Den Levande Skulpturen

En Intervju med TV Dinner Education

Det är sommartomt i ateljén i Västberga. Peter Larsson är ensam kvar av de annars över tio konstnärerna som håller hus i lokalen när semestertiden inte är i full gång. Jag fick för mig industrisemestern var förlegad men tydligen gäller den fortfarande i konstindustrin. Peter är filmskapare och animatör med fantasieggande filmer som »Seven Days in the Woods« och »Mannen som inte kom någonstans« på sitt CV, fantasieggande till den grad att du bör ta in varje bild och i grunden av ditt väsen analysera vad den betyder för dig, för att förstå vad filmen handlar om. »Seven Days in the Woods« är uppbyggd av sådana separerade bilder, där tittarens tolkning får bilda en genomgående handling. Det är i alla fall min tolkning av tolkningen i sig.
        Den mångbegåvade Peter sysslar också med musikvideos och live visuals för duon TV Dinner Education, där Lotti Sollevi och Julian Murray ingår. Peter beskrivs av vissa röster som gruppens tredje medlem, som bidrar till den övergripande känslan så pass mycket att det inte skulle bli detsamma utan honom. Julian och Lotti symboliserar allt som jag älskar med att vara i närheten av Midsommarkransen, ett paradis där en vanlig pizzeria utan vidare har ett tiotal veganpizzor på menyn. Deras avslappnat extravaganta klädstil är inget som sticker i ögonen, inget som känns påklistrat eller taget som det kan bli när människor lägger sig till med något. Midsommarkransen är navet dit kulturellt medvetna personer drar sig när de fått barn och inte längre vill bo på Södermalm, vilket betyder att Midsommarkransen är värd åt en städad och uppvuxen version av den kreativa företagsamhet som finns på Söder. Västberga ligger en kort promenad från detta förortliga himmelrike och atmosfären har färdats med vinden hela vägen till Peter Larssons för dagen tomma ateljé. Där sitter vi vid det allmänna köksbordet; jag, Peter, Lotti, Julian och de två sistnämndas nyfödde son. Det inledande ämnet och skälet för vår träff är en musikvideo som Peter gjort för TV Dinner Educations spår »Little Birds«, en berusande The Residents-skränig melodi som svävar på Lottis stenhårda beats och Julians plåtiga gitarr. Om The Residents lägger mest krut på den aviga ambiensen använder sig också TV Dinner Education sig av samma sak, i en lite mer uppstyrd popstruktur. Videon till »Little Birds« bygger på det levande visuella konstverk som Peter kreerar kring Lotti och Julian när de uppträder på scen: Grälla projektioner med animationer som får dansa över duons ansikten. Under inspelningen av det färgstarka verket, som tog plats i ateljén i Västberga, möttes Lotti av visuella våndor.
        - Jag hade en projektor som projicerade mig rakt i ansiktet, det var nämligen så att vi hade fel inställning på kameran första gången vi gjorde det. Så vi fick göra om det. Det blev skitsnyggt men det var fel inställning, och det var ganska sent på kvällen.
        - Vi gick hem vid elva, säger Julian.
        - Vi började ändå på förmiddagen, minns Peter.
        - Vi fick sminka på igen och så på med projektorn i ögonen, så dagen efter var mina ögon alldeles röda, säger Lotti.
        - Det är nog inte rekommenderat, gissar Peter.
        - Jag googlade och hittade att »Du får absolut inte titta in i projektorn«, skrattar Lotti osäkert.
        Peter håller med den allsmäktiga sökmotorns råd.
        - Kanske en minut men en hel dag sådär… Du har inte känt att du fått någon form av men?
        - Nej, jag skaffade solglasögon den våren.
        - Vilken tur. Det kanske var väldigt dumt av oss att göra sådär, säger videons upphovsman och skapare.
        - Fast det var värt det, tycker videons ledande aktris.

»Varje kväll gör man olika misstag, vissa misstag är lyckade och vissa är misslyckade. Vissa saker försöker man återskapa och hitta tillbaka till.«

