Porträtt För Dem Vi Porträtterar

Andra delen av en intervju med TVc


Här börjar »Porträtt För Dem Vi Porträtterar« andra delen av intervjun med Adam Odelfelt, huvudsaklig skapare av TVc. Texten tar vid där artikelns första del »Stöldens Vassa Tänder« slutade. Där besökte Profets Chefsideolog Filip Lindström Adams lägenhet och talade om hur viktig en produkt är, och om stöldkulturen inom rock'n'roll. Här diskuteras bland annat samtal kring och som konst, och egots användning i olika konstformer. Adam berättar även om en livsomvälvande resa som ändrade hans syn på musik. Bildmaterialet i artikeln är signerat TVc och visar fyra sommarögonblick.

På datorskärmen i Adam Odelfelts kombinerade studio, vardagsrum och sovrum syns ögon utklippta från bilder av några av hans vänner. Involveringen av vänner i musikens visuella koncept är inget nytt för Adam. Tella Viv-omslaget »Resources« visar till exempel en av de samma vänner vars ögon finns med på datorskärmen framför mig hemma hos Adam. Det omslaget han har släppt med TVc, till den instrumentella versionen av »She Don’t Wanna Be«, föreställer en ung kvinna i solglasögon: Ett gammalt fotografi av en vän.
        - Hon kände inte igen sig själv när jag skickade låten till henne. Det var mest en bild jag hade hemma som jag tyckte var snygg, det var inte så att jag satt med en designgrupp, ritade upp ett koncept och sedan tog ett foto. Jag letade efter ett snyggt foto, jag hittade ett och då använde jag det. Jag satte lite färg till det så det blir en harmonisk komposition. Harmoni är trevligt. Men till harmoni behöver man också distorsion, det är då det blir magiskt. Någon sa till mig en gång: »You write a good song and then you fuck it up«. Jag skulle vilja bemästra den processen men det skulle jag kunna lägga en hel karriär på.
        - Du känner att du inte har gjort det?
        - Jag har påbörjat att göra det, men jag är sällan nöjd.
        - Men att vara nöjd innebär ju nästan att ge upp.
        - Det jag släpper är jag nöjd nog med, men jag vill alltid göra det bättre.

I Adams värld är som sagt produkten viktigast, till och med viktigare än egot, vare sig det är hans ego eller om det tillhör någon av de som hjälpt till med produkten. Där går vi isär, jag och Adam, värt att nämna nu när jag bara rabblat upp ett gäng likheter oss emellan. Jag vill att de som skriver för Profet ska få utlopp och näring åt sitt ego, för det sätter min produkt på den plats jag vill ha den. Får en skribent bekräftelse för sina idéer och ett positivt gensvar på självutlämnande material, då tror jag starkt på att även skribentens känslighet och uppmärksamhet mot andras historier kan stärkas. Så har jag valt att forma mitt varumärke, Adam har medvetet valt en mer anonym framtoning utåt sett, till exempel genom att ge ut musik under namnet TVc istället för under Adam Odelfelt. Den direkta frånkopplingen mellan Adam och TVc ligger också i grund för att jag i den här artikeln har valt att inte benämna TVc som ett artistnamn, som en person, utan hellre som ett projekt drivet av en eller flera personer. Adam förklarar sitt val av de tre bokstäverna:
        - Det finns flera anledningar för det. Dels är det den internationella aspekten, men också att det inte är Adam, utan det är TVc. Adam är närmast TVc i mån av att forma det men tillsammans med många, många människor. Jag tror de alla förstår hur involverade de är, eller jag hoppas det i alla fall. När jag tänker efter så kanske de inte har en aning. Det är ganska fint också, att de tror att de inte är med och formar, när det är väldigt många människor som är med och gör det. De finns där i varenda liten bit (en miljondels kilobyte) .
        - Hur länge har du velat göra det här innan du väl började göra det? frågar jag.
        - Jag slutade i Tella Viv för lite mer än ett halvår sedan.
        - Det är så kort alltså? säger jag, förbluffad över att det inte gått längre tid sedan Adam hoppade av Tella Viv, som spelade på Profet på Scala bara ett par dagar innan jag och Adam träffas.
        - Ja, svarar Adam. Då tänkte jag att jag skulle sluta med musik, bli vuxen och börja jobba med reklam och design.
        - Vilket du har gjort innan också?
        - Det har jag gjort, parallellt med att skriva musik och parallellt med att inte skriva musik också. Men jag ville satsa lite mer. Sedan gjorde jag en resa i USA, för jag jobbade för ett företag som var relaterat till musikbranschen, som Art Director. Då träffade jag en jävla massa musiker och hade många fina ögonblick och samtal. Jag kom hem med två amerikanska Mustang-fendrar från 60- respektive 70-talet. På den där resan blev jag vuxen i det avseendet att jag insåg att jag är musikskapare och det är det jag är mest. Jag tror att jag slog över från att helt släppa det där med att göra reklam och design, till att börja skriva låtar maniskt och att prata om de låtarna med ännu fler människor. Den där resan var födelsen av att veta att jag ville göra någonting.
        Jag super in Adams historia om den livsomvälvande resan till USA, och jag tycker mig finna något däri som han inte tagit upp: Det kanske var där och då han insåg att skrivande av musik inte behöver vara en antites till någon slags statisk vuxenhet.
        - Det här är det vuxna jaget som skriver musik, det innan var det unga jaget. Sedan kommer det vuxna jaget alltid ha lite för mycket ungdom i sig i min värld, tyvärr. Men, jag grämer mig inte så mycket om att förstå saker om mig själv utan jag brukar mest vara glad över landvinningen, stor som liten.

