Världsskildring:

»Till Debrecens lov« 2021 – att resa i Sigvard Lindqvists fotspår


Profets resereporter Jacob Hallerström följer svenska legendarer till ungerska Debrecen, i ett alster som förenar snillrik omvärldsinblick med historiskt präglad essäkritik. Följ Hallerström längs tågens spår, då han i sin tur tar rygg på Sigvard Lindqvists skriverier från 1964. Mycket nöje!

Sigvard Lindqvist

När tåget rullade ut från Nyugati pályaudvar kände jag mig olustig. Vi passerade Budapests förorter som låg dunkla i tjock grå dis och husens slitna fasader kändes ännu mer slitna än vanligt. Trots att jag är van att resa solo kändes det på något sätt motigt efter en handfull fina dagar i Budapest. Kanske hade olusten också att göra med min fullkomliga ovisshet inför vart och till vad jag var på väg. Mitt mål för dagen – Debrecen i östligaste Ungern – var för mig egentligen helt okänt. Därför kändes denna gråa och ungerska decemberdag lite extra grå när tåget rullade österut från det kulliga Budapest mot det platta låglandet Ézak-Alföld.
        Sigvard Lindqvist var en mytomspunnen lärare i ryska på Försvarets Tolkskola i Uppsala. I 30 år undervisade han på Slaviska institutionen och var även bevandrad i finsk-ugriska språk. Jag som varken har gått Försvarets Tolkskola eller studerat finsk-ugriska språk känner Sigvard Lindqvist genom de reseskildringar han skrev för Svenska Dagbladets »Under strecket« om livet bakom järnridån. Mellan 1959 och 1974 skrev Lindqvist totalt 66 essäer och reportage om möten och människor i det forna östblocket – varav flera har nypublicerats av SvD på senare år. Det var en sådan artikel jag nu satt och läste i mitt slitna skinnsäte på tåget mellan Budapest och Debrecen.
        »Snälltåget till Debrecen rusar in på Szolnoks central. Ett tjog sovjetryska militärer står uppradade på perrongen med vapen och packning« – så inleder Lindqvist sin artikel »Till Debrecens lov«, publicerad den 17 oktober 1964.

Jag passerade också stationen i Szolnok på väg mot Debrecen. När jag läser om staden häpnar jag vid insikten att vad som för mig uppenbarade sig som ett tämligen anspråkslöst betonghus i själva verket var stationshuset till en av regionens största och viktigaste städer. Szolnok har huserat invånare som Viktor Orbán och kompositören Zoltán Jeney och har varit historiskt viktig tack vare sin strategiska plats vid floden Tisza. »Dess källsprång i Karpaterna och dess utflöde i moderfloden Donau ligger inte längre på ungerskt territorium, men Tisza har ändå förblivit det mest ungerska av vattendrag. ’Den som en gång dricker Tiszas vatten, hans hjärta längtar åter dit’ säger ordspråket« enligt Lindqvist.
        På samma räls som Lindqvist färdas i sin artikel rullade mitt tåg vidare österut över låglandet Alföld. I »Till Debrecens lov”«beskrivs Alföld och dess natur sagolikt levande. Att läsa om och iaktta landskapets säregenhet simultant var en medryckande upplevelse. Inte minst Lindqvists beskrivning av skillnaden mellan landskapet väster om Donau och det som passerar rälsen efter Szolnok är hänförande. »I dessa nejder fann en gång magyarernas stamfäder, ryttarfolket från öster, vad de städse sökte under sin långa vandring längs stäppstråket från Ural till Centralasien; gräs, vatten och fria vidder. I dag är dessa vidder lagda under plogen, men även i sitt nuvarande kultiverade tillstånd har Alföld, det ungerska låglandet, något arkaiskt över sig. Bebyggelsen är en helt annan än i landet väster om Donau med dess många byar och småstäder.« Nejderna kring Alföld är verkligen arkaiska. Det är platt och skralt och påminner närmast om stäpp.
        Framåt eftermiddagen var jag framme i Debrecen. Till höger om tågspåren tornade höga industritorn upp sig och till vänster ett rejält stationshus. »Debrecen, Ungerns tredje stad, tar emot oss med en pampig nybyggd järnvägsstation framför ett torg med idel modern bebyggelse.« I Lindqvists artikel är staden fortfarande Ungerns tredje största – idag är det landets andra och stationshuset som var nybyggt 1964 måste fortfarande anses vara pampigt, med en stor vackert bevarad mosaik i ankomsthallen. Den »idelt moderna bebyggelsen« har dock inte klarat tidens tand lika bra som tågstationens interiör. De höghus som i en halvmåne ringar in Debrecens tågstation föreföll mig i den här eftermiddagens färglösa nyans vara själva nidbilden av hur Östeuropa ser ut.
        »Nästan alla stadens monumentalbyggnader ligger samlade kring huvudgatan. Den heter idag Vöröshadsereg utja, Röda arméns gata, men det är helt enkelt den gamla Piac utca, Torggatan, i lätt förändrat skick. Här hölls en gång i tiden de marknader som gjorde staden berömd vida omkring Östeuropa« beskriver Lindqvist stadens innerkärna och på det torg som en gång huserade marknader med betydande regional status är det återigen marknad när jag är där i december – julmarknad. Inte helt olik en svensk motsvarighet fanns där glögg, brända mandlar och plasttomtar, men även den så typiskt ungerska »spettekakan« kürtőskalács som man kan köpa i stånd överallt i Ungern.

