Kvar På Jorden, Under Jorden:

En intervju med Vilhelm Bromander


Följ med Vilhelm Bromander och Profets Chefsideolog Filip Lindström på ett vibrationsparty genom jazzens beklämmande tradition, vidare till nordindiska drönarexperiment, facklig flygstrejk och annorlunda intonationer. I övrigt diskuteras musikerperspektivet på hållbart resande, en fråga som håller en jordad. Länge leve underjorden, och överjorden tillika!

Vilhelm Bromander. Foto: Christina Marx.

För ett antal år sedan, när jag intervjuade den åländske popsångaren Bromander, påtalade Profet-skribenten Karl Nybom att det fanns en kontrabasist inom den stockholmska jazzmyllan som gick under samma namn. Skillnaden var naturligtvis (bland en hel del annat) att pop-Bromander inte är döpt till Bromander, medan jazz-Bromander faktiskt är det. Jazz-Bromander, med förnamnet Vilhelm, hade i separat samtal med Nybom tydligen frågat vad denne pop-Bromander var för en, och vilken musik han pysslade med. Nybom hade då, enligt uppgift, sagt att pop-Bromander hängav sig åt något slags »underground-musik«, varpå Vilhelm Bromander enligt legenden ska ha sagt något i stil med »Men det var ju det jag trodde jag höll på med!«.
        Med facit i hand är det mycket riktigt Vilhelm Bromander som är den mest underjordiska av de två Bromandrarna. Åtminstone är det med den tron jag ger mig in i en intervju med honom, så här några år efter min pop-Bromander-artikel. Under den tid som gått sedan dess har jag intalat mig att jag lärt mig mer om jazzens förunderliga värld, och att jag därför kan känna mig redo och värdig att ge mig an intervjuer med Stockholms jazzelit, Vilhelm Bromander där inräknad.

Ni förstår, kära läsare, jazzen är en genre olik de flesta andra, av flertalet anledningar. En av dessa är att acceptans inom dess kretsar för det mesta bygger på extensiv kunskap om ämnet, kanske bäst manifesterat exempelvis i hur stigande jazzstjärnor som Isak Hedtjärn kan sitta kring stimmiga bord på oasen Glenn Miller Café och bevisa sin förmåga att vissla ett helt Charlie Parker-solo från minnet. Även om detta kunskapskrav sällan artikuleras finns det ständigt närvarande, ständigt skrämmande, vilket likaså omtalades i Karl Nyboms Profet-intervju med frijazztrummisen Anna Lund. Också Vilhelm Bromander, som spelat jazz sedan gymnasietiden på Södra Latin (en plats som Sara Danius beskriver som »suckarnas borg« i en essä om den före detta Södra-eleven Tomas Tranströmer), tycks delvis påverkad av sådan press:
        »Det kanske låter konstigt att säga när man har gått fem år på en jazzutbildning, att man alltid har känt att man bråkat med jazztraditionen, eller inte riktigt hittat sin plats där« säger han, kisandes i solen på en bänk utanför Maria Ölkafé. »Så kände jag när jag började, och sedan har jag börjat hitta in i traditionen mer och mer nu.«
        »Vad hade du då för relation till jazztraditionen från start? Vad var det som symboliserade den traditionella jazzen för dig?« frågar jag, och gör mitt bästa för att utstråla en allomslutande vetskap om, och säkerhet i, denna tradition som vi så ledigt diskuterar.
        »Det som jag tyckte var häftigt med jazz var att improvisera, att spela tillsammans och alla de grejer som händer när man inte riktigt själv vet vad som händer. Det händer på grund av komplexa samspel med andra, och helt plötsligt har man hamnat någonstans där man inte trodde man skulle hamna« svarar Bromander romantiskt svävande.
        »Samtidigt finns ju inom jazzen många traditionsenliga sätt att spela,« fortsätter han, »och då måste man kunna väldigt mycket. Vissa tillägnar sig exempelvis att spela på ett sätt som låter som på 40- eller- 50-talet, och det var jag inte så intresserad av. Sådana sammanhang kopplade jag då till stress, eftersom jag kände att jag inte riktigt bottnade i den typen av tradition. När jag först började spela kontrabas spelade jag med folk som hade spelat jazz ett tag, och då kände jag hela tiden känslan av att behöva hinna ikapp.«

Vilhelm Bromander.