TVc är musik och TVc är ett samtal. TVc är Adams berättelse om när Bobby Gillespie stirrade honom i ögonen under några korta sekunder på Indigo och TVc är en diskussion. TVc är musik och TVc är ett samtal. TVc är anekdoten om då Adam skakade hand med Gil Scott-Heron och TVc är ett öppet meningsutbyte. TVc är musik och TVc är ett samtal.
        Samtalet är en del av min konst, där jag söker ett sådant att fånga och göra till mitt eget verk. För Adam är samtalet också inblandat i konsten, essentiellt i ett utvecklingsstadium. När jag fastnar för en artist är det helheten som fångar mig – hur personen för sig på en scen, uttrycker sig i intervjuer, ser ut, beter sig och låter – just som Adam målade upp hur han ville bygga upp sitt varumärke. Samtal kring ett konstverk kan vara lika bärande som det som syns och hörs, för hur många gånger har jag inte tappat intresset för bra musik på grund av att upphovspersonen varit för trist? På tok för många gånger. Samtal omhuldar TVc och gör det fortsatt öppet för allmän tolkning. Vad TVc är för lyssnaren behöver inte vara detsamma som TVc är för Adam, eller för mig som någon slags mellanhand mellan lyssnare och artist. I rollen som den mellanhanden, med fångandet av samtal som konstnärlig gärning, har popjournalisten den unika chansen att både underhålla, informera och inrama sin samtid. Adam tycker att musik alltid är ett samtidsporträtt, som all konst. Man porträtterar samtiden och strömningarna i vår värld, menar han. Ett porträtt av sådan kaliber målas med långsamt torkande färger, där varje penseldrag knappt märks tills de alla tillsammans går ihop i ett motiv.
        - Resan som jag nämnde tidigare, säger Adam, där insåg jag kraften som musik har i människors liv. För alla som har svårt att komma i kontakt med sina känslor, eller de som inte har svårt, så kan man med musik som verktyg bygga en direktkoppling mellan det medvetna och det undermedvetna. Det är en portal och det är anledning nog för mig att kanske lägga ett helt liv på att skapa musik för människor. Just därför också kommersiell musik, för ju fler som kan ta det till sig desto fler kan jag hjälpa. Det är en ganska enkel ekvation. Det är inte ett hjul jag har uppfunnit. Det porträtt vi gör är för dem vi porträtterar.

Jag får höra ett par osläppta låtar innan jag lämnar Adam Odelfelts lägenhet, ut till årets första försiktiga snöfall. Det jag i nuläget kan säga om detta, kära läsare, är att ni kan vänta er gott om dansbar rock’n’roll från TVc, projektet som är lika mycket av ett samtal som det är musik.

17 December 2017