Huvudgatan som vid Lindqvists besök 1964 bar Röda arméns namn heter än en gång Piac utca – en helt vanlig Torggata. Framåt kvällen stod decemberhimlen mörk och klar över torget i Debrecen och framför den kalvinistiska storkyrkan – Nagytemplom – åkte barn och vuxna skridskor till tonerna av de globala topplistornas julmusik.
        Dagen därpå var den första soliga dagen på länge och luften kändes lätt när jag promenerade mot Debrecens universitetsområde. Universitet – vars majestätiska huvudbyggnad liknar ett franskt chateau – är Ungerns äldsta lärosäte. Det är nästan svårbegripligt att det mitt ute på det här slättlandet står ett enormt universitet från 1538 som har »fostrat så många av Ungerns begåvningar och en hel rad ungerska kulturpersonligheter som mottagit avgörande intryck här i Debrecen«.
        Universitet har idag över 6 000 internationella studenter. Jag träffade en av dem när jag åt middag på en indisk restaurang. Han var från Pakistan och studerade »computer engineering«. Han hade bott i Debrecen i tre år och berättade att han trivdes i vad han kallade »denna internationella stad«. Det var överraskande, en betydande internationell studentstad var inte vad jag hade väntat mig att hitta när jag satte mig på tåget österut från Budapest.
        Min sista kväll i Debrecen går jag än en gång i Sigvard Lindqvists fotspår. Innan min avresa ville jag se till att få i mig en ordentlig ungersk middag och hittade lite otippat till en av de mest säregna restaurangerna jag varit på. Lindqvist berättar i artikeln om sin sista kväll i Debrecen då han träffar Lájos och Zsuzsa under en jazzkonsert på hotellet Arany Bikas – som fortfarande ligger vid Stora torget. Han beskriver hur de trevliga lokalborna bjuder hem honom och hur Tokajer och Slivovitsa delas med både släktingar och vänner som dyker upp hos värdarna. De pratar om staden, första världskriget och om Sverige 1964. Han avslutar sin noggranna redogörelse för denna utekväll med följande rader: »Tupparna gol i alla väderstreck och vid soptunnan räddade sig en råtta i sista stund in under planket undan huskattens klor. Det var en mindre manstark skara som anträdde återtåget, men knappast mindre högljudda att döma av alla förskämda ansikten som spanade ut genom de små fönstren. Väl framme i innerstan passerade vi ett hus med en remarkabel minnestavla: Här bodde den svenske kungen Karl XII den 15 november 1714.«

Denna minnestavla sitter kvar på en rappad stenvägg invid korsningen till Stora torget. Men Lindqvist missade i sin artikel att minnestavlan sitter vid ingången till ett värdshus som råkar vara ett av de äldsta husen i Debrecen. Där bodde mycket riktigt Karl XII en natt i november 1714 på sin hemväg till Sverige efter exilen i det Osmanska riket. Värdshuset heter Régi Posta och är fortfarande ett hotell med en stor matsal där jag tog mig an en besegrande ungerska middag. Både på värdshusets hemsida och på plats ges Karl XII:s övernattning stort utrymme – av någon anledning. Han verkar vara detta 300 år gamla värdshus mest berömda gäst och är man i Debrecen kan man bo i »The Swedish King Suite« på Régi Posta. Där satt jag alltså i en tämligen steril sal och åt ungersk kycklingsoppa med stark paprika samtidigt som jag såg ut över gatan där Lindqvist och hans »mindre manstarka skara« rumlade fram en tidig morgon 1964.
        Att så här på tumanhand resa i Lindqvists fotspår och på måfå styra in på hans i SvD uppmätta stig gjorde mina dagar i Debrecen mycket särskilda. Banalt uttryckt kändes det som att vi reste tillsammans, jag och denna lärare i ryska som jag aldrig har träffat eller känt. Lindqvists fantastiskt personliga och detaljrika texter har den effekten – de får tiden att stå stilla en stund. Mina dagar i Debrecen blev att resa både i ett stycke europeisk och journalistisk historia.
        Dagen efter sin utekväll sitter Lindqvist i en tågkupé – något duven får man förmoda – och väntar både »lättad och beklämd« på att tåget ska börja rulla västerut med destination Budapest. Jag reser österut mot Rumänien.

16 Augusti 2022