Stor Scen, Brutet Ben

Del II av en intervju med Västerbron


Äntligen. Äntligen? Äntligen! Den nagelbitande avslutningen av intervjun med de döda vinklarna Patrik Lange och Peter Jonasson från Västerbron är till slut kommen. Profets Chefsideolog Filip Lindström fortsätter sin sittning med herrarna, i vidare samtal om åldrande och storlekens betydelse.

Läs även »Diskmaskinsrealism«, del I av intervjun med Västerbron, där det talas om vad man tar sig till när ens mest vardagliga drömmar går i uppfyllelse.

Västerbron tjänar på sin ärlighet. Det gäller både för deras texter, som omnämnts förut och kommer omnämnas på nytt i den här artikeln, och för hur de för sig i sociala sammanhang. Där jag sitter och blickar ut över Stockholm med Patrik Lange och Peter Jonasson finns inga spärrar, ingen försiktighet i vad som sägs.
        - Jag känner absolut att min insats blir sämre och sämre, säger Peter efter att jag har frågat om Västerbrons liveframträdande har förbättrats nu när de spelat in tre skivor och spelat live tillsammans i dryga fyra år.
        - Låt höra, säger Patrik förvånat till sin kamrat.
        - Det är nog för att jag har en utvecklingskurva som jag alltid förväntar mig ska ha en tillväxt, svarar Peter. Jag känner att min tillväxt har stannat av, fast jag kanske blir lite bättre för varje spelning utan att jag märker av det själv. Det kan vara positivt.
        Jag reflekterar kort över vad Peter säger, för det är inte något som sångare i rockband vanligtvis säger. Rocksångare ska enligt mallen överdriva sina minsta framsteg, och bortse från alla motgångar, små som stora. Västerbron är dock ett band som besjunger det gråa och välkomnar verkligheten, hur den än ser ut.
        - Kan det bero på att du har uppfostrats till att tänka att du ska bli bättre som person för varje år som går? frågar jag Peter och tänker på hur jag själv indoktrinerats till att tro på illusionen om personlig förbättring.
        - Exakt så är det. Men, sedan kan man höra från helt partiska källor att »Fan, ni blir ju bättre och bättre hela tiden« och det är ju något sexigt med rutin också. Jag glömmer bort att för varje gång vi går upp på en scen så har vi ju stått på scen en gång till sedan senast.

»Det är klart att vi är ett litet jävla rövband«

- Peter Jonasson

Dagen innan det svenska valet skrev SvD om det internationella intresset för Sveriges politik, och Norge listades då som den mest insatta nationen. Dock är norrbaggarna inte bara intresserade av svensk valrörelse, de gillar också svensk rock.
        - Vi har spelat lika mycket, eller mer, live i Norge, berättar Patrik. Men, vi har inte gjort några intervjuer eller jobbat något med PR, vi har bara spelat live. Det är mer old school, att spela upp sig.
        Jag finner Västerbrons möjligtvis omedvetna taktik spännande, eftersom den kan göra det möjligt att jämföra resultat för vad det moderna PR-maskineriet faktiskt kan åstadkomma. Då jag, Patrik och Peter i del 1 av den här artikeln talat om Spotify-statistik och delvis kartläggning av publik är jag självklart intresserad av eventuella skillnader mellan Norge och Sverige.
        - Är er publik i Norge lyckligare? Det är en fördom jag har, att norrmän är så himla lyckliga. Troligtvis är det därför jag aldrig varit i Norge, säger jag betänksamt.
        - Jo, man skulle kunna säga att pengar är lycka, och norska arrangörer har mer pengar än svenska, säger Peter.
        Han anser också att den norska arrangörskulturen har mer gemensamt med den tyska än den svenska, i det att de båda är frikostiga och generösa. Patrik anmärker att det finns fler scener för livemusik i Oslo än i Stockholm, och att fler människor går ut för att konsumera musik. Ekvationen är då enkel, givetvis kommer också banden som spelar att bli mer lyckliga än om de som möter en tunn Stockholm-publik där de flesta närvarande står med armarna i kors. Peter erbjuder en alternativ synvinkel på Stockholms scener.
        - Vi tänker ju inte på att Tele2 Arena och Friends Arena faktiskt huserar Beyoncé och Jay-Z, så Stockholm har nog fler superstora ställen att spela på än Oslo. För oss är det helt ointressant, vi kommer ju aldrig spela ens på Globen. Kanske i någon loge, om någon betalar oss mycket pengar för att göra det. Allting i Norge är Västerbron-size. Vi kan komma till Norge som ett litet svenskt band och ändå vara mellanstora i alla norska städer. I Malmö är vi ett litet band, i Göteborg är vi ett litet band och i Stockholm är vi absolut ett litet band. Beyoncé kommer ju hit, det är klart att vi är ett litet jävla rövband. När vi kommer till Karlstad, då börjar vi bli lite större, för det beror på relationen till stadens storlek.

