När inte människorna kan komma till kulturen

Roger Karlsson om Storstan Street Brass innergårdsspelning i Solna


Profets skribent Roger Karlsson tog under rådande karantän initiativet till en innergårdsspelning med den New Orleans-doftande orkestern Storstan Street Brass, ledda av trombonisten Leon Falk. Läs här Karlssons tankar om uppträdandet, och Falks svar på frågor om den medryckande New Orleans-musik som hans stora band hänger sig åt!

Storstan Street Brass. Foto: Sandra Arvman

I dessa COVID19 dagar så får både kulturutövare och vi konsumenter söka andra lösningar än de traditionella.
        Många artister kör on-line-live, både hemifrån soffan eller på scen (utan levande publik). Profets Chefsideolog Filip Lindström, under namnet Compact Disc Jockey, deltog ju i en DJ-online-sändning häromveckan, Sthlm Indie Lockdown.
        Några band kör uppsökande verksamhet, när inte publiken kan komma till artisten, så får artisten komma till publiken. I Stockholmsområdet vet jag att det finns minst två stycken snarlika band som kör denna typ av arrangemang. Louisiana Avenue är ju väl bekanta för de av er som följt med Profets texter (läs mer i artikeln om Filips NOLA-resa Filips NOLA-resa ).
        Leon Falk lirar trombon i det bandet, han har dessutom ett eget band, Storstan Street Brass [2nd line brass]. Bägge dessa band lirar traditionell New Orleans-musik, med hög partystämning. Perfekt för att lätta upp stämningen bland boende som är isolerade hemma.
        Jag var själv inne på min andra vecka av självisolering, och jag tänkte att detta borde vara något för min innergård. Givetvis åker bandet inte ut helt på eget bevåg, men det går att boka in en konsert, vilket jag givetvis gjorde. Efter att ha sett videon från deras spelning i Kallhäll blev jag inspirerad.
        Jag drog iväg ett mail till bandet och fick snabbt ett positivt svar från bandledaren Leon. De ville komma redan på måndagen (detta var långfredagen), och det innebar lite problem med förberedelserna.
        Innan konserten startade så måste flygblad tryckas och delas ut i brevlådorna i föreningen. Utdelningen såg jag inga problem med, men att skriva ut 250 stycken informationsblad hade jag ingen utrustning för hemma. Nu löste Leon detta åt oss, inklusive leverans under påskafton. När han ändå var här så visade jag runt honom på de två innergårdar där de skulle spela.
        Strax efter klockan 18.00 på lördagskvällen kunde jag slutligen pusta ut, alla brevlådor och inträdesdörrar var nu belagda med information, två dagars förvarning, angående måndagens evenemang.
        Hur skulle detta gå!? Kort förvarning i helg- och- lov-tider, kanske skulle det bli bara jag och bandet…

Storstan Street Brass. Foto: Storstan Street Brass

Det hade varit bra väder större delen av påskveckan, men prognoserna inför annandagen utlovade trolig nederbörd!? Under måndagens förmiddag var det än så länge uppehåll med starka vindar och gråa moln.
        När bandet anlände uppfattade jag blå himmel, fläckvis i alla fall. En kvart senare kom en rejäl hagelskur och himlen var återigen betonggrå. Bandet sökte tillfälligt skydd medan vi inväntade bättre väder. Vindarna tycktes blåsa åt rätt håll (söderut) och snart sprack molnen upp och den klarblå himlen gavs visst utrymme. Klockan var 12.00 och det var äntligen dags att köra igång!
        Några nyfikna boende hade redan hunnit söka sig ut, och när musiken börja fylla den första av föreningens två innergårdar så dök fler upp, på gården men också i mer eller mindre öppna fönster och ute på loftgångarna.
        De inleder i klassisk Rebirth-stil med »Funkin’ it up« och det blir svårt för oss som samlats som publik att inte inleda egen spontandans. De följer upp med en sprudlande »Happy« (från filmen »Dumma mig«). Efter tre låtar är det dags att starta paraden ner till den nedre gården, givetvis medan de spelar. Marschmusik blir det i form av den egenkomponerade »Wanna be New Orleans«, som övergår i klassikern »When the Saints« under paraden in på min gård.
        Här spelar det bland annat en Gärdestads-låt, »Himlen är oskyldigt blå«, som framförs i en klassisk saktmodig NOLA-begravningsstil. När jag kollar upp originalet på Spotify inser jag att det inte är så stor skillnad. Låten skrevs av Ted och blev en B-sida på singel-utgåvan av den mer kända mello-låten »Satellit«. Den svenska textversion skrevs långt senare av brodern Kenneth.
        Påskens sista smittfria innergårdskonsert avslutas med dagens andra egna komposition, »H.Ä.(Y)« och ytterligare en klassiker »Do watcha wanna«. Bandet får stående ovationer från den nöjda publiken på gården, i de öppna fönstren och på loftgångarna. Vi är en blandad skara (väl utspridda i enlighet med Folkhälsomyndighetens regler), kvinnor och män, unga (flera små barn) och vuxna, som lyssnat.
        Jag hoppas och tror att de flesta var mycket nöjda.
        Att på detta sätt föra ut sin musik till publiken, utan någon garanterad inkomst, det tolkar jag som en stor kärlek till musiken. Vi ombeds att swisha in bidrag för att ytterligare visa vår uppskattning. Jag, som initiativtagare, jag valde dessutom att lämna (på behörigt avstånd) en personlig gåva till bandet, jag hoppas att de gillade innehållet!

