Dödens Ljuva Frälsning:

En Tribal Intervju med Tribe Friday


Tack gud att det finns annat än indiepop här i världen, annars hade Profets Chefsideolog velat avlida lika gärna som Tribe Fridays talesperson Noah Deutschmann. Under tydliga premisser intervjuar Chefsideologen de fyra medlemmarna i det tribala fredagsbandet, om nynazism och skilda åsikter kring just indiepop. Väl mött!

Foto: Victor Celis/Anna Björkegren

Jag hatar indie, av princip. Här spelar förstås min definition av indie roll, ty den indie jag så principfast avskyr är den nu blekfeta indiepopen, denna bortkollrade genre som redan på Nittiotalet borde bearbetats med kvicka nackskott. Tribe Friday är ett band – bestående av fyra unga män som jag alldeles strax skall beskriva i detalj – som spelar just indiepop. De fyra unga männen brevduvar över sin senaste singel »Thank God!« som behandlar ett av mina favoritämnen, döden. Syftet för detta är att, som så många andra musikaliska akter gör, be om min åsikt och undersöka huruvida jag vill skriva om verket. Min åsikt är tydlig: Jag gillar inte »Thank God!«. »Thank God!« är indiepop ut i de Svampbobplåstrade fingerspetsarna och det sista jag ger upp innan jag kolar är mina principer.
        Ändock är Tribe Friday intressanta. Främst är historien bakom »Thank God« spännande, då den involverar en kollektivvilla utanför Örebro, nynazistisk propaganda och diskmaskinsdispyter. Men, kära läsare, låt oss komma till den historien lite senare, vi har annat att avhandla dessförinnan.
        Jag bestämmer mig för att träffa Tribe Friday, fast jag inte gillar det de gör, av ren nyfikenhet och aktiv bortnötning av min egen ihåliga tristess. Ni förstår, älskade läsare, att meningen mitt liv är att hitta fler sätt att undfly uttråkning, en högt flåsande byracka som alltjämt är nära att bita mig i nackhåren.
        De fyra unga männen i Tribe Friday (Noah Deutschmann, Vincent Olsgren, Josef Yngvesson och Anton Hillvall) ska framföra sin indiepop på Bongo Bar i Stockholm, och har därför fått skjuts till huvudstaden av Noahs arma moder. Jag är givetvis sen till intervjun, som skall genomföras i Stockholms ringmuskel, Östermalm. Det bryr sig Tribe Friday inte om, eftersom de också har anlänt senare än beräknat till sin destination, på grund av att Noah envisades med att ta en dusch innan avfärd. Duschat har inte jag gjort, och min ursäkt för min sena ankomst är en idogt destruktiv livsstil som går ut över det mesta jag företar mig.

»Det är sällan vi inte blöder på scen«

- Josef Yngvesson, Tribe Friday

Angående sin resa från Örebro till Stockholm berättar de fyra unga männen först att de vanligtvis åker tåg till sina spelningar, därefter delger de att de alla har olika givna roller i gruppen. Anton är ett så kallat »Tetris-proffs«, inte en person som arbetar professionellt med retrospel utan någon som effektivt kan packa bakluckan på en bil. Josef agerar kock och Vincent »ser bara snygg ut« enligt Noah. Det här betyder att Tribe Friday delvis kan liknas vid det överdrivet kvinnoförlöjligande gänget i »Entourage«. Jag säger inte alls att bandet är lika fixerade vid snabba bilar och lika snabb fitta som boysen i Mark Wahlbergs självbiografiska bajsmacka till TV-serie, nej, utan jag menar att Anton kan jämföras med den designerade chauffören Turtle, Josef med den misslyckade hemmakocken Johnny Drama och Vincent med den dumsnygge skådespelaren Vincent Chase (de delar ju till och med förnamn, kära läsare, vilket också gitarristen Josef gör med Stockholmsbandet Gryningsljuds gitarrist Josef). Eftersom Noah inte nämner någon speciell roll åt sig själv får han i den här långdragna liknelsen vara den talanglöse managern Eric »E« Murphy, en enerverande och onödig karaktär i det fisluktande »Entourage«.
        Utanför denna »Entourage«-metafor, i verkligheten som det brukar kallas, är rollerna annorlunda. Noah är verkligen ingen Eric Murphy, han är snarare gruppens Vincent Chase. Även om hans långa naglar med varsamt placerat glitter är mycket granna är det inte på grund av hans skönhet jag jämför honom med den fiktiva Hollywood-skådisen i denna nästa nivå av »Entourage«-metodik. Jag gör det för att Noah slår mig som mittpunkten av gruppen, vilket också Vincent Chase är i televisionens värld. Han för bandets talan medan Vincent (Olsgren, inte Chase) mest »ser snygg ut«, Anton utstrålar kompetens i Tetris och Josef ger intryck av att kunna vispa ihop en rackarns bra plankstek. Men, missförstå mig ej, underbara läsare: Vincent ser i sanning jävligt snygg ut i sin midnattsblå kostym, sina uringula pilotglasögon, sina skimrande guldsmycken och sin högst veganinkompatibla pälsrock. Anton verkar förutom att han är gruppens takthållare även utgöra Tribe Fridays ryggrad, som tar hand om diverse praktiska åtaganden. Josef, med sin timida aura, tycks vara den dem andra kan lita på i allt, till och med något så viktigt som näringsintag.

