I Apans, Broderns och den Helige Arves namn

Teddybears nya melodi »Hustla«

Profets Chefsideolog Filip Lindström, bananentusiast och extremt partisk Teddybears-supporter, lyssnar på björnarnas senaste släpp »Hustla« och skriver om en svunnen kväll på Riche i denna sentimentala krönika.

Efter Profetartikeln »Första Bananen För Ikväll« från i somras ( här kan ni för övrigt läsa ett annat Profetstycke om bananer) bör det icke råda några som helst tvivel om mina känslor och tankar om Teddybears. »Hustla« är titeln på det spår som Sveriges viktigaste band släpper idag i samarbete med Diplo, jordklotets näst mest Jamaica-nyfikna producent efter björnarna själva.
        Det är ingen hemlighet att Teddyboysens hemliga recept är en salig treenighet, en dynamik som döper varje Teddy-spår i Apans, Broderns och den Helige Arves namn. Var medlem är ett stolsben som hela möbeln skulle rasa utan (i denna stolmetafor skulle Diplo vara sittdynan eller kanske ryggstödet). Trions konceptuella idéarbete som genomsyrar allt från musiken till minsta lilla glasskärva på den dubbelhalsade discobollsguran är ett praktexempel på långvarig kulturell symbios mellan tre inseparabla kamrater.
        Den Svenske Tigermannen är dock regelbundet ouppmärksammad i dessa björnsammanhang, där bröderna Klabbe och Jocke metodiskt målas upp som musikaliska genier. Det är de givetvis också, men jag saknar de likvärdiga tokhyllningarna som också Patrik Arve borde avnjuta på daglig basis. Även om det enligt uppgift är Klabbe som tagit fram beatet till »Hustla« med Diplo så är spåret i min bok en produkt av Arves inflytande på Teddybears: Anknytningen till Jamaica. Man kan tänka sig att Jockes pollisar blir varma på den tropiska ön, då han till vardags verkar trivas bäst i det kallare tyska musikklimatet, och Klabbe trivs kanske i sin tur bättre i spöklika satanistkatakomber. Däremot är Arve klippt och skuren för att söka upp och initiera kontakt med gamla raeggerävar som kan tänka sig att jobba med tre svenska björnar (varav en är en tiger och en är en apa). Lyssnar du på Swedish Tiger Sounds »Born Inna Babylon« med Specialist, även det spåret helt färskt, så kan du omöjligen bortse från att Arves inverkan på Teddyboys är större än bara hans juckande på scen.

»Hustla« går enligt klassisk Teddybears-devis på en enkel grund som färgas med inlånade sånginsatser, den här gången från Andre »Suku« Gray och Mark »Meandawg« (alltså en hund bland björnarna, rävarna, tigern och apan) Henry. Varje ny Teddyboys-låt jag konsumerat under se senaste åren har till en början inte påverkat mig något avsevärt, och »Hustla« är likadan första gången jag hör den. Jag minns när »Sunshine« kom ut för ett par år sedan, med oförglömlig releasemössa som jag fortfarande nämner varje gång jag pratar om Lilla Baren på Riche (vilket jag gör så ofta jag tillåts i sociala sättningar). Innan den historiska spelningen på Lilla Barens scen – som inleddes med att de jättelika björnhuvudena banade sin väg genom folkmassan och avslutades med att Arve och Rodde rusade ut till en väntande taxi direkt efter sista låtens slut – hade jag inga direkta känslor för »Sunshine«. När jag gick ifrån Riche i sommarnatten med singeln på gratis vinyl var jag förälskad i den. Under betydligt mindre spektakulära omständigheter faller jag också för tjusningen hos »Hustla« efter en andra lyssning. Det behövs alltså inget sprängfyllt Riche, och ingen flykt till väntande bulle för att jag ska älska Teddybears nya giv. Det sker av sig själv, allt i den heliga treenighetens vördade namn.

23 Mars 2018