SET-lista 2020-04-13:
»Feel like funkin’ it up« + »Lil Liza Jane«
»Happy«
»Wannabe New Orleans«* (börjar gå)
»When the Saints« (parad in på nästa gård)
»Take it to the Street«
»Himlen är oskyldigt blå«
»H.Ä.(Y)«*
»Do watcha wanna«
*= egna låtar.

BANDMEDLEMMAR:
TROMBON – Leon Falk och Hannes Junestav
TRUMPET – Elin Andersson, Isac Åberg och Emma Granstam
SAXOFON – Nicklas Dahlin
BASTUBA – Klas Eriksson
TRUMMOR – Mikael Nitsche och Ina Molin

För att få veta lite mer om Leon och bandet så skickade jag några frågor, denna Q&A redovisas nedan.

Berätta om bakgrunden till Storstan Street Brass! Är ni gamla kompisar eller nya? Hur uppstod valet att köra just denna stil?
Personligen fastnade jag för New Orleans moderna, »yngre« brassbands-stil i tonåren, typ högstadiet. Började kolla runt efter allt jag kunde hitta på Youtube, Spotify med mera. Försökte starta ett liknande band redan på gymnasiet men det rann ut i sanden, medlemmarna bodde då utspridda över hela Västernorrland och vi hade inga spelningar.
        Några månader efter att jag flyttat till Stockholm, hösten 2015, började jag istället plocka ihop Storstan Street Brass. Några av bandmedlemmarna hade jag känt länge, men andra »hittade« jag på olika sätt, via bekanta eller helt enkelt på internet - bland annat skrev jag i en facebook-status att jag letade sousafonist och fick tag på Klas Eriksson på det sättet.
        Alla musiker har ganska olika musikaliska bakgrunder, en dynamik jag gillar. Vissa var någorlunda insatta i musikstilen sen innan, andra inte, men alla är ambitiösa, tycker det är kul och funkar bra ihop. Trombonspelet är på sätt och vis det jag är mest kräsen med, och förutom mig själv har vi faktiskt min brorson Hannes Junestav Falk på trombon. Vi har spelat ihop sen vi var små och har bra kemi när vi improviserar ihop, och halva grejen i den här typen av New Orleans-band är ju att alla blåsarna improviserar kollektivt.