Noah Deutschmann. Foto: Victor Celis/Anna Björkegren

Det tribala fredagsgänget har nu bott tillsammans i en villa på Örebros landsbygd i två år, efter en gemensam flytt från barndomens Härnösand.
        »Vi var det enda bandet i stan« säger Snygg-Vincent om den norrländska hemstad de lämnade bakom sig. »Och det fanns bara en veny, Bittens Rockbar.«
        »Allt gott till Bittens Rockbar, förvisso, men vi kände att vi behövde ta vårt pick och pack och flytta för att det skulle fungera« säger Noah, varpå jag i tystnad förvånas över varför just Örebro var valet av tillflyktsort. »Nämnvärt är väl att det i Härnösand finns runt 100 musikintresserade människor, så att vara det enda bandet i stan kanske inte är så jättekreddigt« fortsätter han när jag frågat om det inte är ett önskvärt kapital att vara den enda musikgruppen i en stad, likt hur Little Britains Daffyd Thomas stoltserar med att vara den enda bögen i sin lilla brittiska by.
        Snyggingen Vincent Olsgren lämnade kollektivet efter det första året, mycket på grund av ändlösa argument kring disk, som numera har löst sig genom införskaffandet av en diskmaskin (se Profet-artikeln »Diskmaskinsrealism: En Intervju med Västerbron« för ytterligare diskmaskinsdiskussion).
        Det var i denna kollektivvillas brevlåda som startskottet till »Thank God« avfyrades, då Tribalerna fick ett bespottbar informationsblad från ett nynazistiskt parti, i samband med valet i höstas.
        »Det var Alternativ För Sveriges ’Dags Att Åka Hem’-pamflett, som dök upp lite här och var« minns Snygg-Vincent.
        »Vi bor mitt i Nasse-Land också« säger Noah. »Det är precis på gränsen till Dalarna, så det är mycket hakkors på Tempo och sådant. Vi fick hem pamfletten i brevlådan och kände att ’Vore det inte lite skönt att dö ändå? Att bara slippa vara med om det här igen’. Dagen efter hade Josef och Anton skrivit en låt, och när vi gick in i repan var den i princip klar. Jag hade tankarna färskt i huvudet och skrev klart texten på en halvtimme.«
        »Men« harklar jag mig, »att dö är ett rätt passivt sätt att lösa problemet. Har ni några tankar om ett mer aktivt tillvägagångssätt?«
        »Låten i sig är väldigt sarkastisk, vi menar inte att döden är en lösning« svarar Noah. »Sedan tycker jag att man gör det man kan. Göm en flykting, säg ifrån. Det är väldigt svenskt att se på och låtsas som om inget händer. Var inte så svensk helt enkelt.«
        »Om det nu i Örebro ritas swastikas på matbutiker, vad tror ni är lösningen där?« frågar jag.
        »Inte länge till« säger Snygg-Vincent om nazisymbolerna på den lokala affären.
        »Vi har gjort några motreaktioner« skrattar Noah och undrar om »man kommer bli lynchad hemma i byn om man säger det högt« med tanke på att Tribe Friday är bosatta i Örebros mest brunskjortiga delar. Uppmuntrad av mina påtryckningar berättar han ändå att »det har förekommit en del modifieringar av valkampanjer ute i byn«, vilket jag anser är en charmig form av civil olydnad som kan dra luften ur nynassarnas uppblåsbara muskler.
        »Det är ett alternativ« säger jag (och menar då inte för Sverige) »att förlöjliga problemet.«
        Tänk bara, kära (millennie)läsare, på den obskyra boggarten – garderobsvarelsen som Harry Potter projicerar sin största rädsla på. Mest effektivt för att avväpna boggarten är att göra den till åtlöje, och på så sätt förringa sin egen och andras rädsla för den. Precis så bör de svenska nynazisterna tas omhand: Just när de kikar ut genom garderobens nyckelhål kan vi skratta åt dem.

