Dryckesuppror

Chefsideolog Filip Lindström om Red Stripe


I samarbete med ölbloggen Alf Tycker Om Öl undersöker Profets Chefsideolog Filip Lindström den jamaicanska stoltheten Red Stripe i ord och bild, och ser hur en öl kan förändra ett helt land i sina grundstommar - varpå landet sedan förändrar ölen.

Enligt hemsidan Barnivore, som listar vilka alkoholhaltiga drycker som är veganvänliga respektive desto mindre, finns en rättfärdig variant av Red Stripe – och en som använder animaliska produkter i framställningen. Den sistnämnda lär vara närmast originalet, då den bryggs på ursprungsön Jamaica. Den som säljs på Systembolaget, och troligtvis därför även den som vi får på diverse barer runt om i Sverige, är den europeiska licensölen.
        Vilka icke veganvänliga ting som originalet inkluderar, och varför sådana metoder ännu är i bruk, är ändock dolt i dunkel.
        I samarbete med ölbloggen Alf Tycker Om Öl mottog Profet ett varuprov av Red Stripe, som i dagarna ämnar uppmärksamma den svenska hip hop-turné som under namnet Red Stripe Music Tour reser runt landet med akter som Fridlyst och Aden x Asme. Ett varuprov på just Red Stripe är ungefär som ett dito på Coca Cola, inte direkt värt att recensera eller utvärdera eftersom smaken är vedertagen och globalt etablerad.
        Den jamaicanska dryckens enorma spridning får därför istället för dess smak bli ämnet för det här stycket text. En konsument vid en svensk bardisk, eller kanske till och med följarna av Red Stripe Music Tour, vet troligtvis föga om hur mycket Red Stripe betytt för Jamaicas bildliga självständighet, och hur hängivet öns befolkning har hängt upp sin historia på dess framfart.
        När Eugene Peter Desnoes och Thomas Hargreaves Geddes grundade bolaget Desnoes & Geddes 1918 efter att ha träffats som anställda på ett företag som sålde mineralvatten var Jamaica fortfarande en brittisk koloni. Då det tog tio år innan deras första öl (en mörkare och mustigare produkt än det vi idag känner igen hos Red Stripe) ansåg en skribent på den jamaicanska tidningen The Daily Gleaner följande: »The real date of Independence should have been 1928, when we established our self-respect and self confidence through the production of a beer far beyond the capacity of mere colonial dependents.« Den riktiga självständigheten från Storbritannien kom först 1962, men något så simpelt som produktion av öl tycks ha sått ett frö för den egna nationella mentaliteten.

Det jag (eller gemene man) som i Sverige beställer in en Red Stripe inte ens kan försöka sätta mig in i är pressen från en kolonialmakt som inte vill släppa taget om sin ägodel. Jag säger det åter igen, ölproduktion bör vara något simpelt, men när den inhemska överskred den koloniala förstördes den brittiska ordningen. Det simpla var inte längre så simpelt.
        Desnoes & Geddes konkurrerade nämligen ut makthavarnas bira, genom att erbjuda likvärdig smak till bättre pris. Ett mer affärsmässigt uppror har jag då aldrig hört talas om, och visst är det förståeligt att britterna blev upprörda i sitt nederlag. Ty, nederlaget har ju idag blivit ett väldokumenterat faktum. Inte bara har Red Stripe underkuvat brittisk bärs på ön, det röda bandet har sträckt sig runt om globen i en drastisk förstoring av originalidén.
        Om denna historia är ett genialt PR-trick från Red Stripes sida kan jag i min allsidigt skeptiska natur inte vara säker på, men det hela lyser med sin logik, då kolonialisterna även skattetyngde öl från ön medan brittisk brygd slapp sådan börda. Jag tänker i mitt stilla sinne på hur mycket en tyst tyranni av den här kalibern har gjort för den nation som Jamaica har blivit. Att växa upp under tryck danar, enligt Kalles pappa i »Kalle & Hobbe«, karaktär och om det är något Jamaica innehar så är det karaktär. Red Stripe har därmed växt och spirat mycket tack vare sin oegentliga början, och enligt den jamaicanska skribenten på 60-talet har det röda bandet därmed fått agera flagga för individualiteten. Skönheten i kampen är smärtan, men belöningen är mervärdig.
        Om än jag anser att Red Stripes nutida globala reklamkampanjer (med den ordvitsiga slaglinjen »Stand Up For Your Stripe« och jamaicansk slang i diverse kommersiella kanaler) osar både ost och lök så respekterar jag sannerligen hur märket har stöttat kulturrörelsen under sin hundraåriga existens. Även om detta stöd bland annat resulterat i den rätt tama samlingen »Journey With Stripe« är support från ett globalt etablissemang generellt sett något positivt. Nackdelen må vara avmystifieringen av underjordiska strömmar, ett helt naturligt händelseförlopp för all kultur som växer ur sina barnkläder. Hur Red Stripes involvering i den svenska hip hopen påverkar genren återstår att se.

2 Augusti 2019