Trollkarlen & Gryningen:

En Intervju Om En Begynnande Scen i Väst


Något nytt gryr där solen går ner. En ny, sprudlande musikscen håller i detta nu på att bildas kring det färska skivbolaget Trollkarlen Records i Göteborg, vars första släpp – gruppen Gryningens singel »12:43/Hörnet« – visar på den västliga förmågan att titta upp mot stjärnorna och ner på skosnörena samtidigt. Profets Chefsideolog Filip Lindström intervjuar Gryningen i sin helhet, tillsammans med Trollkarlen-bossen Henry Karlsson, i en artikel om något som håller på att födas i väst. Mycket nöje!

På sistone har den gitarrbaserade musiken (ofta den aningen hårdare orienterade sådana) i Sverige fått ett antal unga tillskott vars ambitionsnivå och klarhet i det egna uttrycket förvånat omgivningen och givit dem en skjuts i rätt riktning. Främst tänker jag kanske på Trollhättan-bandet Sarcator, som med sin medelålder under 20 år häpnadsväckande nog landade en P3 Guld-nominering i kategorin »Årets Hårdrock/Metal« i år, och detsamma även i Gaffa-priset. Också det unga dödsmetallbandet Xorsist från Stockholm har nått framgångar ovanliga för deras ålder, i och med att deras debutalbum kommer spelas in tillsammans med den legendariska Death Metal-producenten Tomas Skogsberg. Någonting ligger i luften, något som landets unga musiker tagit vara på och använt till sin fördel.

Likt Sarcator kommer kvartetten Gryningen från västra Sverige, där ung musikalisk drivkraft verkar vara något utav en naturresurs. Bandmedlemmarna Björn Alfredson, Emanuel Sigvardsson, Simon Frantzich och Hannes Borgström går alla fyra fortfarande på musikergymnasiet Rytmus i Göteborg, där de träffat Henry Karlsson, boss för det nystartade bolaget Trollkarlen Records. Jag möter dem alla fem över en digital intervjulänk som sträcker sig över halva landet, för att ta reda på vad deras lilla men övertygade kulturella klick går ut på.

Gryningen

»Det blev mer av ett band än ett soloprojekt« säger trumslagaren Simon Frantzich om Gryningen, som till en början alltså var tänkt som gitarristen, sångaren och visionären Björn Alfredsons ensamsegling. Detta förändrades när övriga medlemmar satte sin egen prägel på musiken, och en tämligen demokratisk arbetsprocess kristalliserades. Nu möts fyra visioner i det som är Gryningen, vilket kan höras på singeln »12:43« och den tillhörande B-sidan »Hörnet«. Musiken släpps givetvis via Trollkarlen Records, vars strävan är att kapsla in den scen som börjar forma sig i den unga fållan av musikens Göteborg.

»Jag ville samla alla, och skapa den kollektiva känslan av en scen« säger Henry Karlsson när jag frågar honom om varför han valde att starta ett skivbolag, ett åtagande som idag känns mer oklart men samtidigt kanske mer givande än någonsin. Henry fortsätter: »Banden hjälper väl också förhoppningsvis varandra, när de ligger på ett sådant litet independentbolag. Det blir ett sätt att stärka varandra, och en möjlighet för fler att spela sådan här musik, eller åtminstone till att utforska musiken.«
        Henry menar att Trollkarlens fokus ska ligga på skapandet, en tolkningsbar sägning som jag ber honom utveckla en smula.
        »Det handlar om att Trollkarlen till en början inte är tänkt att vara vinstdrivande, för jag har nog inte de möjligheterna i den här åldern, utan det handlar snarare om att påbörja skapandet« svarar han, fortfarande lätt enigmatiskt. Jag tolkar det som att handlingen av att upprätta ett skivbolag – en symbol kring vilken likasinnade kan samlas – är menad som en inspiration för dem som själva vill börja skapa musik, men som kanske inte ännu lyckats.
        »Jag kan säga att det i alla fall har inspirerat mig« säger Hannes, och tillägger: »Det är kul att folk i vår ålder gör sådana här saker. Det känns som att det går framåt.«
        »Det känns motiverande att vara en del av« menar Simon. »Det blir en anledning till att inte slappa runt och låta tiden dö.«

