Konsten Att Inte Bry Sig:

Vanligt Folk

Foto: John Ola/Nanna Hålansson


Chefsideolog Filip Lindström anstränger sig för att inte bry sig om vad David Sundqvist från Vanligt Folk tycker, när de båda sitter i Majorna Sjöstad för en intervju kring Konsten Att Inte Bry Sig.

Jag inleder denna text i plattitydernas glada tecken med en gissning angående vad livets mening kan tänkas vara. Jag tror att ett mål med existensen är att sluta bry sig, att nå ett upphöjt tillstånd av totalitär självbekvämlighet. Det finns två nivåer av detta icke-bryende, den första är lika prestigelös att uppnå som Simborgarmärket. Där ligger alla de individer som lärt sig konsten att artikulera sitt icke-bryende, och som ofta även kan spela rollen mycket väl. Nästa nivå är den slutgiltiga, där allt som varit konstlat med ens blir sanning. Jag klassar mig själv som en lovande nivå 2-kandidat med foten för tillfället fastklistrad i nivå 1. Jag bryr mig enormt mycket om att se ut som om jag inte bryr mig när jag valsar genom det havsnära området i Majorna där jag ska hitta något som kallas Sockerbruket. Jag anstränger mig något oerhört för att inte se ansträngd ut när jag passerar de piffiga porterpubarna och de hemskt hemtrevliga hotellen. Jag gör mig till för att inte se tillgjord ut när David Sundqvist kommer ut från Sockerbruket för att möta mig.
        Han är en av tre medlemmar i ett av mina (relativt få) svenska kontemporära favoritband, Vanligt Folk, tidigare omnämnt i Profet när Ronni Arturo jammade ihop en dikt om gruppens senaste släpp »Svenskbotten«.
        Att släppa en EP som man valt att kalla »Svenskbotten« är ett tecken på att man inte bryr sig. Alls. Icke-bryendet uppvisat i Vanligt Folks katalog är just nu oöverträffat i Sverige. Det vill jag åt, och det jag vill åt söker jag upp. Därav sitter jag plötsligt med David Sundqvist på den pittoreska promenaden i det som säkerligen kommer kallas »Majorna Strand« (alltså inte ghettoplajan) eller »Majorna Sjöstad« när mediekapitalet flyttar dit i nyproducerade lägenheter inom högst tjugo år.
        David kallar sig även för Gagung, ett alias under vilket han bland annat remixat »Sober Up« av Profetvännen Lizette Lizette, som dykt upp i Profetstyckena »Lizette Lizette Fortsätter Vandra Ensam« del I , II , III och IV . Musiken han gör som Gagung kan beskrivas (även av honom själv) som Vanligt Folk utan sång. Det som läggs på när trion är fullständig är Jonas Abrahamssons epileptiska trumslagande och Andreas Carlssons tjack-käkesång. Den senare bor för närvarande, lätt otippat, i Norge. Baserat på Andreas publika persona hade jag gissat, och hellre velat, att han bodde i en svart sopsäck i Slottsskogen snarare än bland fjordar och skidåkare.

Vanligt Folk, med David i mitten. Foto: Hilda Ranulv

Jag märker att jag är ringrostig inledningsvis, intervjukostymen har inte suttit på sedan någon vecka tillbaka. Mina frågor är först så oinspirerade att de kunde ha skrivits av HYMN, spörsmål i stil med ett stapplande »Det känns som om ’Palle Bondo’ och ’Svenskbotten’ låter rätt annorlunda gentemot ’Jag har utvecklat mig till både en hund i en katt’«. Det är knappt en fråga, men används av popjournalister som inte vet vad de ska fråga, för att klämma fram en utförlig utläggning om intervjuobjektets nyliga utveckling, för Vanligt Folks del utvecklingen mellan den första fullängdaren från 2015 och de två EP som släppts under loppet av det senaste halvåret. Jag skäms i de göteborgska fiskmåsarnas skrän i Majorna Sjöstad, över att haspla ur mig en så konventionell skitfråga till någon som gör så intressant musik som David Sundqvist. Det är vämjeligt och osunt utanför alla plausibla gränser. Jag ursäktar mig mitt i mitt självspäkande med att David innan vår intervju förbjudit mig från att ställa frågor om rock och politik, och jag får nu anta att jag inte är benägen att fråga om något annat. Min ringrostighet får bara Davids axlar att rycka upp mot öronen, som strax ovanför följs av en hipp Patagonia-keps. Ringrostigheten resulterar rotlöst i svar som »Jag vet inte«, tre ord som är popjournalistens värsta mardröm eftersom de inte leder någonstans alls. Hade en grävande journalist fått svaret »Jag vet inte« av en politiker hade intervjun fattat eld, men för en popjournalist är »Jag vet inte« ett tydligt tecken på undermålig intervjuteknik.

