Skiten Överlever Allt:

En Intervju med Tomode


Profets Chefsideolog Filip Lindström besöker en källare under Rådhuset för att intervjua Tomode, diskoduon som vid första anblick är helt och hållet hela och rena i uttryck och generell aura. Men stämmer verkligen ett sådant första intryck? Finns det någon smuts under diskonaglarna? Undersök Tomodes eventuella själsliga mörker, bara på Profet. Viel Spaß!

Foto: Maria Cruseman

I det ståtliga Rådhusets skugga gräver sig gångar ner i underjorden, varigenom jag mödosamt nästlar mig fram mot mitt mål: Tomodes subterrestiala studio, utbredd på cirka en och en kvarts kvadratmeters yta. Här hamrar duon bestående av Viktor Westerberg och Carl Leandersson fram sina till synes och höres glätta Jenka-disko-zingers, som för tillfället kan höras prov på i purfärska singeln »Conversation Starter«, och framöver på en ny EP.
        Det rör sig om disko, disko som går att spegla sig i. Disko att tvätta håret i. Disko att två sina synder i. Sådan disko som drar hårt i skygglapparna mot verkligheten och enträget tecknar av världen med trubbiga pastellkritor. Tomodes musik slår mig som så pass renlärig och rumsren att jag känner mig nöd och tvungen att konfrontera Carl och Viktor om den totala frånvaron av smuts som i mitt stilla sinne präglar deras musik.
        Ni ser, kära läsare, undertecknad önskar och uppskattar en fint fördelad mängd skit under de överväxta naglarna, när det gäller kulturella uttryck åtminstone. Givetvis efterfrågas inte en smutsig kultur för den smutsiga kulturens egen skull, men en enkel Chefsideolog är oftast inte bättre än att vilja ha sin musik nedlusad och maskäten, rutten och murken bortom rimlig igenkänning. Möjligtvis är detta mycket begärt i fallet disko, och kanske särskilt vanskligt i fallet Tomode.

Viktor Westerberg & Carl Leandersson. Foto: Maria Cruseman

I min stundande kritik av Tomodes soniska hygien tar jag upp en given motpol, för att belysa den för mig uppenbara polemik som diskoduon utgör mot mina annars så medvetet befläckade kulturideal: Ett av Sveriges, rent objektivt sätt, bästa band just nu – Viagra Boys – osar destruktivitet (främst av det egna självet) och generell handfallenhet. Deras kollektiva aura signalerar att de borstar tänderna i amfetamin, medan Tomodes musikaliska profil antyder att de aldrig låter en endaste morgon gå förbi utan idog användning av Listerine.
        Vad är det då för fel med musik som låter som den passerat genom en ihärdig biltvätt? Inget alls, precis som att det inte är något fel med att Manhattan gentrifierats förbi kognitionens milda gräns och idag inte är en grogrund för destruktiv konst utan en trygg plats där människor faktiskt uppskattar att bo. Somliga uppskattar en betryggande bostadssituation, andra uppskattar att svabba gaddarna i tjack.
        Nog om smuts. Eller kanske inte riktigt än, ty poängen är att diskodrängarna i Tomode statuerar ett gyllene exempel på den diametrala motsatsen till den vurm för det dekadenta som i och med intåget av aktörer likt Viagra Boys har fört världen tillbaka från det sinnestillstånd som en gång i tiden fick New York-punkare att beklaga sig över att det i Det Stora Äpplet inte var lika vanligt att bli rånad eller mördad längre. Det finns en inneboende mänsklig längtan efter att få vältra sig i det trasiga, det grisiga, det farliga. Det som troligtvis gör ont, men som säkerligen kittlar dessförinnan.

»Vi är snarare vin än bärs«

- Carl Leandersson definierar Tomode

»Shit lives forever« sjöng anti-hjälten Mike Patton i Faith No Mores bortglömda juvel »Cuckoo for Caca«, och förmodligen hade han rätt. Skiten lever för alltid, den överlever allt, men ständigt har den sin antites. Annars hade den inte behövt, eller kunnat, finnas.
        Här är Tomode Galadriels ljus som agerar värja mot de mörkaste av stunder. Den sarasvatiska gryningen mot Viagra-pojkarnas tamastiska mörker. De är sekunden då persiennen vrids upp för att avslöja en grafiskt perfekt soluppgång. De är uppehållet i en värld där det regnar sidledes, och de är antagningsbeskedet från den där utbildningen som du trodde att du aldrig skulle komma in på. Tomode är renodlad disko, och Tomode är antitesen till fuldroger i Pepsodenten.
        Eller? Finns det ett mörker som lurar hos de Lasse Kronér-muntra gossarna? Vad gömmer sig bakom de självlysande refrängerna och den Vanish-rena auran? Låt oss undersöka, kära läsare, låt oss undersöka!

