Allt Som Sker Kan Vara För Sista Gången

En Blixtintervju med Stilla Havet mellan Verklighet och Fantasi


Profets Ronni Arturo slänger iväg frågeställningar till Elias Eriksson, som skrivit Stilla Havets nya EP »Verklighet och fantasi« i Nordkorea, om hur ny svensk new-wave blir till i ett nästintill stängt land.

Självklart är det oundvikligt för mig att trilla in på faktumet att den nya EP Elias Eriksson snart släpper under alias Stilla Havet skrevs i världens just nu mest omdiskuterade land. Mina frågor som följer på denna intrillning är därför lika självklara:
        - Vilken var den godaste maten du åt under din tid i Nordkorea?
        - Kimchi är ju en klassiker i Korea, svarar Elias Eriksson. Jag åt otroligt mycket spännande och god mat, men många smaker blir till aska i käften när man tänker på att stora delar av befolkningen går runt och hungrar dagligen, och att barnen stannar i växten när de inte får tillräckligt med mat. Frossandet i nya rätter blir lätt absurt då.
        Hans svar är elektroniskt, skrivet i ett kallt digitalt brev som inte avslöjar några känslor. Ändå är responsen elektrisk, hans ordval piskar upp nedslagenhet rakt igenom ettorna och nollorna. Hans hårda, ärliga binära ton klär EP:n och dess titel, »Verklighet och fantasi«.
        - Hur, och varför, hamnade du egentligen just i Nordkorea, och i vilket sällskap?
        - Jag och August Borg gjorde skivan tillsammans, han bodde i Nordkorea i två år och jag hälsade på. Vi roddade upp en liten hemmastudio i ett koreanskt höghus som han bodde i och satte skisserna till skivan. Elen kom och gick så det blev ganska fragmentariska inspelningar, men den stickande känslan och molande obehaget som präglar Pyongyang lyckades vi nog få ner i låtarna.

»EP:n är en skarpare och trängre kostym, i takt med att världen runt om kring oss hårdnar och skaver allt mer«

- Elias Eriksson

Och vem är då denne August Borg, vars namn Elias så obemärkt nämner i förbifarten, och varför bodde han två år i Nordkorea av alla ställen man kan bo på i två år? Svaren på de frågorna framgår inte ifrån min och Elias digitala korrespondens, men som tur är finns de dokumenterade i ett inslag av »Verkligheten i P3« från 2015. Där berättar August själv om sitt arbete som en av bara två utsända diplomater på den svenska ambassaden i Nordkorea. Hur Elias sedan hamnade hos August framkommer dock inte i P3-programmet.
        - Hade ett annat resesällskap fått den nya EP:n att låta annorlunda?
        - Jo, det hade blivit annorlunda, när man skriver och producerar musik tillsammans färgas såklart resultatet av ens olika erfarenheter, blir ett kondensat av vad man tror på, känner och vill, och i det här fallet i synnerhet av den närmast absurda miljön vi försatte oss i.
        - Hade ett annat resmål fått den nya EP:n att låta annorlunda?
        - Definitivt, de mekaniska rytmerna från dieselloken och hamrandet från de fallfärdiga industrierna som lägenheten där vi satt i Pyongyang gick inte att nonchalera. Inte heller de schlager-låtar som varje morgon vid sextiden trumpetades ut över bostadsområdet för att alla skulle vakna, och gå till jobbet. En slags hysterisk marsch-schlager med patriotiska texter. Absurt, men det skakade om våra sinnen.
        Ironiskt nog har Stilla Havets nya musik, skriven i ett stängt land, öppnat upp nya dörrar musikaliskt. Inte är det dock den koreanska väckarklockeschlagern som ekar i Elias nyskrivna material, istället syns och hörs övertydliga blinkningar och slängkyssar till en semi-enorm fluga från västvärldens 80-tal, nämligen new-wave.
        - Vilket sammanhang ser du mellan en visit i modern tids största diktatursnackis och en samling låtar som klingar av en audiell och visuell stil i spegling av en västerländsk trend från början av slutet på det förra århundradet?
        - Den skarpa new-wave estetiken som vi inspirerats av föddes ju i en kontext av kärnvapenhot och ideologisk kamp. Den kampen och konfrontationen är en annan idag här i väst, men i Nordkorea står livet fortfarande och stampar i takt med Ultravox »Dancing with tears in my Eyes«; allt som sker kan vara för sista gången när missilerna bokstavligen hänger i luften ovanför en.
        - Stötte du på någon annan form av nordkoreansk musikkultur under din vistelse?
        - Schlager-trumpetandet och militärmusiken är alltid närvarande, August lärde sig några av de där smäktande sångerna om kärleken till ledaren, fina melodier med absurda texter.

Den post-punkdoftande gren på rockmusikens dignande träd som Elias tidigare har låtit Stilla Havet dingla ifrån vissnar delvis i jämförelse med den nya kvist han vågat sig ut på, hur kvalitativ, genomtänkt och medryckande hans föregående sound än varit. Utifrån ett gammalt citat från Elias, lydande »Dagarna i Pyongyang blev ett slags avstamp för att ta Stilla Havet vidare« frågar jag honom följande:
        - Skulle du säga att Stilla Havet hade stillat av innan resan till Nordkorea?
        - Om man inte rör runt i vattnet så stillar det helt klart av, det är en naturlig del av alla kreativa processer, man måste söka sig utanför sitt vanliga jag och ladda om. Nya EP:n är en skarpare och trängre kostym, i takt med att världen runt om kring oss hårdnar och skaver allt mer.
        Den smakfulla skivan »Verklighet och fantasi« omslås av ett smakfullt omslag, smakligt utformat av August Borg och makligt lånat från Ultravox-generationen av rockmusiker och dess tillbakablickar på Kraftwerks sterila stilspråk. Elias Eriksson har lagt sig till med skarpt svartvit klädstil som enligt honom själv i livesammanhang »limmar ihop musiken med visuals, livsfarlig laser och rök«. Vad kan gå fel?
        - Föredrar du att leva i verklighet eller fantasi? frågar jag befogat.
        - Såklart i verkligheten, men att fantisera att det kunde varit jag som levde under ständigt förtryck eller med kniven mot strupen gör att man lättare känner sympati och medmänsklighet för folk som lever i ett helvete.

7 September 2018