Storstan Street Brass. Foto: Hans Jacob Nilsen

Jag vill minnas att jag läst någonstans att ni är ett så kallat 3rd line brass-band, stämmer det? Skillnaden mellan olika »lines« - är det skillnader i sammansättningen eller handlar det om erfarenhet/rutin?
Nu ska vi se om jag kan förklara den genre vi rör oss i så att det blir tydligt, utan att det blir för ingående och nördigt. För det första tänker du nog på »second line«. Vi kallar oss för ett modernt New Orleans-brassband eller Second Line-brassband när vi ska beskriva hur vi låter. »Second line« är namnet på både en företeelse och en dans såväl som en grundrytm i musiken. Begreppet second line står för alla de människor som vid en gatuparad i New Orleans går efter paradens front, som kan vara en dansgrupp, ett brudpar med följe eller en kista och den dödes närmast anhöriga, och så det obligatoriska brassbandet. Därefter kommer the second line, och av tradition så får vem som helst i regel haka på en sådan parad, det är liksom en offentlig tillställning, även om det är en begravning. Så själva bandet tillhör alltså inte det som faktiskt är en second line, de som följer efter.
        Hursomhelst har begreppet gett namn till en rytm eller ett spelsätt som härstammar från New Orleans och som i mångt och mycket ligger till grund för jazz och swing. Det finns även en tillhörande dansstil som också kallas second line.
        Brassbandstraditionen är en viktig del i New Orleans kultur och hänger förstås tätt ihop med New Orleans-jazzen, men brassbandsgenren har utvecklats som en egen musikstil parallellt med jazzen. Traditionen är rotad i samma repertoar som jazzbanden med exempelvis spirituals som »When the Saints Go Marching In«, men när jag pratar om »modernt New Orleans«-brassband så pratar jag om den yngre generationens brassband som tagit in influenser från funk, hip hop, pop, modernare jazz, sydamerikanska stilar och, ja, allt möjligt. Dirty Dozen Brass Band, Soul Rebels och Rebirth Brass Band är väl band där inte alla är så unga längre men som varit pionjärer i att utveckla stilen. Det hör också till traditionen att göra »covers« på populärmusik och den låter ju lite annorlunda nu än på 1920-talet. Dagens unga gatuband i New Orleans har ofta riff-baserat blås och mer latin-inspirerade trumkomp, som kan jämföras med de mer traditionella bandens marschliknande raka fjärdedelar. Men allt är second line, från Young Tuxedo Brass Band till Hot 8 Brass Band. Lyssna på en låt vardera så slås du av hur olika de låter, men lyssnar du lika många timmar på brassband som jag har gjort så fattar du hur de ändå hänger ihop.
        Grejen är att jag kan prata om den bakomliggande genren hur länge som helst, men när Storstan Street Brass spelar är det som fångar folk vårt sound och vår spelglädje, inte hur noga jag studerat New Orleans-musik. Det är relativt få i Sverige som har någon relation till New Orleans-kulturen så att det säger dem något. Sen försöker vi ju ha vår egen take på den här musiken, skriver egna låtar med svenska texter och när vi gör arrangemang på populärmusik försöker vi rikta in oss på svenska artister. Vi har gjort second line-versioner av allt från Kaliffa och Linda Pira till Ted Gärdestad och Eddie Meduza...

Sättningen med nio musikanter som lirar blås och slagverk, ser du den som ultimat eller saknas något?
Grundsättningen för den här stilen ser jag faktiskt som åtta musiker: två trumpeter, två tromboner, tenorsaxofon, tuba (sousafon), bastrumma och virveltrumma. Om någon av trumpetarna inte kan vara med tar vi inte in vikarie utan kör på åtta pers och ser det som fullstort band. Men allt förekommer inom genren, det kan vara färre och framförallt många fler musiker. Lyssnar man på de äldre New Orleans-brassbanden från Sextiotalet och bakåt hade de ofta flera klarinetter i bandet.
        Om vår sättning är ultimat, ja, för mig är den det. Jag har lyssnat så mycket på den här stilen och det finns ingen annan sammansättning som sitter i mitt gehör så bra. Jag kan komma på fraser och arrangera låtar i huvudet och vet redan hur det kommer att låta live.

Jag tyckte jag hörde en del takter ur titelmelodin till tv-serien »TREME« när ni började gå från övre till nedre..... (även om jag lyssnat del på NOLA-musik innan dess så var det den som verkligen fick mig att vakna upp!)
Jag vet vilken du menar, vi spelade inte titellåten från serien men både Rebirth Brass Band's »Do Whatcha Wanna« och en av våra egna låtar har exakt samma basgång och liknande komp, så det var nog någon av de låtarna som lurade dig.