Peter Jonasson kan, som sagt i del 1, stundtals vara svår att följa. Hans tankegångar är alltid underhållande att ta del av, och han är en ytterst livlig person som kan framföra dem på ständigt nya färgstarka vis. Nu, när hans hjärna färdas från norska städer till svenska, och sedan i ilfart tillbaka till norska, då får en stackars popjournalist hela tiden följa hack i häl för att kunna fånga upp greppbara citat. Hans energi och hans impulsivitet är alltjämt beundransvärda egenskaper som gör honom egen, och de låg enligt Patrik Lange till grund för Västerbrons startskott. Utan dessa personlighetsdrag hade heller inte Västerbrons texter varit lika eftertänksamt flängiga, vilket jag gissar har bidragit kopiöst mycket till att bandet faktiskt nått dit där de kan spela både i Oslo, Malmö, Karlstad, Stockholm och Göteborg.
        Vi diskuterar Stockholms kulturpolitik, och kommer fram till att vi alla tre definitivt skulle föredra om Friends Arena (eller snarare pengarna som lades på Friends Arena) skulle ha delats upp och strötts över staden. Det Stockholm desperat saknar är fler mellanstora scener för mellanstora band som Västerbron.
        - Om vi inte har spelat i Stockholm på länge och vi sedan gör det kommer det komma ungefär 250 personer, säger Patrik. Var fan ska vi spela då? Vi kan ju bara spela på Debaser Strand eller Slaktkyrkan.
        Västerbron har heller ingen större önskan att synas på större scener än ovan nämnda. De trivs bäst där de får trängas, där deras energiska musik slår som hårdast.
        - Vi har satt som regel att alltid begära den minsta scenen vi kan hitta, säger Peter efter en historia om hur de fått inta den stora scenen på Pustervik ett blott halvår in i sin karriär.
        - Det är alltid roligare på en lite för liten scen än på en lite för stor scen, anser Patrik.

Att ha roligt verkar fortfarande vara Västerbrons regerande devis. Bandet är ett utlopp för dess medlemmar, som alla också lever andra liv än det som utspelar sig på Skandinaviens diverse mellanstora rockscener. Premissen visar sig i texterna, dessa texter som jag inte kan låta bli att komma tillbaka till gång på gång. Varför kan jag då inte hålla mig ifrån att omskriva Västerbrons texter? Jo, för texterna beskriver det roliga i det tråkiga. Det har alltid varit bandets styrka, att med tungan i kinden peka på och skratta åt allt det vardagliga som livet kastar på oss. Det är så Västerbron får chansen att växa med sin publik, för en publik som inte vill låta punken rinna ut i sanden möter också trista vägskäl, händelser som kan te sig så urbota trista att livet verkar vara över när ungdomen tagit slut. Där, när allt känns som sämst, behövs punken som mest och Västerbron kan med finess sätta ord på de mest tråkiga vändningarna som går att stöta på. Om 20 år, när Peter Jonasson bryter lårbenshalsen och skriver en låt med en finurlig titel (kanske något i stil med »Lårbensbrott lönar sig aldrig«) då kan Västerbrons lyssnare känna igen sig och förstå, för de kommer ha varit där de också. Underskatta aldrig igenkänningsfaktorn, och aldrig heller punken.

27 September 2018