Stöldens Vassa Tänder
Första delen av en intervju med TVc
Stöld, produkt, rock'n'roll och fiktion. Allt detta, och mer, utlovas i denna första del av en intervju där Profets Chefsideolog Filip Lindström sätter sig in i varumärket TVc.
Han bjuder mig in i sitt hem, beläget i en förort till Östermalm. Hemmet är ett mellanting mellan lägenhet och studio, besmyckat med en grann utsikt strax över de samlade musikaliska anordningarna. På fönstret står det »SEA 666«. Vi sitter på golvet och jag minns hur jag en gång hört att människor kopierar varandras rörelsemönster omedvetet under möten, för att skapa en underliggande samhörighet. Mitt emot varandra i ljuset av en datorskärm sitter vi som spegelbilder av varandra på behörigt avstånd, och det är först när jag märker att jag förflyttar mig efter honom och vice versa som jag kommer att tänka på detta minne.
Han heter Adam Odelfelt och är den huvudsakliga skaparen i och av projektet TVc, tre bokstäver som är sammansatta för att berätta för iakttagaren precis vad iakttagaren vill få berättat för sig. Adam är inte TVc och TVc är inte bara Adam, det är större och mindre, bredare och smalare än så. Det är ett varumärke, något att bygga på, något genomtänkt och välriktat. Adam vet var han vill hamna, i världens medvetande i obestämd form, och han vet hur han vill leda varumärket TVc för att hamna där.
- Det ska vara snudd på generiskt, det ska vara enkelt. Tre bokstäver, TVc, och de kan betyda så många saker. Det finns en Tella Viv-vink i det, där jag kommer ifrån. Det finns en David Bowie-vink i det, där jag kommer ifrån. Det finns en reklam-vink i det, TV Commercial är en term inom marknadsföring och det kommer jag också ifrån i något avseende. Men det spelar inte så stor roll, att man kan associera det till alla de sakerna. Det som spelar roll är att det är tre jävligt snygga bokstäver. Det är det jag fastnat för. Det ska vara estetiskt och attraktivt och tilltalande, det är så jag vill bygga mitt varumärke rakt igenom. Varenda låt, vartenda skivomslag, varenda intervju ska vara inte bara strömlinjeformad men kaxigt attraktiv och säga saker genom de små knepen som gör att du kan läsa in flera olika saker i varje sak. Det finns en tydlig riktning i varje sak men med olika trådar.
Adam brinner för sitt TVc likt jag brinner för mitt Profet och vi vill hamna på samma plats i viss mån. Den oinformerade skulle säga att vi vill bli kända för det vi gör, andra mer medvetna skulle se det som att vi vill visa upp vad vi gör för så många som möjligt och lägger all vår tankekraft på det som visas. Skapandet och manövrerandet av ett varumärke kan i rockkretsar anses vara fult och utsäljande, men vad jag och Adam på varsitt håll har förstått oss på är att varumärkesbyggandet är mer rock’n’roll än mycket annat. Konst förtjänar en stark paketering och paketering av en själv och ens konst är en konst i sig. Adam har varit tydlig med fokusen för TVc – slutprodukten – när han har tagit in samarbetspartners i projektet, bland andra Profetvännen Karl »Hovis« Hovmark från La Lusid, Tussilago och Harpun.
- Jag skriver mina låtar själv och spelar dem själv tills trummorna läggs av Hovis och det är väldigt många människor som är involverade, som jag spelar låtarna för och som jag pratar med. Det är dels folk som är rutinerade inom musikbranschen och det är dels kompisar, folk som är bekanta, folk från förr och folk jag inte känner. Vissa svarar inte, vissa svarar, vissa säger mycket saker, vissa säger få saker och jag lyssnar väldigt noga på allt som sägs för att jag vill att det ska finnas många krokar. Därför trycker jag hårt på att de flesta av låtarna inte handlar om mig eller människor omkring mig. Det är historier jag hittar på.
- Så det är fiktivt? frågar jag, rätt korkat egentligen eftersom frasen »historier jag hittar på« starkt indikerar fiktion.
- Ja, säger Adam. Men det baseras på min verklighet, på det jag ser men också det jag hör från mina vänner när de berättar om sina kärlekstrassel eller något som gör dem glada. Då snor jag det bara.
Utsikten från Adams lägenhet
Förhållandet mellan fiktion och egen verklighet fascinerar mig och smiter därför ofta in i mina texter för Profet. Hur Adam beskriver sitt tagande av inspiration från sin direkta omnejd likväl som sitt eget sinne låter bekant. Jag älskar att svikta mellan det dokumenterat verkliga och det luddigt fiktiva, tills jag själv kanske inte helt och hållet vet vad det jag skriver bör klassas som. Båda delarna blir mer spännande av deras oklara kärleksbarn.
- Kan du ta historier från saker som du inte har någon relation till alls? frågar jag Adam.
- Typ att jag skulle läsa en bok om Tomas Tranströmers liv till exempel? frågar han tillbaka.
- Ja, eller om du hör någon prata på tunnelbanan.
- Definitivt, det som du föreslår snarare än det som jag föreslår. Jag älskar ju att sno grejer, för att det är så himla roligt. Vissa blir så jävla sura, men jag skulle inte stjäla en låt. Jag stjäl precis den saken som jag stjäl och då har jag den lilla udden. Sedan hittar jag så många sådana så att det blir som en sågklinga.
