VEGO

En Intervju med Mattias Kristiansson


Profets Chefsideolog Filip Lindström träffar chefredaktören för magasinet VEGO, Mattias Kristiansson, för en ångestladdad insikt om tidningsskapandet och dess alla vinklar och vrår, specifikt ur en vegansynpunkt.

För första gången på mycket länge är jag rädd inför en intervju, nämligen den med Mattias Kristiansson, chefredaktör för det kioskvältande magasinet VEGO. Jag är inte rädd för att Mattias på något sätt är skräckinjagande som individ, utan för att jag har kontaktat honom i ett utbildande syfte. Som så ofta är den här intervjun till för att jag ska kunna stjäla användbar kunskap av intervjuoffret, för att bruka den för Profets räkning. Den här gången behöver jag få vägledning i hur man går till väga för att sätta sin tidning i tryck, något som länge varit min vision för Profet.
        Det som skrämmer mig är den pågående magasindöden, och att Mattias Kristiansson, som ändå driver en gångbar tidning i tryck, av någon anledning ska säga det som så många andra säger om det jag vill göra: »Det är inte lönt, ge bara upp nu när du har chansen.«
        Just Mattias och VEGO är intressanta i det här sammanhanget eftersom magasinet delar Profets fokus på veganism, även om vi har valt aningen olika synvinklar på ämnet. Vi möts på Mahalo, en nästan självklar mötesplats i Stockholm för två veganer.
        »Jag är ingenting, jag har knappt någon utbildning« säger Mattias, när jag slagit mig ned vid bordet med en förvånansvärt god fralla med det nu populära bönjoxet rikligt smetat inuti. Jag har precis frågat om han är journalist i grunden, eftersom alla mina största skribentidoler inom Den Ädla Popjournalistiken – däribland Strage och Lokko – inte är det. Jag har därför alltid inspirerats av människor som gör saker på egen hand, som struntar i traditionell bildning i ett ämne och därmed förser sig med ett eget perspektiv på åtagandet. Sporrad av mina förebilder har jag själv inte heller utbildat mig, och tror någonstans att det beslutet delvis har legat som grund till hur Profet har formats: Som ett kantigt medium för oslipad kunskap, där intryck kan katalogiseras och kristalliseras.

»Jag vill inspirera folk att äta mer grönt«

- Mattias Kristiansson

Det är alltså avslappnande att höra Mattias berätta att inte heller han har gått den färdigt utstakade vägen, men ändå lyckats. VEGO, det magasin han allena drog igång för fyra år sedan, har idag av närmre 100 000 läsare, med kommen utgåva sju gånger om året.
        »När jag flyttade till Stockholm för hundra år sedan pluggade jag grafisk design och reklam på Forsbergs, sedan gjorde jag allt som inte hade med det att göra. Jag är inte journalist och jag inte kock, men jag tog allt jag hade lärt mig och pusslade ihop det till någonting som blev en tidning.«
        Precis som Profet är VEGO i stort sett en enmansoperation, en publikation driven av en ensam vettvilling som då och då ber andra om hjälp. Jag blir så klart än mer skrämd när jag ser likheter mellan mig själv och Mattias, vilket jag i och för sig nästan alltid gör när jag utför sådana här speciella, kunskapstörstande intervjuer. Rimligtvis borde jag egentligen bli mer lättad, av att någon med snarlik utgångspunkt har tagit sig flertalet steg längre än jag, om än med ett försprång på ett par år. Hans framgång väcker många känslor inom mig, allihop smärtsamt grundläggande. Främst kokar avundsjukan, den omisstydbara oviljan till andras framfart istället för ens egen. Jag avskyr att den finns där – vilka anledningar har jag egentligen till osäkerhet för att någon annan har triumferat – men jag måste erkänna dess närvaro, den är för påtaglig för att ignorera.
        Bredvid avundsjukan står medkänslan, den faktiska glädjen jag känner för Mattias skull. Den är också gradvis självisk, för succén han gjort kan betyda att den omtalade Magasindöden, som tagit bland andra ikoniska Sonic med sig i graven, kanske inte behöver vara ett faktum. Det innebär en gnutta hopp, om bara slipstenen dras rätt.

VEGO är sprungen ur Vegoriket, en blogg Mattias drev då han blivit vegan. Efter en enkel påläsning av Sveriges Tidskrifters guide till hur man startar en tidning drog han igång magasinet i tryck, och gjorde från början allt helt själv.
        »Jag kan inte ens kolla på de första numren för de är så hemska« säger Mattias. »Jag skrev alla artiklar och tog alla bilder och jag hade ingen korrekturläsare, jag bara läste texterna två gånger och hoppades på att det blev bra. På de två första numren stod jag själv och klistrade på adresslappar på flera tusen tidningar. Sedan har man lärt sig efter hand hur man gör.«
        Första numret av VEGO kom redan i januari 2014, och då hade Mattias redan givit ut sin första kokbok, vilket han också har fortsatt göra sedan dess. Naturligtvis skänker han alltså flertalet tankar på den plantbaserade livsstilen och budskapets spridning, men jag undrar vad det är i just magasinvärlden som lockat honom.
        »Vad är det du brinner för i tidningsskapandet?« frågar jag därför.
        »Jag vill inspirera folk att äta mer grönt, att alla ska skära ner på köttkonsumtionen så mycket som möjligt. Mitt fokus har alltid varit maten, jag vill att folk ska se hur enkelt det är, och hur gott det är. Sedan tycker jag att det är roligt att hitta nya sätt att nå ut till folk, för det ändras hela tiden.«