»Det är kanske lite tillrättalagt« säger Viktor, krypandes till korset när jag hårdhänt drämmer min ljumna trefemma i det smakfullt cirkulära vardagsrumsbordet och ställer Tomode mot väggen för deras avsaknad av smuts. »Jag tror definitivt att det kommer komma en dag då vi börjar skita ner musiken lite, men jag tror inte vi vågar det än. Vi vill inte låtsas vara något vi inte är. Vad tycker du Carl, är vi mörka?«
        »Det tycker jag inte, vi är snarare vin än bärs« svarar Carl, i ett uttalande som bäst förstås i sammanhanget av att Tomode-motpolen Viagra Boys musik förkroppsligas av den ökända rusdrycken öl.
        »Så« säger jag ytterst försynt, »er musik symboliseras alltså bättre med ett glas vältempererat vin?«
        »Ja, runt hundralappen på Systemet« ler Viktor.

Foto: Barbara Chamoon

Precis som en pava pang för en nystruken Greta Garbo på Syrran förvaras Tomode bäst i dunkla miljöer, och de tas helst fram när vardagen bör förgyllas. Likt ett sådant mellanprisvin från det statliga monopolet består Tomodes DNA av ett antal skilda musikaliska druvor, som kombinerats med finess för konsumentens genomgående förnöjelse. Till skillnad från de betydligt dyrare vinerna är Tomode något du kan avnjuta var dag, till nästan varje tänkbar social situation, och i motsats till de allra billigaste skitjuicerna kan du helt klart få i dig Tomode utan att varken kräkas eller skämmas över dina val.
        Tomode, denna musikens Côtes-du-Rhône årgång 2019, tog den logiska vägen via funken till de franska nouveau-disco-dervischerna Daft Punk och Justice, vidare till mer betryggande soniska breddgrader. Där duon för närvarande härbärgerar regerar titaner som Toto, det internationella ansiktet utåt för musikvärldens legoknektar. Köpta lansar i den soniska konstens namn, riktade mot ett väl valt mål. Välpolerad, yrkesfärgad hantverksgroove, designad för strömlinjeformad konsumtion i kvadratformat. Där Tomode sticker ut ur ett sådant givet mönster är att de i själva verket är ett band, och inte fasad för en Nocco-insmord popfabrik i Sickla-området (el. dylikt).

»Den här EP:n är soundtracket till när man upplever apokalypsen med en drink i handen.«

- Viktor Westerberg om Tomodes kommade släpp

»Det är ju Yacht-rock« beskriver Carl musiken, och öppnar därmed mina pliriga ögon för en ny term som betecknar det fenomen som i vanliga fall går under den minst sagt ambivalenta termen Adult Oriented Rock (AOR) – musik för vuxna, gärna vuxna med tillgång till en (eller flera) svulstig(a) lyxbåt(ar). Om Viagra Boys är musik för förvuxna barn med en sjöfylla värdig Ulf Brunnbergs ideal är band som Toto, och kanske även Tomode, rock för de som tar ansvar. Ansvarsdisko, med foten stadigt på bromspedalen (om nu båtar har en bromspedal, jag har ingen aning, och jag när heller ingen ambition om att ta reda på om så är fallet, Reds.Anm).
        Viktor fortsätter fylla på med influenser som kan klassas som »Yacht-rock«, såsom Michael McDonald och Steely Dan, ett av hans favoritband.
        »Pappa-musik« kallar hand det, och jag frågar vad hans arma moder i så fall må lyssna på om hans far slänger sig med sådana giganter inom storbåtsjazzen som ovanstående. Svaret är Kenny G, och vi lämnar därför ämnet omgående.

»Den nya EP:n ska heta ’Riviera’« berättar Viktor efter att Carl nämnt solnedgångar som inspirationskälla till det kommande släppet. Viktor fick idén till EP-konceptet under en resa till Amalfikusten: »Vi har drömt oss bort till solen som lyser på kakelgolvet vid poolen. Vi har pratat mycket om kontrasten mellan vackra miljöer och ytliga plastmöbler och trötta drinkar.«
        »Något dyrt och billigt samtidigt?« frågar jag.
        »Exakt« svarar Viktor entusiastiskt. »Det gillade vi. Det finns också något väldigt sorgligt över det temporära som ligger över sådana semesterorter som bara är till för att folk ska vara där ett par veckor åt gången. Den här EP:n är soundtracket till när man upplever apokalypsen med en drink i handen.«
        Äntligen, kära läsare, har vi funnit Tomodes mörker, deras smuts. Det satt långt inne, men till slut kom smutsen fram, som den alltid gör. Förståelsen av Rivieran som en dubbelsidig fasad är som upptäckten av en diskodängas faktiska djup, inblicken bakom paljetterna och de färgglada ljusen. För den som känner sig manad att undersöka Tomodes eventuella mörker vidare kommer den nya EP:n »Riviera« inom en inte alltför avlägsen framtid.
        För tillfället är gruppen ute på den så kallade »Conversation Starter Tour«, som kommer till Malmö 25 november och till Köpenhamn dagen därpå.

5 November 20222