Stockholm i mitt hjärta

Fredagen 7 april 2017 skulle bli en glädjens dag. Vi skulle fira att Profet funnits till i 11 månader och vi skulle göra det med Topaz Sound System och Swedish Tiger Sound på Scalateatern. När vi byggt upp Topaz enorma högtalarvägg i källarbaren nåddes vi av nyheterna om att lastbilen kört in i Åhléns och allting förändrades. Scalateatern ligger inte många kvarter ifrån platsen där människor dog, inte alls långt bort ifrån Drottninggatan där bilen började sin fruktansvärda färd. Jag gick ut på gatan och ringde alla mina nära och fick reda på att de var oskadda och jag såg hur alla runt omkring mig fick samma besked från sina kära. Jag har aldrig upplevt en liknande stämning i min stad, mitt älskade Stockholm. Jag såg inte bara rädslan hos de människor som jag mötte, jag kände den hos dem. Jag kände den hos mig själv, jag kände den i luften. Det var chocken över att något sådant här kan hända så nära en som täckte staden, den gjorde att det kändes som om allt stod still fast så mycket hände på samma gång. Det har sagts miljontals gånger, men man tror aldrig att ens egen stad någonsin ska behöva drabbas av något så hemskt. Plötsligt förstår jag hur det måste varit i Nice, i Berlin, i Belgien och över allt annars där liknande saker har inträffat. Gårdagen var den märkligaste dagen som jag någonsin upplevt i Stockholm, när hela staden stängdes ner inom loppet av en halvtimme.
        Jag gick tillbaka till Scala och fick reda på att kvällens föreställning av »Egenmäktigt Förfarande« ställts in och insåg att vi också var tvungna att blåsa av vår fest. Topaz mäktiga högtalare fick stå kvar i den ödsliga källarbaren och alla som var på plats satte sig i restaurangdelen och försökte smälta vad som hade hänt. Min mamma, som arbetar på en tvärgata till Drottninggatan, var på väg hem och satt på en busshållplats i väntan på att få åka hela vägen till Sollentuna så istället fick hon komma till oss, där det kändes säkert och avskärmat. En dam som gått förbi restaurangen släpptes in och satt i vårt sällskap tills det var tryggt att gå ut igen, flera timmar senare. Den gemenskapen är det positiva som kom ur den avskyvärda gårdagen, att Stockholm stängde ner men öppnades upp samtidigt. Människor öppnade sina hem för främlingar och såg till att ingen var i fara, och visade att vi kan klara av så mycket tillsammans. Jag skriver så ofta jag kan att jag älskar min stad men idag och igår växte min kärlek. Stockholm är mitt hem och jag är så stolt över hur vi hanterade denna kris. Jag vill göra allt i min makt för den här staden och det jag kan göra är att få den att leva. Profet på Scala kommer självklart att fortsätta och vi kommer hedra minnena av offren från 7 april 2017 genom att kämpa för kärlek och samförstånd i allt vi gör.
        När jag förstod att vi behövde ställa in spelningen började jag fundera över meningen med underhållning, med musik, konst och teater. Det gör mig ont att »Egenmäktigt Förfarande« och Profet på Scala inte blev av igår, men det var inte passande att de två händelserna skulle genomföras. Därför måste vi visa att vi står upp för kulturen idag och imorgon, för kulturens roll är att bistå oss människor som en ljuspunkt, något som får oss att tänka nya tankar eller bara tänka på annat, något som får oss att le eller skratta eller se på världen som vi inte sett den förut. Idag, efter vi släpat ut alla Topaz högtalare, släpade jag med mig min raketbakfylla, min sorg och min stolthet in i Scalateaterns salong för att se på »Egenmäktigt Förfarande« innan den slutar spelas imorgon söndag 9 april. Jag är så glad över att jag gjorde det för pjäsen gav mig nytt mod. Ester Nilsson och Hugo Rask symboliserar numera för mig den styrka och inspiration jag behöver för att göra Stockholm rättvisa. Lena Anderssons historia uppmuntrar mig till att vara en tänkare, även fast jag redan är en tänkare, och till att kunna leva enbart i det röda sken som konsten ger en människa. Krister Henriksson i rollen som Rask nämner kort terrorism i en replik och jag känner att stämningen snabbt blir kall i salongen, men den mänskliga värmen och gemenskapen finns ibland oss också idag för att ändra balansen tillbaka igen. Den fanns där i salongen, för vi i publiken var där tillsammans och stod upp för Stockholm.
        Jag har gråtit idag, både av sorgen som infann sig när jag gick förbi Åhléns och verkligen förstod vad som hänt, men också av en slags glädje över att Stockholm och Sverige har blivit mer enade, åtminstone är det vad jag hoppas. Jag vill inte att vi ska peka finger och se ut syndabockar bland människor som inte haft något med gårdagens händelser att göra. Det här får inte skapa slitningar emellan oss, för jag har fått se att vi kan hjälpas åt när det behövs som mest. Då, igår, var vi alla likadana, lika rädda men lika starka. Om vi tar med oss det faktumet när vi går tillbaka till vardagen igen kommer vi vara en enad stad och ett enat land, ett land och en stad som jag aldrig vill vara ifrån för länge.

Swedish Tiger Sound och Topaz Sound System kommer uppträda på Profet på Scala 16 juni istället. Vi ses då för att sprida kärleken som vi alla delade 7 april 2017. Tack Stockholm.