Plötsligt släpper ringrostigheten taget om mig, och jag börjar komma tillbaka till mitt gamla jag igen. Det är när jag avslöjar för David att jag varit ett Vanligt Folk (om man kan få hypotetisera kring att det är vad Vanligt Folks fanbas kallas, likt »Beliebers«, »Maggots« eller »Little Monsters«) ett knappt år och under den gånga tiden golvats helt av deras dissonans som min svunna storhet i intervjukonsten kan uppdagas. Det är såklart icke-bryendet som blir min nyckel till framgång.
        - Det jag fastnade för när jag upptäckte er var att det känns som om ni bryr er så jävla lite. Det tyckte jag var rätt skönt, säger jag till David samtidigt som en hipster beställer en porter bakom lyckta dörrar någonstans i vår närhet.
        - Ja, det är väldigt skönt, svarar han göteborgskt hest.
        - Släppet av »Svenskbotten« måste ju också vara den yttersta kanten av att inte bry sig alls, om någonting, eller är jag helt ute och cyklar?
        - Nej, absolut inte. Det som är skönast är självdistansen. Om det nu är självdistans, det kanske är ett skydd? Det spelar ingen roll, det är bara musik.

Här börjar samtalet ta fart, när David lyfter möjligheten att icke-bryendet iklädd sitt alias »självdistans« kan vara en skyddsmekanism. Icke-bryendets nivå 1 brukar självdistans som ett försvar, väl illustrerat i hur jag tidigare i denna text klankar ner på mig själv för att sedan, sakta men säkert, höja mig själv upp till skyarna igen. Det sanna icke-bryendet kan uppfattas som burdust, eller helt apatiskt. Mental avgränsning från cirkulerande åsikter är ju värdigare än sin motsats, och mer bekvämt. Det är när jag kan dra ner hävdandet av mitt jag till noll som jag kan ingå i det fulla icke-bryendet, det som inte kräver stark bevisning. Min spirituelle vägledare i icke-bryendets konst, David Sundqvist, skrider vidare i sina läror:

        - Det är skönt att inte bry sig om rätt saker. Jag bryr mig jättemycket om musiken, men samma attityd kan finnas där också. Väldigt ofta när vi skriver ihop blir det så att vi frågar varandra »Är det här musik?«, »Är det här en låt?« eller »Kan vi släppa det här?«. Den distansen finns också i musiken, och om man spelat länge och försökt göra väldigt allvarliga saker så är det skönt att hitta en ny spänning, en ny kontrast.
        - För att hitta ett motstånd menar du? frågar jag.
        - Nej, mer att man utmanar sig själv genom att vara fel eller töntig eller att göra grejer som är klyschiga. Klassiskt är att man använder kitsch eller saker som är fel eller fult eller inte helt korrekt.
        - För att uppnå något slags chockvärde?
        - Ja, men för en själv, att man sätter sig själv i en lite obekväm sits som går åt ett annat håll än att vara extrem, säger David. Det har redan gått så långt, att man inte längre kan vara extrem. Man får vara väldigt vanlig istället för att vara extrem.
        - Om man ska uppnå chockvärdet genom att göra något som inte redan gjorts måste man gå extremt långt, påpekar jag genom att sparka upp en öppen dörr.
        - Det går inte att göra det utan att begå ett brott, menar David.