Det är betryggande att höra att även aktörer inom jazzscenen kan känna sig aningen beklämda av kännedomsbehovet, så att jag som utomstående observatör inte behöver skämmas så över min bristfälliga jazzkunskap. Denna insikt får mig naturligtvis att skämmas över att andras beklämdhet lättar min egen, och den jazzrelaterade skamcirkeln är därmed sluten. Därför är det än mer betryggande att höra hur Bromander slutligen tycks ha funnit en ro i förhållandet till traditionen:
        »Nu är det kul, för jag har erkänt att man får vara nybörjare och tillåta sig själv vara i en tradition som man aktivt kan lära sig om. Man behöver inte uppfinna hjulet jämt. Jag tror att jag har varit fast i tanken om att allt ska vara nytt och innovativt – tanken om den här unika rösten som bara uppstår ur intet.«
        Utöver mer eller mindre traditionsbundna jazzsammanhang – vari han syns som medlem i förstklassiga grupper som Oya Sextett, Rotem Geffens kompband, Svenska Folkjazzkvartetten samt det egna Vilhelm Bromanders Initiativ – gör och uppskattar Bromander även musik som placeras långt utanför något som helst påtagligt jazzspektra. Efter att i ytterst ung ålder ha bytt instrument från cello till elbas (för att närma sig dåvarande intresseområden som The Beatles, punk och indie) rörde han sig senare över till kontrabasen.
        »Vad föranledde bytet till kontrabas?« frågar jag, eftersom uppenbarligen den traditionella jazzen aldrig varit det allra största dragplåstret.
        »Mest den fysiska grejen« svarar Bromander. »Så fort man tar upp en kontrabas mot kroppen och spelar börjar ett stort vibrationsparty. Det blir så tydligt att det inte bara är det ljudande som ger tillbaka utan även vibrationerna, hur det känns i kroppen. Det ger många olika stimulanser.«

signalandsoundrecords · Oya Sextett

Onekligen ger basen bra vibrationer, varje gång Bromander tar den i sin hand, och jag frågar honom hur han väljer att kanalisera dessa i själva musiken.
        »Jag har hållit på mycket med jazz, men också med fri, improviserad musik« säger han. »Därigenom snubblade jag in på akustik och intonation, och började göra musik med vibrationer rent explicit. Jag kom på att om jag spelar samma ton på två strängar, med stråke, och stämmer ur den ena lite grann – då uppstår vibrationer och rytmer ur det. Det blev ett helt annat vara-med-musik-och-toner-modus. Det finns en rörelse som jobbar med det här fokuset på intonation, Just Intonation, där intonationen utgår från övertonsserien. I Stockholm finns Ellen Arkbro, i Berlin är de ganska många (Marc Sabat, Catherine Lamb, Fredrik Rasten med flera), och i New York finns en tonsättare som heter LaMonte Young med elever, som var tidig med det här. Men, annorlunda intonationer finns i stort sett i alla musiktraditioner utanför den västerländska kontexten; i irakisk maqam, i nordindisk dhrupad, svensk folkmusik med mera – över hela världen finns andra typer av intonation, som kommer från upplevelsen av stämning.«
        Dessa experiment med ljud, som Bromander så vackert tycks se som ett slags samexistens med tonerna, går att ta del av bland annat på hans soloskiva »Oh Lord Give Me Strange« och på Fredrik Rasten-samarbetet »…For Some Reason That Escapes Us«. För den som önskar aningen mer dansant musik signerad Vilhelm Bromander kan den exotiska ensemblen Joe Davolaz (smakfullt döpt efter Jerrys galne stalker från Seinfeld) falla i smaken. En sak som är säker är att Bromanders katalog är sinnebilden av det ibland uttjatade ordet »eklektisk«, vilket märks inte minst när han talar om sina stundande projekt:
        »Jag köpte en sopransaxofon för ett år sedan, som jag har försökt lära mig att spela. Nu har jag spelat in en skiva där jag skrivit låtar för en blåsensemble. Det är kul att skriva för ett instrument som inte är ens eget. Det är en sextett, med två andra bi-instrumentalister: Johan Graden, pianist som spelar klarinett, och Mauritz Agnas, kontrabasist som också spelar klarinett. Sedan är det Anton Svanberg på tuba, Emma Augustsson på cello och Pelle Westin på olika blåsinstrument.«
        Om inte detta till synes monumentala åtagande låter nog, kära läsare, så har Bromander ännu ett färgsprakande företag framför sig:
        »Jag planerar en inspelning i oktober, med ett tolvmannaband. Jag har bjudit in min nordindiska sånglärare, Marianne Svacek, som ska vara med och sjunga och spela tanpura, över ett stort frijazzband med fem blås och två trummor, piano och vibrafon. Christer Bothén kommer vara med också, och spela guimbri, vilket är ett slags gnawa-instrument. Jag har skrivit musiken, och håller just nu på att intrumentera och arrangera den. Det kanske blir något slags hippie-frijazz.«

Vilhelm Bromander.