Gryningen

Som förebild för Trollkarlen och den gemenskap som Henry Karlsson hoppas på att omfamna står den så kallade Canterbury-scenen, en engelsk våg mest aktiv under 60- och- 70-talen, mest känd för namn som Robert Wyatt och Soft Machine.
        »Det låter så idylliskt, att vara där på 70-talet och spela i de där jazzbanden där alla känner alla« drömmer sig Henry iväg. »Det blir en trygg stämning med flera band med liknande medlemmar.«
        Henry beskriver hur det i en nästintill incestuös grupp musiker kan existera flera olika konstellationer där samma individer får utlopp för helt olika musikaliska önskningar. Därigenom sätts musiken i mitten, och individerna spelar med ens mindre roll. Han nämner även dödsmetallscenerna i 90-talets Stockholm och Göteborg som inspirationskällor, men egentligen har inte genren mest av allt med saken att göra.
        »Det är bara grejen med en scen överlag som är kul« sammanfattar han till slut diskussionen.
        Även om det aldrig uttalas ligger Trollkarlen och Gryningen faktiskt någonstans mittemellan Canterbury-scenen och den svenska dödsmetalldrösen, soundmässigt. Musiken kan ha hårda kanter men svävar allt som oftast fritt i en välproducerad rymd. Det atmosfäriska sound som bjuds på Gryningens »12:43« och »Hörnet« kom enligt Björn till gruppen genom Simon Frantzich.
        »Simon introducerade oss till shoegaze och dreampop, och det kändes som om man hittade något som man inte visste att man letade efter« säger basisten Hannes Borgström, vilket gitarristen Emanuel Sigvardsson inte till fullo håller med om, eftersom han menar att han lyssnade på nämnda genrer långt innan Simon Frantzich. Det råder alltså inte total sämja kring vem som faktiskt sådde det skotittande frö som nu blommat upp till ett band, men oavsett är Gryningens riktning nu ett obestridligt faktum. De faktiska blickarna riktas nedåt, medan det inre ögat stirrar ut i onåbara dimensioner, och öronen står på helspänn efter finstämda soniska förändringar.

Jag frågar vidare om hur pass populär och utbredd den här medvetet svårdefinierade genren är, dels i Trollkarlen och Gryningens egna kretsar, men dels även i Göteborg generellt.
        »Den verkar hålla på att bli mer populär nu« säger Björn, utan en endaste tillstymmelse till antydan att det vore tack vare Trollkarlen och Gryningen som populariteten stiger för närvarande. »Det är både kul och lite underligt« säger han om fenomenet, utan att direkt kunna definiera vad i fallet som är just »underligt«. Slutligen landar han i att det för det mesta är »kul« att fler lyssnare i Göteborgstrakten tycks dras till det han självsäkert väljer att kalla »den atmosfäriska ljudbilden.«
        Trollkarlens direkta framtid går helt i linje med den idyll som Henry Karlsson målat upp ovan; medlemmar från Gryningen kommer i en annan konstellation släppa annat slags musik inom ett drygt halvår. Jag bjuds på lyssning av en topphemlig demo, och möts där av något relativt annorlunda gentemot det Gryningen precis givit ut. Det bolagsrelaterade soniska släktskapet märks absolut av, men nya vidder utforskas. Utan att delge alldeles för mycket av hur Trollkarlens nästa giv låter kan jag med säkerhet säga att viljan att öppna upp och inspirera fritt skapande tycks ros i hamn. Avslutningsvis säger sig Henry Karlsson också tro att Trollkarlen-scenen redan håller på att vidgas, att den inte bara kommer husera manliga musiker framöver, och att fler och fler musiker överlag kommer ansluta sig till den. Gryningen är med andra ord bara början på en ljus framtid för Trollkarlen Records.

17 Juli 2021