»Vi har varit bra på att missionera och frälsa folk«

- David Sundqvist

Redan 1988 släppte Jane’s Addiction albumet »Nothing’s Shocking« och redan 2009 ritade den danska serieduon Wulffmorgenthaler (nu Wumo) en stripp där en rappare är tvungen att skjuta en gammal tant i huvudet på scen för att chockera sin publik. Båda exemplen visar på att chockvärdet har varit svåruppnåeligt länge, precis som David Sundqvist säger att det fortfarande är. Det går inte att framta ett lagligt chockvärde idag, och Vanligt Folk har forskat fram en annan metod för liknande resultat.
        - Man kan snarare få folk att bli förvånade, säger David. Det kan bli avväpnande om man är väldigt trevlig. Man sätter kontraster, till exempel om något är aggressivt musikaliskt så kan kontrasten vara att det är väldigt trevligt samtidigt. Det kan vara kul. Den vanligaste reaktionen när vi spelar live är att folk blir glada. Vi kanske spelar glad musik, jag vet inte, men jag tänker inte att det typiska skulle vara att folk blir jätteglada.
        - Blir det alltså dansant? frågar jag.
        - Mer en härlig, somrig stämning och jag vet inte var det kommer ifrån. Jag tror att det kommer av att det är lite befriande, inte så mycket puta-med-läpparna.

Wulffmorgenthalers stripp från 3 juli 2009, om chockvärde

Min relation till Vanligt Folk har inga rötter i glädjerus från livespelningar. Jag har grävt ner mig i deras studioinspelningar och lydigt hållit mig på den kanten tills tillfälle erbjuds för motparten. Enligt David hör det till ovanligheten, då flest Vanligt Folk (alltså Vanligt Folks fanbas) upptäcker Vanligt Folk (alltså bandet) under något av deras härligt somriga uppträdanden. Jag har gått andra vägen in i Vanligt Folk och kan därför inte sätta mig in i den sprudlande känsla som David menar att publiken tenderar att känna. Där vi sitter vid Majorna Strand anser han också att det finns något positivt i mitt perspektiv.
        - Jag tycker det är schysst att du tycker vi är bra utan att ha sett oss live, i och med att vi gör musiken väldigt mycket i studion.
        - Det är alltså ingen replokalsmusik? framlägger jag till David.
        - Nej, verkligen inte, det är knappt så någon spelar på tangenter, det är med mus vi gör musiken.
        - Då är det fint att det översätts så väl till scenen. Men, känner du dig glad efter ni har spelat?
        - Ja, det gör jag, om folk tycker att det är bra. Jag tycker det är bra om andra tycker det är bra.

Min tro vacklar en bråkdel av en sekund när min mästare i icke-bryendets nobla läror visar tecken på ett starkt bryende. Har jag sökt mig till fel tempel för att lära mig att inte bry mig? Har David Sundqvist verkligen svaren jag behöver för att bli så oberörd av livet som jag vill vara?

        - Är du känslig för sådana reaktioner? frågar jag David, rädd att han ska svara »ja« (eller »jag vet inte«) och skicka mig vidare i jakten på icke-bryendet.
        - Ja, svarar han till min stora bestörtning, och utvecklar sitt svar: Nu när jag har hållit på så jävla länge tycker jag att det är ganska meningslöst att spela utan respons. Att stå på scen och spela för mig själv är jag helt ointresserad av, för mig är det mötet med någon annan som är viktigt. Jag har absolut inget behov av att få utlopp av någonting, utan det är bara förhållandet till något annat som är intressant tycker jag.
        - Om du nu föredrar att spela inför folk som uppskattar er, gör det att ni är väldigt kräsna med var ni väljer att spela?
        - Vi har varit ganska bra på att missionera och frälsa folk i ögonblicket. Vi har spelat för folk som inte har hört oss förut och efter tjugo minuter är det fullt.

Min rädsla framstår efter Davids slutplädering som irrationell. Han bryr sig inte om jag bryr mig om att han bryr sig om vad folk tycker. Jag har sett det ultimata kraftprovet, det mest storslagna icke-bryendet. Jag förstår tack vare min studieperiod med David i Majorna Sjöstad mer om de hinder jag står inför, de som håller mig fången, avlägsen ifrån icke-bryendets slutsteg: Jag försöker alltid vara något jag inte är. Jag vill exempelvis vara karismatisk och självsäker, så pass gärna att jag ser avundsjukt ner på de människor som kan vara det, samtidigt som jag pressas till att föra mig onaturligt. Den löjliga karisman som jag önskar utstråla kan inte infinna sig, för om den på magisk väg skulle göra det vore den ansträngd. Det är när jag slappnar av från tankarna som jag kan undvika bryendet, och det är inte dessförinnan jag kan nå samma nivå som David Sundqvist och Vanligt Folk.

12 Maj 2018