Musikaliskt Grupptryck

En söndagskrönika om Yung Lean, Twitter och den generella åsiktens makt


Chefsideolog Filip Lindström indoktrineras denna söndag av popjournalistikens nya fäste, popularitetsmaskineriets nya utgångspunkt.

Om du en söndag i mitten av november 2017 ögnar igenom flödet på Twitter i jakt efter något substantiellt att skriva en krönika om för ditt nätbaserade musikmagasin behöver du överarbeta den skrollande tummen tills lederna knakar. Twitterkungen Johannes Klenell (@johannesklenell) skrev 5 oktober »Liten gallup: Nog fan är det väl trevligare än på länge på Twitter nu för tiden?« och han är som alltid mycket duktig på det här med ironi. När du tagit dig igenom Trump-citat och delningar om påstådda lögner världen över möts du av personliga oviktigheter skrivna av människor du inte förstår varför du följer. Efter dessa steg möts du just den 12 november 2017 av Yung Lean, som dyker upp titt som tätt från olika håll.
        Johan Alm (@johan__alm) från det stockholmska skivbolaget PNKSLM skriver »if you’re not listening to yung lean’s new album you’re not doing this weekend right« och Toffer (@TofferToff) från Profetvännerna Swedish Tiger Sound menar att »Fan den bästa låten på nya lean är ju den utan trummor«. Owen från New York (@ovr33), som jag inte har någon som helst relation till, frågar sina följare följande: »why aren’t we talking about how good this yung lean album is and how much his sound progressed«. Johan (@johan__alm) Alms uttalande kommer vi till alldeles strax, först ska vi ta itu med Toffers. Troligtvis gör han en snillrik iakttagelse gällande Leans nya skiva »Stranger«, där de flesta av spåren har väldigt sparsmakade trumspår. Ibland är det enda som håller takten en enkel trapvirvel. Aftonbladets Per Magnusson (@per_magnusson) anser i sin recension av »Stranger« att »Musiken utspelar sig i en dimma«, vad nu exakt det kan betyda. Den popjournalistiska metaforiken leds själv lätt in i dimma, när skribenter kämpar för att beskriva musik på ett sätt som de inte redan gjort i tidigare recensioner. Sådan semantik har ingen plats i det karga Twitter-landskapet.

Indoktrineringens nya högborg

@per_magnusson tilltalar egentligen omedvetet @ovr33 i det att han utmärker Yung Leans framfart, och därför har vi i denna artikel diskuterat färdigt även det citatet. Utlåtandet från @johan__alm däremot är intressant att dra vidare, eftersom det är kronan på det grupptryck gällande »Stranger« som tydligen råder på Twitter den här helgen i november 2017. Vilken musik vi gillar kan vara starkt beroende av vilka vi vänder oss till om råd. @johan__alm, som per definition kan tituleras med det vidriga ordet »influencer«, är en av de vars åsikt kan få andra att få upp öronen för ny musik. Just Yung Lean och hans spridning den här helgen är ett ypperligt exempel på något som tas in som generell åsikt, distribueras i åsiktsbaserade kanaler och tas upp av åsiktskänsliga mottagare. »Stranger« är värdig orden från @TofferToff, @johan__alm, @per_magnusson och @ovr33, men skivan är mer intressant som en studie i hur ett verk kan involveras i popularitetsmaskineriet. Förvisso, popjournalistiken har ju alltid byggt på indoktrinering, där skribenten styr maskineriet och influerar dem som är i behov av en åsikt, men den största nymodigheten är att indoktrineringen har förflyttats till maskineriets nuvarande kontrollpanel: Twitter.
        Ni får ursäkta mina dimmiga metaforer, de får egentligen inte plats på varken 140 eller 280 tecken.

12 November 2017