Indie Bergs Återkomst:

Valväktarna, del II


Profets blodhund Kalle »Indie« Berg är tillbaka efter en stunds radiotystnad. Mycket har hänt sedan sist. Eller, ingenting alls?

»Something is happening here, but you don't know what it is. Do you, Mr Jones?«

Ända sedan oktober, då jag senast lämnade in ett livstecken till musikbranschens motsvarighet till Horace Engdahl - Profets överkucku Filip Lindström - har jag lyssnat på just den raden ur »Ballad of a thin man« med Dyllan om och om igen och jag har knappt ätit.
        Jag har levt på Cola Zero och svarta bönor i protest. Oklart mot vad; oklart vem som ska reagera på dieten. Men en protest är det, och den fortsätter alltjämt. Den tar inte slut bara för att vi har fått en regering. Det är som Dawit Isaak. Nån jävla gång släpps han väl. Blir det innan eller efter insektsdöden som kommer upphäva allt liv på jorden? Ingen vet. Men nån gång. Tyst diplomati pågår. Sedan urminnes tider. Och när Dawit så slutligen träder fram ur cellens helvete ska DN:s ledarsida citera »Slavery Days« av Burning Spear i ett utbrott av kokett välvilja och då ska Carl Bildt twittra sönder fingrarna om sin egen storhet och då ska Amanda Lind få svara på frågor om sina dreadlocks och då ska jag fortsätta lyssna på »Ballad of a thin man« som om Ingenting Någonsin Har Hänt.

För ingenting har ju någonsin hänt. Allt bara fortsätter. Idioti med oförminskad kraft.

Jorden snurrar sitt labila snurr, kärlek brinner in the shit, skogen står blöt, ihålig och tyst som om den har sett något så ohemult fruktansvärt att den nu aldrig blir riktigt samma skog igen. Vi fick en skämtregering. Jaha. Ska vi skattskriva oss nu? Hotell finns ju numera. Överallt. Vi slipper bo i ett stall, föda en falsk frälsare i krubba bland åsnor. Eller ska vi i stora skockar boskapsvagnar beordras upp på Sinais berg, som inte är ett berg utan ett lyxhotell, och där uppe på nocken tvingas ta emot nya stentavlor från Sosseguden fullsmetade av lagar, nyliberala arbetarfientliga sådana.
        Och var är alla hyresrätter och var är Planen för jordens framtid? Ingenstans. Så därför låter jag munnen vara fortsatt stängd. Inte en kalori ska in och Adam Nilsson, avdankad punkare, borde bli folkhälsominister med följande programförklaring:

»Fyllona på gården kan mitt namn, för jag söp med dom när vi var ifrån varann«

Det går några veckor. Vi får Carl Schlyter på halsen. PV ska hans nya parti förkortas. Partiet Vändpunkt. Just när man trodde att den sista idioten hade hittat på ett dåligt namn så kommer Carl Schlyter och tillintetgör dem allihop. Jag slänger ut resterna av min Cola Zero, låter det åka ut med diskvattnet. Jag beställer en strap-on på www och funderar på att ställa mig på knä i bögkvarteren, men jag vet inte var dom ligger. Det känns så jävla kört, alltihop.
        Jag väger mig i smyg. Har gått ner tjugo pannor. I spegeln ser jag glåmig ut, ungefär som Hannes Westberg när han blev skjuten av en snut i magen i Chinatown, GBG. Min stängda mun är ärret efter operationen.
        På teve pratar Jonas Sjöstedt, det är som på museum, och han säger: »Here is your throat back, thanks for the loan«.
        Jag funderar på vem som är mitt eget livs Mr Jones och jag inser snart att det är jag själv. Jag fattar nämligen inte hälften av vad i helvete som händer runt omkring mig. Jag ser ju vad jag ser - ett samhälle i sönderfall och några rabiata Sossars desperata sätt att försöka rädda det. Men Daniel Suhonen blir aldrig mer än Håkan Juholts hemliga talskrivare för mig. Och Juholt är i landsflykt. Som Jesus i Egypten. Juholt är Jesus. Ta hem honom, vifta med färska palmblad över hans lekamen, sjung sånger till hans ära, bygg ett tempel. Bara gör det. Bjud in honom till Pluras Kök. Låt honom lägga ut texten. Ge honom en gitarr, en sombrero, ett glas rött vin.
        Men prata för fan inte om reformisterna.
        Reformisterna? Allvarligt? Det låter som ett stinkande indieband med kraftigt framträdande rövspringor. Och är säkert exakt just det. Ingenting förvånar mig och ingenting berör. Munnen förblir stängd. Göran Greider upprymd på Facebook. Hans frisyr berättar mer om läget i det här landet än all jävla statistik vi serveras Hela Tiden.
        Jag är hungrig och chattar med en artist i Göteborg. Vår konversation går såhär:

Nya Öijer: Görs på lördag?
Indie Berg: Jobbar kväll slutar 21
Indie Berg: Slaggar i stan ses på några bärs?
Indie Berg: Kanske rent av knarka
Nya Öijer: Knarka på Kellys
Indie Berg: Ses på några bärs efter 21 + droger
Nya Öijer: Vilka droger?
Nya Öijer: Känner för att injocera
Nya Öijer: Ingicera
Indie Berg: Injicera
Indie Berg: Ja men varför inte
Indie Berg: Tänkte annars nåt psykedeliskt
Indie Berg: Mdma?
Nya Öijer: Kunde funka ihop med nån slower
Nya Öijer: Hetoin typ
Nya Öijer: Heroin
Indie Berg: Vill ha mdma amfetamin eller lsd
Indie Berg: Ring ditt jävla nr
Indie Berg: Fråga vad som finns inne
Nya Öijer: Har ingen abonent
Nya Öijer: Får hitta ny kran
Indie Berg: Vi får jaga kran inne på Kellys dass

Slut på konversation och bra PR för Kellys.
        Eller åtminstone för Kellys Dass.
        Och jag hatar mitt liv något enormt och börjar lyssna på Håkan Hellströms reggaeskiva.
        Jag studerar teologi något förstrött, en grundkurs. Jag måste försöka förstå sambandet mellan Håkan Juholt, Jesus och Dyllan.
        Ibland röker jag en Röd Prince och lyssnar på Ulf Lundell när han läser ur sin ljudbok Vardagar. Allting faller. Jag skickar ett fyllemejl till Faråker och deklarerar min kärlek.
        Jag köper billig, utgående brieost för halva priset och svinar alltihopa ner i gatan.
        Jag väger min strap-on i handen och funderar på en homosexuell förbindelse.
        Jag tittar på teve och lyssnar på Eldkvarn. Pluras spritröst tycks emanera från de gapande munnarna på skärmen där jag har dragit ner ljudet. Jag spelar »Kommit hem« från Hunger Hotell helt maniskt.

»Jag läste dina tankar, när du såg på mej och log
Det var som om vi båda visste, vad som hänt och förstod
Vi hade båda kommit hem«

Sverige, har vi ett resultat? Kommer vi någonsin komma hem? Och vad är det här för jävla land? Jag ämnar se »Aniara« på bio av ideologiska skäl men ändrar mig eftersom jag inte vill hamna i samma situation som när jag såg »Gentlemen« 2015 och gick direkt hem till tablettskåpet efteråt.
        Mitt äktenskap rämnar slutligen i januari, februari, och jag spelar Franska Trion för rådjuren i trädgården.

»Jag uthärdar även denna natten
I väntan på den stora skatten
I väntan på en bättre dag
Mycket sjuk och mycket svag«

Jag vägrar fortsatt att äta.

24 Februari 2019