Det Turkiska Musikundret, del I

Elena Wolay, Tommie Jönsson & Pierre Riddez

Turkisk psykrock är en musikstil som har fått den hängivna uppmärksamhet den förtjänar, även utanför ursprungslandet. Här och nu börjar en artikelserie om varför de psykedeliska tonerna från Turkiet älskas världen över och om människorna som älskar dem. I första delen får du möta Tommie Jönsson från DJ 50 Spänn, mångsysslaren Elena Wolay och Tussilagos Pierre Riddez.

När jag först stötte på psykedelisk rock från Turkiet, ibland kallad Anatolian Rock, trodde jag att musiken var i princip okänd för omvärlden. Med en perfekt hybrid mellan västerländska distade gitarrer och turkiska melodier gjordes ofattbart mycket bra musik i Turkiet under 70- talet, och även än idag. Det är något visst med den anatoliska rocken som påverkar mig på en känslomässig nivå och jag är tydligen inte ensam om de känslorna.
        Sedan jag föll pladask för artister som Cem Karaca, Barış Manço och Selda Bağcan har jag upptäckt fler och fler svenska musikprofiler som också älskar turkisk psyk. När den första dominobrickan föll drog den med sig många fler och brickorna faller fortfarande en efter en. Hittar du en person som gillar turkrock är du garanterad att hitta andra i samma svep (gammalt jungelordspråk).

        Min introduktion till turkpsyken var ett avsnitt av Tommie Jönssons podcast DJ 50 Spänn. Podcasten går ut på att Tommie ger en femtiolapp till sin gäst, som ska köpa fem stycken vinylskivor från valfri lågprisback. Avsnittet gästades av Elena Wolay, som tidigare har intervjuats för Profet. Elena tog Tommies koncept ett steg längre och åkte till Istanbul på en skivjakt där budgeten drogs över med råge.
        - Jag visste att hon skulle till Istanbul så helt överraskande var det inte. Men jag fick en chock av att hon köpt så dyra plattor. 50 kronor är budgettaket i min pod, hon köpte singlar för över 300... Men jag kunde inte säga nej eftersom musiken var så grym, säger Tommie när jag frågar honom om huruvida temat för Elenas medverkan kom som en överraskning.

När jag hörde det anatoliska avsnittet av DJ 50 Spänn blev jag inte alls förvånad över att Tommie Jönsson kände till och tyckte om musiken som Elena Wolay hade med sig från Turkiet. Han har etablerat sig som specialist på genrer och artister som andra inte vet om och ibland heller inte vill veta om. Ingången till turkrock blev för Tommie den mer välkända krautrocken. Den förstnämnda är något som han menar att han inte är expert på, medan den senare har intresserat honom länge.
        - Krautrock är en musikkategori som jag varit väldigt tungt investerad i sedan 25 år tillbaka. Jag hittade ett par mycket turkiskinspirerade skivor av det tyska bandet Alex Oriental Experience, som lättast kan beskrivas som tung bluesrock med inslag av turkisk instrumentering och haschiga harmonier. Efter det fattade jag att det fanns intressant musik från Turkiet att leta efter, och det hittade jag främst på digital väg.

        Elena Wolay brukar ofta spela anatolisk rock ute och får alltid ett positivt bemötande. Annan musik hon spelar, som soul och frijazz, kan mottas med motstånd av lyssnaren på grund av förutbestämda åsikter om genrerna. Men turkisk psykrock vet majoriteten av musiklyssnare inget om. Därför ligger inga fördomar i vägen för glädjen som det folkrockiga psykgroovet i regel skänker nya lyssnare. Inför skivresan till Istanbul ville Elena hitta en favoritlåt med gitarrhjälten Erkin Koray, som hon visste att någon av kompisarna Reine Fiske eller Gustav Ejstes i Dungen redan hade på LP. När hon kom dit låg skivan till salu för 4000 kronor.
        - Det här var en drömresa som kanske Reine borde följt med på, vi är lika galna i turkisk psykrock, men jag åkte ju med min pojkvän så det kanske hade varit konstigt. Turkar gillar sin musik märkte jag och det gjorde mig lite nervös, för då visste jag att priserna skulle gå upp. Jag ville vara naiv innan jag åkte dit, jag tänkte att man kunde fynda en massa. Men då kände jag mig väl också lite som en kolonialherre som försökte suga ut något som finns i ett vackert land.