Stöldens vassa tänder och dess plats i kulturen är ett ämne som Profets Ronni Arturo tagit upp vid ett antal tillfällen, senast i styckena »Jag ber, stjäl och jag lånar: Ett Höstevangelium« och »Missanpassad Figur: Ytterligare Ett Höstevangelium« . Arturo anser i den senare krönikan att »de bästa bitarna är stulna« men där håller jag inte helt med honom. Det bästa av allt är om den helhet som utgörs av samlat stöldgods från många håll hålls ihop av en genomgående egen tanke. Utan det limmet håller inte kontrabanden samman.
»Då blir du en idiot i mina ögon. Då ser jag igenom dig.«
Adam Odelfelt om en viss slags kritik
Adam drar sig till minnes det gamla citatet »Good artists copy, great artists steal«, en fras som Arturo uttryckte som »medelmåttor lånar, genier stjäl« mitt ibland det osammanhängande dravlet som utgör »Jag ber, stjäl och jag lånar: Ett Höstevangelium«.
- Jag älskar att det är så många stora personer som är krediterade till att ha sagt det, säger Adam om »Good artists copy, great artists steal«, varpå han skrattar och fortsätter: Det handlar inte om konstnären, det handlar om konsten. Det handlar om citatet som är konsten i det här fallet. Citatet har slagit ihjäl flera konstnärer och skulle man ha chansen att skapa något sådant hade det varit coolt. Men det kommer man inte att få se.
- Så du sätter konsten före att kanske trampa folk på tårna?
- Ja, jag sätter faktiskt konsten före allt i hela mitt liv.
- Före personliga relationer?
- Verkligen. Ett av de första samtalen jag hade med Hovis handlade om att jag inte har några problem med att släppa in andra låtskrivare så länge det finns ett enda fokus, och det är produkten. Det enda jag vill fokusera på är att det blir en så bra produkt som möjligt. Om vi skriver en låt och jag tar bort allt som du har skrivit och bara krediterar mig så är det inte för att jag vill stå som ensam skapare, utan för att det jag tror kommer bli bäst. Hovis var med mig på det spåret. Det var ett sådant ögonblick, där jag med ganska manisk blick förklarade och han tittade upp och sa: »Jo, jag sätter produkten först«. Han summerade det jag sa med den meningen.
- Men du är alltså inte rädd för att släppa in andra synvinklar?
- Absolut inte. Tvärtom, jag måste nästan göra det. Men, det är jag som har sista ordet, och jag balanserar hela tiden kvaliteten och kvantiteten.
Den musikaliska utrustningen i Adams lägenhet
Med »kvaliteten och kvantiteten« menar Adam att han tar in dessa synvinklar genom att spela upp sin musik för andra. Han visar sitt material för många, och om någon har en synpunkt kan han ta den till sig. Han kan ta till sig av idéer som dyker upp i diskussionen kring musiken och om han använder sig av något sådant är han tydlig med det. Hans stölder ska inte sammanställas med plagiat, det är två vitt skilda ting. Samtidigt kan någon komma med en åsikt som i sig är ett taktiskt innästlande i produkten, ett tycke som inte är en genuin tanke utan en medveten kritik med syfte att lämna stämpel.
- Då blir du en idiot i mina ögon, säger Adam. Då ser jag igenom dig. Har vi en dialog igång om TVc-låtar, välj då dina tillvägagångssätt rätt. Jag är en jävligt soft kille om jag inte tycker du är osoft, då är jag nog inte så jävla soft längre.
- Det kommer ju tillbaka till att produkten ligger dig väldigt nära hjärtat, säger jag och känner det intensiva i Adam, hur han kan skydda sin skapelse med ofrånkomlig vigilans.
- Jag skulle egentligen vara beredd att offra mig själv hur mycket som helst för att göra en bra produkt. Jag skulle kunna vara uppe i sju dagar i streck om det var vad som krävdes för att få i ihop det till det bästa möjliga.
Jag drivs igång av Adams engagemang för TVc. Det beror på att jag ser mycket av det som jag försöker göra i honom och hans åtaganden. Min optimala tillvaro skulle gå ut på att lägga all tid på att göra Profet till en så bra produkt som möjligt. Jag tänker på det varenda en av dagens sekunder, det relevanta i att aldrig ge upp sökandet efter målet. Adams kraftfulla intensitet, den som kommer fram när han spänner blicken i en och säger något han verkligen tror på, det är vad jag kan gissa mig till att Hovis såg den där gången när de talade om meningen med deras samarbete. I vissa stunder tänker jag att en stor konstnär inte kan ha personliga relationer, för den största och viktigaste relationen kommer alltid vara konsten. Förhållandet till skapandet går alltid före allt annat, allt annat kan läggas åt sidan för att uppnå det som ska uppnås.
Här avslutas första delen av intervjun med Adam Odelfelt. I nästa del talas det om konstnärlighet, vad TVc innebär för lyssnaren, produkter och egon, antitesen till vuxenhet och mer därtill.
En ny singel ifrån TVc släpps redan imorgon, 30 november.
Läs även del II av intervjun:
»Porträtt För Dem Vi Porträtterar«