Tribe Friday, från vänster: Josef Yngvesson, Noah Deutschmann, Anton Hillvall och Vincent Olsgren. Foto: Victor Celis/Anna Björkegren

Efter vårt snicksnack om Sveriges fascistes nouveaux tar jag den beryktade tjuren vid hornen och pekar ut elefanten i rummet, som tagit formen av min obefintliga uppskattning för Tribe Fridays verk.
        »Vi har ju diametralt motsatta åsikter angående indie« säger jag och gör mitt bästa för att bena ur den livlösa gädda som är indiepop. »Vad är det ni egentligen gillar med indie? För det första, vad är er definition av indie?«
        »Det är ett brett begrepp« säger Snygg-Vincent med en bestämd spark genom en vidöppen dörr.
        »Det handlar inte om att det låter på ett visst sätt, snarare om att det är hemmagjort och fritt från externa bestämmelser« tillägger Noah. »Det är det som är charmen. Men, det är klart att indie har blivit väldigt slätstruket på senare år. Både sound-mässigt och bransch-mässigt. Indieband är ju inte indieband längre. Jag menar, The 1975 är väl ett indieband men de är så stora så att det inte är sant. Och, typ Arctic Monkeys kan ju inte räknas som ett indieband fortfarande. För oss är charmen att göra det själva.«
        »Så ni har inget intresse för att inte göra det själva längre?« vill jag veta.
        »Att hamna på en label vore ju inte det värsta i världen« säger Tribe Fridays språkrör, Noah, och avslutar: »Nu skriver vi, spelar in och producerar alla låtar själva. Att bestämma över de bitarna är det viktigaste.«

Noah Deutschmann och Anton Hillvall. Foto: Victor Celis/Anna Björkegren

Min respekt för självständig kulturproduktion är lika stor som min avsmak för indiepop som genre. Låt mig göra en slapp passning till Voltaires bevingade ord »Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den«: Jag hatar indiepop men är beredd att dö för att slynglar som Tribe Friday ska få utöva den. Vad jag än har att säga om genren så kan jag inte undfly hur den pulserar genom de små venerna i Sveriges musikaliska blodomlopp. På något sätt måste den ju ändå berika vår värld, tack vare eget initiativ och osläckbar kämpaglöd. Tribe Friday består till hälften av avhoppare från den betydligt mer tilltalande punken, varifrån bandet fått en viss råhet, enligt Noah.
        »Det är sällan vi inte blöder på scen« berättar Josef, som tillsammans med Snygg-Vincent utgör bandets punkhalva.
        »Jag rev bort fyra lager hud på mina fingrar igår« säger Snygg-Vincent om spelningen i Örebro, där också Anton slog sönder ett cymbalstativ i ren frenesi.
        I en färsk musikvideo filmad i en ödslig lada på Gotland visar Tribe Friday exempel på sin aggressiva spelstil. I den dödskalla kåken sprutade blodet från Tribalernas frusna fingrar uppå deras gitarrer, och de fyra förfrös å det närmsta i sina matchande T-skjortor och kostymbyxor.
        Blodvite i karga miljöer förknippar jag hellre med min älskade Black Metal än med indiepop, men Tribe Friday förvånar även där. Mest förvånad blir jag dock över hur storsint de ställer upp på en intervju med en arrogant popjournalist som uttalat ogillar det de sysslar med. Sådan självdistans kan ta till och med en indiepopgrupp längre än väntat.

Fotnot: Tribe Friday hade kvällen innan intervjun spelat i Örebro, sovit inne i stan istället för hemma i villan och hamnat på två olika efterfester. Den ena hade spelat orientalisk pop till 05:00 och den andra tog plats i en enrumslägenhet där 8 personer hade dansat till »Shoreline« under tiden Noah Deutschmann försökt sova. Chefsideolog Filip Lindström hade i vanlig ordning njutit i excess av Stockholms många nöjen.

5 Mars 2019