Mattias Kristiansson

Till en början skötte Mattias även annonsförsäljningen för VEGO själv då, som han säger, befintliga reklamförsäljningsbolag ansåg att tidningen var konstig, och att ingen skulle köpa den. Idag känns det kanske märkligt att ett magasin om vegetarisk och vegansk mat för fyra år sedan kunde ses som »konstig«, men mycket har hänt, och det fortsätter att hända snabbt. Nu är det snarare något som Profet som kan anses vara »konstigt«, odefinierat och spretigt i en enda underbar röra av intryck (precis som jag vill ha det alltså) medan en tydlig papperstidning om hållbar mat är glasklar ur försäljningssynpunkt. Den insikten försätter mig i ångestblandad förtjusning, förståelsen av att det jag brinner för kan bli svårt att sälja. Men, Mattias och VEGO klarade sig genom konstighetsträsket, så det bör även Profet kunna göra. Under tredje året av magasinets existens undersöktes närmre hur många som faktiskt läste den, och resultatet var gott nog för att annonserna lättare skulle säljas. Tro på er själva, barn, så kommer allt lösa sig till slut.
        Möjligheten finns helt klart för Mattias att nu ansluta VEGO till ett förlag, men han väljer att fortsätta i självständighetens heliga namn, av olika anledningar.
        »Jag kommer köra på själv« säger han. »Man inser att man vet bäst själv vad som funkar. För det första tänker förlag bara på pengar, och jag tycker att det är ganska tråkigt. Självklart vill jag ha pengar att röra mig med till tidningen, men jag hatar att behöva maximera. Jag har gjort jättedumma grejer, specialtidningar och sådant som har gått back hur mycket som helst, men det är kul att ha gjort det. Jag gillar att ha den friheten jag har nu, att jag kan bestämma exakt allt.«

Som vegan, och som utspridare av det rättfärdiga budskapet, kan olika metoder väljas. Främst två olika är vanligast, varav jag har valt den ena och Mattias den andra. Eftersom jag såg ljuset tack vare Morrisseys anstötliga djurtortyrvideo, den som spelas varje gång han framför »Meat Is Murder« live, och även på grund av Patrik Arves konstanta mässande så har jag blivit en militant arg vegan: En person som anklagar karnivorer för deras oförsvarbara mordkonsumtion och försöker uppfylla dem med dåligt samvete. Mattias har gått den mer fredliga vägen mot inspiration.
        »Vi är mesiga« säger han. »Vi håller bara på med maten, och jag tror att det är framgångsfaktorn. Eller, jag vet inte om det är så mesigt egentligen.«
        Kanske det inte är mesigt, men det är troligtvis mer effektivt. Uppenbarligen är det fallet, eftersom VEGO drar till sig köttätande läsare som välkomnas av den lätta tonen och den inbjudande känslan. Jag kan rent rationellt tänka att jag borde gå tillväga likadant, men jag kan just nu inte komma ifrån hur underhållande det är att få mordfrämjare att skämmas. Det må vara skamligt att säga, men elitismen är ett av mina starkaste ljus i livet, vilket väl säger på tok för mycket om min grunda personlighet.
        Det är med en märklig känsla i bröstet som jag lämnar Mahalo och Mattias. Ångesten har både lättat och dunklat, i en symbios av självsäkerhet och osäkerhet. Jag har fått nytt hopp om den tryckta tidningens framtid, men samtidigt förstått vikten av tydlighet, något som Profet är i lycklig avsaknad av. Men, låt mig än en gång upprepa mitt motto: Det löser sig, ta bara en sak i taget.


Utdrag ur Profets Kokbok:
Del I: Profets Risnudelsoppa med ingefära, vitkål och sesampanerad tofu
Del II: Profets Väldiga Veganlasagne
Del III: Profets Viktiga Vegansemla
Del IV: Profets Bastanta Bananbröd
Del V: Profets Livgivande Linsgryta
Del VI: Profets Bönbesvarande Bönfärslimpa
Del VII: Profets Potenta Pakora Med Svenne-Daal och (ett försök till) Plommonchutney
Del VIII: Profets Sävliga Svenne-Tacos Med Profets Virila Veganfärs och Profets Galanta Guacamole
Del IX: Profets Magnifika Midsommarmeny
Del X: Profets Närande Nödlösning
Del XI: Profets Prominenta/Presentabla Pasta Primavera med Profets Tumultartade Tomatsallad
Del XII: Profets Tafatta Tapas
Del XIII: Profets Saliga Såssamling, vol. I
Del XIV: Profets Veritabla Veganomelett
Del XV: Profets Verkliga Veganrisotto
Del XVI: Profets Taniga Tomattartar
Del XVII: Profets Performativa Pekingsvamp
Del XVIII: Profets Krävande Kräftkalas

13 December 2018