Det här är inga träd

En kort studie i meningsskiljaktighet


Det råder skiljda åsikter om vad som är intressant läsning mellan Chefsideolog Filip Lindström och gothlyrikern Jonatan Södergren, i samband med ett släpp av ett stycke musik: Chefsideologen ber gothlyrikern att recensera Stockholms vackraste träd, och gothlyrikern avsäger sig allt som har med träd att göra.

Foto: Jonathan Brott

Sabine Women sägs vara en duo med en medlem. Den andre medlemmen intervjuade jag i stycket »Bradford Cox Är Snygg och James Blunt Är Tidlös« och nyligen blev jag kontaktad av den mer publike medlemmen Jonatan Södergren om ett knäck på Profet om Sabine Womens singel »Buenos Aires«.
        Så här ser det ut, kära läsare, i Nittiotalisternas tidevarv, att artister ofta själva sköter försjäljningen av sin musik till de kanaler där den bör synas. Kanalen, eller publikationen (i det här fallet Profet), får sedan sålla bland de påslag som strömmar förbi och försöka se på det med ett kritiskt öga.
        Kritiken är obönhörligt svår att inkorporera i det popjournalistiska upplägg som vi Nittiotalister försatt oss i, där den objektiva premiärvisningen statistiskt sett lockar till sig flest klick. Det formatet och allt i dess närhet är dödligt tråkigt och för förutsägbart för sitt eget bästa, eftersom kritik inte får plats i en premiärvisning eller en recension idag. Det är därför som jag, när jag blev kontaktad av Jonatan för uppmärksammande av »Buenos Aires« (som kanske låter lite mycket Aztec Camera men ändå är en duglig poplåt) ville ignorera det gråa recensionsformatet. Jag bad honom således att lista sina fem favoritträd i Stockholm, en solig bakvikt till Sabine Womens gothesqua framtoning. Följande fick jag som svar:

Ja, kära läsare, det finns väl inget mer karaktärsenligt för en gothlyriker än att önska eld åt alla ting (ock så de ting som enligt fysikens lagar ej bör kunna sättas i lågor) och att istället för det mesta bege sig till Taverna Brillo? Jag saknar allt som kan kallas karaktär, så här kommer avslutningsvis en lista över mina fem favoritträd i Stockholm, i brist på Jonatan Södergrens:

1. Cypressen på den västra flanken av Katarina Bangata. En viril växt värdig en världsstad.

2. Fikusen i nära angränsning till Fridhemsplan. Utsökt bladverk med en nästan mystisk aura kring sig.

3. Douglasgranen på Djurgårdens baksida. En grandios skapelse med barr tjocka som en åttaårings underarm, som inte ens skulle fatta eld om så Jonatan Södergren skulle röka en hel limpa Marlboro Gold i granens majestätiska krona.

4. Kalebassträdet på Karlaplan. En vittrad åldring som bara den sanne trädälskaren kan se tjusningen hos.

5. Ornäsbjörken i Observatorielunden. En vild uppstickare på listan, omdiskuterad joker med ypperlig utsikt över staden.

3 Maj 2018