Julian Murray

Julian Murray har en väldigt lugnande aura, när han pratar går han inte snabbt framåt och det gör det bekvämt för andra i hans närhet att slappna av. Fridsamt och stilla, med sin son i famnen, talar Julian Murray om de liveprojektioner som har legat till förlaga till »Little Birds«-videon. Det låter som om han smakar på varje ord innan han släpper ut det i luften, som för att undersöka vad det är han säger innan han säger det.
        - Peter gör live visuals för oss, eller med oss, som är jättefina. När man tittar på liveinspelningar så ser man fina mönster som bildas, vi bygger små landskap på scenen så det bildas dimensioner och skulpturer. Vi försökte återskapa det i en video.
        Peter Larsson är mer nyfiken i sitt sätt, han har något lekfullt i sin röst när han pratar, något som även kan hittas i hans filmer och teckningar. Nyfikenheten hos honom tror jag ligger till grund för den konstnärliga ådran och användandet av många medier och tekniker för att komma fram till ett spännande resultat. Projektionerna under TV Dinner Educations spelningar har tvingat upp konstnären på stegar i konsertlokaler, fått honom att klättra i taket för att finna vinklar som passar just där och då. Hur konstverket tar form varje kväll är delvis slumpmässigt eftersom Lotti och Julian rör sig in och ut ur ljuset och gör att projektionerna kan byta skepnad på deras kroppar. Julian kallar det för »liveskulptur«, Lotti förklarar det närmare.
        - Vi improviserar mycket live, så det blir en interaktion mellan visuals och musik.
        Peter kommenterar Lottis sägning:
        - Det bästa var när vi var ute på någon sorts turné, det var ganska improviserat och man hittade struktur. Det blev mer strukturerat av improvisationerna. Det är svårt att repa med mina projektioner men ju mer man håller på desto mindre traumatiskt blir det, i början var jag så stressad över att »Nu måste det sitta, det här«. Jag tycker jag hittade ett sätt som man kunde vara avslappnad med. Det känns väldigt spännande att fortsätta jobba med just det interaktiva och att projicera på objekt. Det är välkomnande att göra det med ett liveband och det känns som att det ligger väldigt nära ett sorts uttryckssätt jag har.
        Peters uttryck om sitt uttryckssätt borde jag egentligen ha skrivit ut som »Det är väldigt välkomnande att göra det med ett liveband och det känns som att det ligger väldigt nära ETT sorts uttryckssätt jag har« för han lägger nämligen ut tryck på ordet »ett«. Det pekar på att han i sin yrkesroll som bekant tar på sig många hattar, han tar sig många kanaler för sitt flöde. TV Dinner Education och den levande skulpteringen han sysslar med där är bara ett av många utlopp. Jag ger mig an att sätta egna ord på den här sortens konst:
        - Projektion på rörlig duk, det är faktiskt väldigt spännande.
        - Ja, svarar konstnären. Rörlig duk, eller en sorts tredimensionell duk. Jag tycker verkligen att det känns som att det här bara är början, det vi har gjort, att det finns väldigt mycket att utveckla.
        Det är något speciellt med hur Peter säger »det vi har gjort« i paragrafen här ovan. Han lägger inte extra tryck på något av orden så att frasens mening skiftar, men det finns något i hur han uttalar satsen som påvisar stolthet över vad han åstadkommit tillsammans med de två andra. Den stoltheten som han utstrålar får mig att känna att där finns en påtaglig samhörighet, som jag nästan känner att jag tar del av i det lilla köket, såsom det blivit vid ett fåtal andra intervjuer där jag kommit väl överens med subjektet. Det finns en kontrast i hur välkomnande och varma trion TV Dinner Education är, ställt emot att deras musik och videos inte är de mest lättillgängliga och kommersiellt gångbara verken som går att hitta. Sammanförseln av de diametrala motsatserna hos en och samma grupp kan mycket väl öka min uppskattning för det de skapar.