        Med sig i Istanbul hade Elena en portabel singelspelare som hon tänkt testspela skivor på i skivbutikerna. Dock kom hon på andra tankar när hon fick höra om en vän som fått en elektrisk stöt från en spelare i samma stad. I slutändan fick hon knappt chansen att använda singelspelaren.
        - Väldigt ofta så är det faktiskt skivaffärsägaren som vill spela upp skivor för en, man får inte lyssna själv. Sedan tjatade jag hos en tjej som hade skivaffär på deras version av Drottninggatan, vi hittade ett förtroende för varandra eftersom vi var i samma ålder och båda höll på med skivor. Det var det enda stället där jag fick stå bakom kassan och spela skivor hur mycket eller lite jag ville. Elenas första möte med turkpsyk skiljer sig ifrån Tommie Jönssons. Som hon minns det var hon på Gagnef-festivalen för flera år sedan och dansade i timtal till en DJ som hon fick reda på hette Andy Votel. De lärde känna varandra och det var Andy Votel som senare avrådde Elena från skivspelarna i Istanbul, för det var han som fått en ordentlig stöt från en av dem. Elena berättar att hon i de turkiska skivaffärerna alltid fick frågan »Are you Andy’s friend?« och att de funderat på att åka dit tillsammans. Med sitt Finders Keepers Records har Votel återutgivit massor av anatolisk rock och varit en stor del i musikens popularisering i andra länder än Turkiet.
        - För mig var det som sinnesutvidgande folkrock på speed, säger Elena om turkpsyken. Det kunde vara så fantastiska tempon och uppbyggnaden av låtarna kunde vara så fel så att det blev så jävla bra. Jag har försökt hitta kvinnliga musiker men det har inte gått så bra, det hörs väl att det är en machokultur. När man hör det utifrån låter det som att männen sjunger om sig själv som kungar. Utan att veta vad de turkiska sångarna sjunger så har Elena rätt. Det låter onekligen som om de höjer sig själva till oanade höjder. En kvinnlig turkisk artist som har samma kraft i rösten, som råkar vara en av mina anatoliska favoriter, är Selda Bağcan. Hon ska enligt uppgift ha sjungit politiskt medvetna sånger med vänstersympatier som fick henne fängslad ett flertal gånger. Hennes politiska engagemang försvann inte för det och hon har fortsatt sin aktivism vid sidan av sin musikaliska karriär.

        Även Pierre Riddez, basist i Tussilago, har påverkats av just Finders Keepers. Då han för några år sedan införskaffade sig musik mest ifrån Pirate Bay snubblade han över en enorm fil som inte bar något annat namn än de två orden. Ovetandes om vad filen innehöll laddade han ner den.
        - Det var sjukt många mappar med olika namn och jag fattade inte ens om det var artister eller skivor. Det var en massa länder som jag aldrig hört musik ifrån och bara psykedelisk musik. Jag gick i taket och det tog mig ett år att lyssna igenom hela grejen. Sedan visade det sig att jag hade laddat ner hela Finders Keepers katalog. Det var en sådan otrolig lyckoträff, jag fick en musikskatt från hela världen det första jag gjorde när jag började leta. Pierres relation till musiken han hittade kan liknas vid Tommie Jönssons syn på mycket annan musik. Man vill ha artisterna för sig själv och man uppskattar att ingen annan vet något om den musiken man tycker om. Den största skillnaden när det gäller deras smak för turkisk psykrock är att Tommie föredrar den folkkäre Barış Manço, precis som jag, och Pierre favoriserar de aningen mer obskyra Erkin Koray, Bülent Ortaçgil och Kamuran Akkor.

        - Jag kan få en sådan romans när det kommer till musik, säger Pierre. Det blir som en intim sak som bara är våran. Det har alltid varit en drivkraft för mig med alternativ musik, man får ha en egen relation till artisten. Det som är kul med turkisk musik är att det låter som svenska, fast hitte-på. Dels är det så sjukt bra musiker, det är så fett att det var en så kort era. Mitt i ingenstans, kändes det som, kom det en väldigt stark psykedelisk era som så många idag försöker leta tillbaka till. Det känns som någon form av sagovärld som fanns en gång, det är en väldigt romantisk bild jag har av hela psykrockvågen från 70-talet.
        - När jag hittade Finders Keepers märkte jag att det finns en rörelse även idag som försöker liva upp det här igen (som Al Lover och Dom Thomas m.fl). Det känns som en ny våg av musikälskare som försöker bygga upp det på nytt. Då jag intervjuar Pierre sitter jag tillsammans med honom och Tussilagos gitarrist Samuel Lundin i bandets kombinerade replokal och studio. Pierre drar på lite anatolianskt sväng i högtalarna och rycks med direkt, trots att han sagt att han kommit ur sin psykperiod och gått vidare till popigare jaktmarker.
        - Alltså basgångarna i Turkiet på 70-talet kan ju dra åt helvete, utbrister Pierre mitt i en låt [ni där hemma kan lugna ner er, Pierre menar att han uppskattar basgångarna]. Basisterna där är alltid sådan jävla bra inspiration.

Det verkar som om annat än basgångarna hos turkpsyken har inspirerat svenska musikälskare. I en tid då Turkiets politik smulas sönder under korruption och mystiska statskupper är det många som inser det glädjande i musiken som kom ifrån landet på 70-talet. I kommande delar av Det Turkiska Musikundret tas den positiva känsla som den anatoliska rocken ger oss - fast vi inte vet vad som sjungs - upp och utreds. Jakten på dem som uppskattar turkrocken fortsätter, och något säger mig att den kan komma att bli lång och mycket framgångsrik.