Det Turkiska Musikundret, del IV:

Skriv, Journalister, Skriv!


Turkiska journalister anklagas den här veckan för medverkan i terrorism och pressfriheten hotas i landet. Med pressfriheten riskeras också yttrandefriheten, och därmed även den totala friheten för folket.

Det Turkiska Musikundret är en artikelserie om turkisk psykrock av Profets Chefsideolog Filip Lindström. De tre föregående delarna innefattar intervjuer med Elena Wolay, Tommie Jönsson, Pierre Riddez och Robert Huselius, samt en krönika om Selda Bağcan.

Det Turkiska Musikundret går i grunden ut på att finna svar på hur det kan komma sig att så många av oss som inte kommer ifrån Turkiet älskar musiken som är sprungen ur landet. På vägen har den här artikelserien för mig blivit ett medel för att reda ut min egna, evigt djupnande svaghet för allt som har med den turkiska kulturen att göra, framför allt den dubbla kulturella tillhörigheten som kommer ifrån att nationen stått med ena benet i Mellanöstern och det andra i Europa.
        Den relation till Turkiets kultur som jag gått ner mig i skuggas alltjämt av den politiska situationen i landet. Eller rättare sagt, relationen skuggas inte av situationen, situationen gör relationen mer intressant. Mycket av den (nu väldigt gamla) musik från Turkiet som jag håller kär står och stod på sin tid utanför de politiska problem som stundar. Stundtals stod turkiska artister till och med också på motsatt sida av vad den rådande regimen gjorde. Utifrån sett har jag en stark känsla av att turkarna är ett rättfärdigt folk som står upp mot orättvisor. I dagsläget är det problematiskt att nämna Turkiet utan att väcka tankar om president Recep Tayyip Erdogan och hans växande välde. När de tankarna väcks och tar över bilden av vad Turkiet är väljer jag att tänka på musiken jag älskar och människorna som gjorde (och gör) den. Det är oförsonligt orättvist att döma ett helt folk, en hel nation, efter de dumheter som landets regering sysslar med. Tänk bara om omvärlden skulle titta på Sveriges politiska statistik och tänka att alla är trångsynta rasister, bara för att främlingsfientliga partier är på stadig uppgång. Jag väljer att se den del av Turkiet som satte ner foten mot det som tyvärr blivit bilden utåt av Turkiet. Selda Bağcan till exempel, som tillägnades del II av Det Turkiska Musikundret, genomförde bedriften att sälja multum av en högst rebellisk skiva, sitt självbetitlade och mest kända verk. Med på den skivan är en sång som nu har blivit känd över hela världen, en melodi som är med i startpaketet för en novis i turkrockens utkant. Det är den sången du först hör någon långhårig lirare spela på Geronimo’s, sången som ger dig blodad tand och får dig att söka dig vidare. Sången heter »Yaz, Gazeteci, Yaz«, vilket betyder något i stil med »Skriv, Journalister, Skriv«.

Selda

Igår, måndagen 24 juli, inleddes rättegången mot medarbetare från den turkiska tidningen Cumhuriyet. Ett drygt år efter den misslyckade militärkuppen i Turkiet har president Recep Tayyip Erdogan kommit farligt nära ett medialt monopol, med 95% av utbudet under sin kontroll. Delar av Cumhuriyet anklagas nu för att ha medverkat i kuppen, som somliga misstänker att Erdogan själv iscensatte för att kunna ursäkta fängslandet av journalister och avsättandet av intellektuella från lärartjänster runt om i landet. Inga bevis för detta finns, men inga bevis finns heller för att medarbetarna från Cumhuriyet har haft något med kuppförsöket att göra. Det som Turkiets president skriver av som utredning av ett misslyckat myteri har istället blivit en samtid där yttrande- och- pressfriheten står på spel, som samlade svenska mediechefer skriver i ett öppet brev till Erdogan. Mediecheferna uppger att tusentals människor har fängslats eller blivit av med sina arbeten på grund av presidentens korståg, däribland många journalister. Jag är mer än beredd att skriva under den uppmaning som brevet avslutas med, en vädjan om att samtliga fångar som fängslats på grund av sina försök att yttra sig ska släppas omedelbart.

Recep Tayyip Erdogan

När journalistiken tillåts skuffas undan, tryckas ner och reduceras till en statlig tillhörighet kommer folkets frihet att minska enligt samma mönster. Den fria tanken och det fria ordet är nödvändiga grundstenar för ett fritt folk, om ingen i Turkiet får någon information någon annanstans ifrån än Erdogans monopol kommer hans osanningar inom kort bli sanna. Svenska tidningen Affärsvärlden skriver om EU:s tillfälliga uppehåll i de länge debatterade förhandlingarna om Turkiets medlemskap i unionen, baserat på hur bland andra journalister har behandlats. Taget ur sin kontext är det en väldigt svag reaktion på oförrätterna som försiggår just nu, EU som ska stå för solidaritet och frihet borde ställa högre krav och se till att de kraven uppnås till fullo. EU:s trånga sko klämmer dock extra mycket vid just Turkiet, eftersom Turkiet varit behjälpligt i att bespara Europa fler flyktingar i nöd. Ett tafatt uppehåll i förhandlingar om medlemskap är inte ett EU som pekar med hela handen, det är ett fegt EU som inte vill ta emot fler människor i behov av hjälp.
        Utanför Caglayan-domstolen i Istanbul samlades igår, ironiskt nog på pressfrihetens dag, en demonstration riktad mot rättegången. I de protesterna ser jag det Turkiet som för mig representeras av Selda och hennes likar. Man vägrar acceptera att friheten ska tummas på och man stöder den viktiga kampen om yttrandefrihet. Nu, mer än 40 år efter att Selda Bağcan spelade in »Yaz, Gazeteci, Yaz«, är hennes ord mer relevanta än någonsin. Skriv, Journalister, Skriv!


Källor

Svenska Dagbladet

Sveriges Radio

Sveriges Radio

Affärsvärlden

25 Juli 2017