Denna nordindiska sånglärare som Bromander nämner bor i Holland, och håller workshops i sitt sommarhus i Tjeckien. Dit har han rest med jämna mellanrum för att lära sig den nordindiska musikstilen dhrupad, som vanligtvis framförs av betydligt mindre ensembler än det tolvmannaband som just nu planeras.
        »Dhrupad påstås vara den äldsta formen av nordindisk klassisk musik. Mycket av det är vokalmusik, ackompanjerad av tanpura, det här drone-instrumentet som ibland hörs i psykedelisk rock och delvis i jazz. Alice Coltrane använde det till exempel. Musiken är väldigt långsam, och improviserad. Den är virtuos, men ingen show-off-musik, och den är meditativ och otroligt vacker. Jag har en tanpura som jag kompar mig själv på, men jag är fortfarande väldigt mycket en adept.«

»Jag antar att det tar sin lilla tid att bemästra en sådan musiktradition?« frågar jag, utan någon som helst referensram kring inkubationstiden för dhrupad.
        »Ja,« skrockar Bromander, »en del säger att det tar 40 år, andra säger att det tar tre generationer.«
        Bromanders kommande dhrupad/frijazz-fusion kommer med säkerhet resultera i mycket spännande lyssning, något som jag i allra högsta grad ser fram emot att trippa iväg till när det väl släpps. Apropå att resa, vilket Bromander ju gjort med tåg till Tjeckien för att möta sin dhrupad-lärare, har han ett och annat att säga om jazzmusikers rörelsemönster över världen och hur det bör förändras.
        »Jag har funderat mycket på hur man kan vara musiker på ett hållbart sätt, för planeten. Att försöka vara lokal. Bilden av den framgångsrika musikern som någon som flyger runt hela världen och spelar på olika festivaler, den ser inte jag som en målbild varken på ett mänskligt eller ekologiskt plan. Det här är en konflikt och ett sorgearbete som jag tycker alla musiker borde tänka på. Som det ser ut just nu är vår arbetssituation extremt ohållbar.«
        Att ständigt flyga fram och tillbaka över klotet är vad som enligt Bromander är problematiskt. Exempelvis flygs det till Belgien en dag, sedan hem igen, innan det två dagar senare flygs till Holland för nästa spelning. För det mesta dikteras detta av finansiella begränsningar. Istället för att planera en kontinuerlig turné, där musikern förslagsvis kan stanna på kontinenten en längre period, kräver dagens ekonomiska situation ett evigt hattande kors och tvärs över planeten, vilket givetvis inte är hälsosamt för miljön.

»Det är en hel ekonomi som är uppbyggd kring ett slags ohållbarhet, med subventionerat flyg, långa resvägar och många enstaka spelningar« säger Bromander. »Jag har bestämt mig nu för att jag inte vill flyga. Jag åker istället tåg till de spelningar jag kan. Det kanske mest av allt blir en symbolisk handling, men i den här världen vi lever i råder en kapitalistisk struktur. Det är svårt att se hur man ens kan påverka någonting, för att allt är internaliserat och effektiviserat. Vi är fragmenterade rent organisationsmässigt och det man har är något slags mikropolitiskt utrymme, som man får försöka använda bäst man kan i sina relationer.«
        »Och det är väl just där symboliska handlingar kan ha en genomslagskraft« säger jag som trevande svar till Bromanders eldiga mässande. »Vad tror du kan vara en givande ersättning för ett sådant ohållbart resande?«
        »Många saker« säger Bromander. »Först och främst behöver festivaler börja samarbeta. Man måste börja planera turnéer som man gjorde på den tiden då folk åkte tåg överallt. Kulturstöd ska viktas till att hjälpa folk med tågbiljetter och extra hotellnätter som festivaler inte kan betala för. Musiker behöver gå samman, starta ett nytt fack och börja flygstrejka. Jag kanske kommer få med mig högst två personer på det här, men jag tänker att om alla skulle göra det, då skulle ju festivalerna vara tvungna att gå med på våra krav.«
        Bromanders engagemang är tydligt och medryckande, tillika mycket viktigt. Det går dessutom väl ihop med den övergripande känsla jag fått kring hans artisteri, att framgång och vinning absolut inte är det viktigaste. Det är musiken, den konstnärliga tillfredställelsen och till viss del det ekologiska samvetet som väger tyngre.
        Slutligen, för att knyta ihop diskussionen kring vilken Bromander som är »mest underground« – pop-Bromander eller Vilhelm Bromander – kommer jag till insikten att mitt kulturkategoriserande sinne troligtvis behöver slappna av. Inspirerad av den senare Bromandern (som verkar befinna sig med och nära musiken helt utan förbehåll gällande vilken sorts musik den råkar vara) vill jag försöka sluta tänka på hur långt över eller under marken viss kultur kan placeras. En sådan världsbild blir till slut allt för rigid, vilket är livsfarligt för en observatör av kulturyttringar. Länge leve underjorden, och överjorden tillika!

8 September 2021