Om Julian Murray är den lugne och Peter Larsson är den nyfikne och lekfulle så är Lotti Sollevi den som ger gruppen energi. Hon ler när hon talar och släpper inte blicken från den hon konverserar med, vare sig det är Julian, Peter eller mig. Hon språkar livligt om sin konst, utan att det energiska går överstyr och blir ansträngande. Hon kopplar tillbaka till något Peter sagt en stund tidigare, och vänder sig till honom.
        - Apropå att du sa att det är svårt att repa, det är ju lite likadant för oss. Det handlar så mycket om rummet också, med improvisation och publiken – det är så mycket som spelar in. Det är också svårt att repa, hur du kunde ställa upp din projektor och hur vi kunde forma rummet, för vi gör ju det också med små skulpturer eller pappremsor eller vad det kan vara. Det påverkar hur vi spelar och hur du kan spela.
        Peter säger att det han insåg efter att turnén pågått ett tag var att han tyckte bättre om att anpassa sig efter varje enskilt rum istället för att bestämma en statisk scenografi. Uppenbarligen fungerade det bäst när rummet fick bli den fjärde medlemmen i TV Dinner Education.
        - Om en person hade följt med hela turnén, hur mycket hade musiken förändrats från kväll till kväll på grund av hur rummet och projektionerna förändrades? frågar jag.
        - All scenkonst är väl lite så, att det startar på ett sätt - om man pratar med folk som dansar, folk som spelar musik och folk som gör teater - varje kväll gör man olika misstag, vissa misstag är lyckade och vissa är misslyckade, säger Julian. Vissa saker försöker man återskapa och hitta tillbaka till. Alla kanske inte leker med det men vi brukar alltid känna oss som en liten cirkus, vi kommer in på soundcheck och ber om stegar och allt möjligt, vi börjar dra i en massa olika människor och öppnar förråd och hittar saker på plats. Vi har alltid med oss en massa konstiga saker och formar platsen efter hur vi vill att den ska vara och hur folk ska få en ordentlig upplevelse. Det är ett konstant sökande och pusslande. Frågan var väl hur det skulle vara från början till slut på en turné, det är väl att om vi har energin så har vi mot slutet kommit samman och hittat varandra. Den sista konserten blir förhoppningsvis en väldigt harmonisk konsert där allting sitter ganska bra på plats och vi är sammansvetsade.
        - Frågan var väl egentligen hur musiken påverkas av rummen, säger Lotti sanningsenligt. En viktig sak är hur mycket plats tystnad får i rummet, för det tar en stor del i våra improvisationsbitar. Vi har strukturer, det är så våra låtar är uppbyggda. Ibland vers och refräng, ibland improvisationsbitar. Det kan vara lite olika hur vi spelar de bitarna som är redan färdiga strukturer och det har mycket med luft att göra. Som när vi spelade i Köpenhamn i en relativt stor industrilokal, där blev det ett väldigt fint ljud. Det hade lite med ljudsystemet att göra, det var inte ett jättebra system vilket gjorde att det blev en häftig effekt. Det akustiska kom fram och sedan även det som gick genom systemet. Sådant tycker vi är inspirerande och kul att arbeta med.

TV Dinner Educations cirkus har satt upp sitt tält på en lång rad platser där den ena inte är den andra lik. En kväll kan de uppträda på ett ölhak i Finland, nästa kan deras projektioner falla på väggarna i ett konstgalleri. I Stockholm finns det inte ett överflöd av ställen som är helt rätta, menar Peter.
        - Här i stan har inte den här typen av kultur en given plats, det är ett ständigt sökande efter nya ställen och nya lösningar.
        Med deras ständiga kämpande och sökande i åtanke söker jag mig till ett svar på frågan om vilken målgrupp - vilken publik - det är TV Dinner Education strävar efter att nå. Lotti lyckas svara med ett velande hopkok av »alla«, »som många som möjligt« och »så brett som möjligt«.
        - Helst alla…så många som…så brett som möjligt, det skulle vara spännande. Till exempel så hade vi en spelning i Västerås dit det kom en del tonåringar. Det var jättekul att de kom för det var ganska långt ifrån vad de vanligtvis lyssnar på.
        - De var väl framför allt inspirerade av dig och hur du framför dina grejer, säger Peter till Lotti.
        - Det var väldigt roligt, de gick någon musikutbildning. Där de gick kanske det inte var förväntat att man skulle stå och spela trummor och sjunga på det viset som jag gör.
        - Ja, det är ju ganska ovanligt att man står upp och spelar trummor, anser Peter.
        - Jag blev nästan rörd för de blev ju inspirerade. Så det vore roligt om fler unga personer kom och lyssnade. När man spelar i Stockholm är det Fylkingen-publiken som kommer, dans- och- konstintresserade.
        - Inte så mycket all ages, säger Julian och menar att TV Dinner Education mycket sällan spelar på venyer där minderåriga släpps in.
        Jag säger att jag nog inte visste att sådan musik som Lotti och Julian spelar existerade innan jag fyllde 18, och det tog nog ett par år därefter innan jag var redo. I regel går en tonåring igenom mer »lättsmält« musik innan det experimentella territoriet utforskas. Regler är ju dock till för att brytas. Tack vare TV Dinner Education har tonåringar i Västerås stigit över tröskeln till en värld där musiken inte är strömlinjeformad och paketerad efter en försäljningsmall. I den världen ligger musiken nära andra yttringar av kreativitet, och det är något som det kan ta en tonåring lång tid att förstå. Jag förstod inte den självklara samlevnaden mellan musik, konst, mode, teater, litteratur och dans när jag först fastnade i musiken. Den uppenbarelsen fick komma senare och den har eldat på min kärlek för musik. Om TV Dinner Educations multikonstnärliga uppvisningar kan ge den uppenbarelsen till unga, likväl gamla, människor – då stöttar jag det helhjärtat.

TV Dinner Education - Little Birds (2017) av Peter Larsson på Vimeo.

7 Juli 2017