Med Foten För Djupt i Trap-Sörjan

När trap till slut gick för långt – From Atlanta to Halland


Profets Ronni Arturo utreder grundligt hur trapen gick från frän nymodighet till dammig skåpmat, hela den långa vägen från Atlanta till Halland.

»Snälla, låt trapen vara«

Nu är det dags att sätta ned foten. Den kraftfulla trap-vågen har spritt sig för långt, tunnats ut och förminskats till något som gör genren helt olyssningsbar. Allt det som framstod som nytt och häpnadsväckande bra när Young Thug gjorde det har gått förlorat, bortom all räddning, när exempelvis den juvenila trion Sörja från Halmstad ger sig in i trap-träsket. Som alla stora musikaliska rörelser har ett fåtal pionjärer fått en myriad av anhängare, som varenda en har möjlighet att spela in sin egen pastisch på sina idolers verk. Ingen kan sin textbok lika väl som en ung trappare, och ingen är heller lika rädd för att kliva ett myrsteg ifrån dess läror. Därför existerar idag en företeelse så otänkbar som en Migos-kopia från Halland. Lärjungarna som följer trap-gudarna är inte blyga för att stjäla hjältarnas exakta formler – från smatterhattarna till det patenterade hackflödet – vilket landar i att det enda som kan argumentera för originalitet är bytet av språk från engelska. Denna kupp har mig veterligen också gjorts i Ryssland, men troligtvis finns det exempel på sådan här stöld på fler platser runt om i världen.
        Det öppna tjuveriet av trap påverkar genrens gräsrotsikoner i både negativ och positiv mening. Å ena sidan blir det mindre åtråvärt att höra ytterligare en trap-bas efter att sådant har använts till leda över allt annars, å andra sidan höjs kvaliteten hos den ursprungliga musiken högt över de alldagliga duplikaten. I slutändan tror jag tyvärr att trap-tjuvarna stjälper rörelsen mer än vad de hjälper den. Det ska ni veta, att för stor spridning allt för ofta innebär större förvridning.

»Stopp, gör inte så här med vår trap!«

Avsaknaden av fantasi är det som egentligen gör mig mer ledsen än faktumet att tråk-trapen drar sina föregångare med sig ner i fördärvet. Trap var det som blåste nytt liv i hip hopen, och jag hade hoppats på att det grundarbete som de ursprungliga upphovsmännen lagt skulle inspirera till att fortsätta utvecklingen framåt, inte uppmana till att stanna till och lukta på blommorna. Hjulet kan inte återuppfinnas, men det kan ju åtminstone röra på sig någon millimeter i någon riktning? En så ung genre som trap, som dessutom var så spännande när den kom, kan omöjligen tillåtas bli mossig efter bara några års existens. Vad visar det för exempel, att utövarna av en nyuppkommen musikkultur nöjer sig med att återskapa samma sak gång på gång, framfört på olika språk? Inte visar det på uppfinningsrikedom i alla fall, men så har det kanske varit när alla nya genrer tagits fram: En idé kläcks, lanseras, exploderar, plockas upp av strömmen, stagnerar, blir tråkig och till sist påkommen i Halmstad. Det är det naturliga kretsloppet för musik. The Circle of Life, from Atlanta to Halland.

15 Januari 2018