I Stockholmsområdet finns väl normalt sätt inget överflöd på lokaler för livemusik, under den nuvarande krisen så får ni istället friheten att köra uppsökande verksamhet. Var kom den idén från? Hur många innergårdar har ni spelat på i år?
Det var Klas, som spelar sousafon, som kom med idén och även styrde upp vår första innergårdsspelning, i hans egna bostadshus i Kallhäll. Det blev succé, och sedan har folk hört av sig via sociala medier och bjudit in oss till fler innergårdar. I skrivande stund har vi spelat på fem* ställen, och fler förfrågningar kommer in hela tiden. Det handlar förstås om det du säger, att vi inte har några spelningar samtidigt som folk inte kan ses på vanligt vis, och då försöker vi göra det bästa av situationen genom att spela så att folk kan lyssna från sina balkonger och fönster, eller på behörigt avstånd ute på gräsmattan. De som vill swishar ett bidrag till bandet.
        Storstan Street Brass är ju ett band där hela tanken är att vi ska spela utomhus, på gatan. Så för oss blir det här ingen långsökt grej, det är inget hinder för oss att inte ha en scen med ljudutrustning, det är bara att köra.
        Jag får alltid höra att jag spelar väldigt volymstarkt, och det är för att mina favoritmusiker sen tonåren är blåsare skolade i den här gatutraditionen. Alltså, det här är min time to shine, när folk är tvungna att stå utspridda 50 meter bort från bandet om de ska få höra livemusik.

Trombon, hur kommer det sig att du valde just det instrumentet? Har du någon favoritmusiker, på trombon eller annat instrument? Ditt, och bröderna Joakim & Adams, intresse för dessa jazz-relaterade stilar, härstammar det från släkten eller har ni skapat det själva?
Exakt varför jag valde trombon minns jag inte, men började i kommunala musikskolan hemma i Ånge när jag var nio år. Jag gillar en massa olika trombonister, men de jag lärt mig mest av är såna som Kid Ory och andra framstående namn inom den äldre New Orleans-jazzen, och när det gäller det moderna New Orleans-soundet är väl Trombone Shorty rätt så given. Han lirar ju funk men är uppvuxen med gatu-brassbanden, ja precis som Kid Ory var på sin tid.
        Men, jag har en favoritmusiker över alla andra, och det är Louis Armstrong. Han är nummer ett, på sitt instrument, med sin sång, hur han lyckas göra varenda fånig gammal nödrimmad kärlekslåt till något speciellt. Även om jag vill verka modern och ungdomlig när jag hoppar runt i keps och försöker rappa på spelningarna med Storstan Street Brass så kommer jag innerst inne alltid att vara en Louis Armstrong-nörd.
        Armstrong är förstås den främsta representanten för New Orleans-musik överhuvudtaget, och jag är uppvuxen med äldre jazz via både mina föräldrar och äldre bröder, som både lyssnar på och spelar New Orleans-jazz i olika hög grad. Nuförtiden har jag ju även ett Satchmo Tribute-band där min äldste bror Adam Falk, pappa till Hannes, spelar klarinett.

När jag såg Louisiana Avenue på Akkurat för några år sen så fick du hoppa in några låtar. Om jag förstod dig rätt så är du numer fast anställd, eller?
Ja, förutom mitt egna Storstan Street Brass och Louis Armstrong-bandet så är min kanske främsta huvudsyssla att jag är trombonist i »glädjeorkestern« Louisiana Avenue. Det är ju också ett band med rötterna i New Orleans, musikaliskt. När jag såg Louisiana Avenue första gången på Akkurat i Stockholm hade jag varit i New Orleans några månader tidigare, och var lite besviken på mig själv att jag inte vågat ta för mig mer och hoppat in och spelat i olika band när jag var där. Därför tog jag initiativ och hoppade upp på scenen med Louisiana Avenue och gjorde väl bra intryck för en tid senare var jag med i bandet.
        In i Louisiana Avenue fick jag även med mig Isac Åberg, som jag känner sen gammalt och är trumpetare även i Storstan Street Brass. Det är lite kul, apropå det jag sa tidigare att musikerna har olika bakgrund och relation till musikstilen. Isac brukar jag kalla »den ofrivillige New Orleans-trumpetaren«, han är i motsats till mig inte alls uppväxt med New Orleans-musik och jag vet inte hur mycket han lyssnar på det till vardags, är nog mer en popkille, men han gör det så jävla bra så han bara måste vara med.

Du har ju ett »riktigt jobb« vid sidan om musiken, är det så med övriga medlemmar också?
De flesta i bandet är yrkesmusiker, några är musiklärare eller har något annat jobb på sidan och andra studerar fortfarande musik. Jag har försökt försörja mig som artist ett bra tag nu, men i denna Corona-kris har jag sökt mig tillbaks till mitt gamla jobb som vårdbiträde på demensboende. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte föredrar att spela musik, men kollegorna i äldrevården är de bästa, lite mer nere på jorden än musiker för det mesta.

25 Maj 2020

Roger Karlsson

Läs mer, se mer, vet mer, på Profet:
In I Zonen: En Intervju med Spader Kung