från en stolpe och Peter lutandes mot en annan. Foto: Liselott Lindberg

Jag råkar säga orden med ett skratt, som kan ha låtit hånfullt och nedvärderande, som om jag uppifrån ungdomens höga häst ser på Peters diskmaskin som en travesti på »livet«. Dock, som ni vet är humorn det sista som lämnar liket, och både diskmaskinens ägare, samt hans gitarrist, förstår min välmening.
        - Jag tycker det är intressant, säger Peter, se på Rolling Stones. Säga vad man vill om dem, men de fungerar fortfarande för att de började tidigt, och även om vi inte började riktigt så tidigt tänker jag att vi kan växa med vår publik. I Spotify-statistiken kan man se att vår publik är i vår ålder.
        - Ja, vi har flest lyssnare som är mellan 25 och 40, tillägger Patrik.
        - Ingen annan är ju intresserad av vad som händer efter den roliga åldern, flabbar Peter.
        - Jag gissar att det inte är överdrivet vanligt att, som ni, gå in med en inställning om att kunna växa med sin publik. Däremot finns det artister och akter som gör det naturligt, men som inte skriver sådan diskmaskinsrealism som ni gör. Men det har ni väl alltid gjort, bara att ämnena har varit andra?
        - Ja, det är ju inte så jättelångt ifrån »Ännu en dag förgäves«, säger Patrik och tänker alltså tillbaka på ett spår ifrån »Idiotologi«.
        - Nej, egentligen inte, säger Peter, den låten handlade om ett jobb jag hade som var vuxnare än vad jag är nu. Alltså ett riktigt kontorsjobb, med reception och allt. Det var bortkastade år av livet, någonstans i mitten av tjugoårsåldern. Ännu en dag förgäves, när man bara gick till jobbet.
        - Men att du sa upp dig då, det var nästan gnistan för hela Västerbron, både tidsmässigt och att du faktiskt sa upp dig och flyttade från Stockholm, minns Patrik.
        - Och kom tillbaks igen, påpekar Peter att han också gjorde.
        - Ni blev alltså inspirerade av att han sa upp sig? frågar jag Patrik ledande.
        - Ja, det var bra rörelseenergi i den uppsägningen. Han hann ju flytta till Malmö och tillbaks igen, och sedan skrev vi en skiva av bara farten.

Här avslutas första delen av denna förträffliga träff med Patrik Lange och Peter Jonasson från Västerbron. Håll er uppdaterade, kära läsare, för när ni minst anar det kommer nästa del, »Stor Scen, Brutet Ben«, och förtäljer historien om allt för lyckliga norrmän och ålderns oundvikliga höst.

19 September 2018