Tuggummipunk & Vacker Bitterhet

En Åldrande Intervju med Statues


Den olidlige pojkvaskern Filip Lindström, Chefsideolog och Ansvarig Utspridare för Profet, intervjuar punkrävarna Johan Sellman och Magnus Öberg från Statues om Umeås försjunkelse och kulturens död. Samtidigt får ni, kära läsare, här chansen att se Statues purfärska musikvideo, som kommer i sällskap med musikstycket »Sunken City Here We Come«.

I en krönika publicerad 2012 skrev Fredrik Strage om att han åkt båt och lyssnat på punk, närmare bestämt de magnifika Turbonegro. Med det sagt ville han poängtera att han absolut inte räknade sig själv bland sjöpunkarna, en subkultur som reste sig och föll kvickt under decenniets början.
        Inte heller Umeå-trion Statues bör märkas som sjöpunkare, trots att de enligt regel spelar punk och höll releasefest för sin skiva »Adult Lobotomy« på en båt. Där spelades också videon till »Sunken City Here We Come« in, ett stycke musikfilm som visas upp för världen för första gången genom Profet, här och nu. Den hela minut och de 59 sekunder som videon utspelar sig på innehåller maritimt hemmasnickrad fångst från släppfesten, där fulbärs inkapslad i glasfängelse slungas flitigt över gemene bardisk, och Statues står staty i ett fönster.
        »Det kryllade av feta råttor« berättar Magnus Öberg, gruppens batterist, om det nautiska firandet, och syftar då antagligen inte på punkpubliken utan på det allmänt avskydda skadedjuret. »Vi spelade plattan, och några covers, och bjöd in några kompisar på sång.«
        »Videon är ihopklippt ifrån hela kvällen« delger Johan Sellman, sångare och sexsträngbändare i Statues, där han sitter bredvid Magnus i replokalen.
        »Det är härligt att videon spelades in på en båt och att låten heter ’Sunken City Here We Come’« säger jag över vår videolänk, och smackar högljutt med mitt tuggummi som för att omedvetet accentuera min nästintill tonåriga aura i de båda punkveteranernas digitala sällskap. Är det så jag hävdar mig i en sådan här konversation, genom att peka ett långt Hubba Bubba-kladdigt barnfinger mot faktumet att jag är yngst i samtalet? Tydligen är det så jag väljer att gå till väga.
        »Det har jag inte ens tänkt på« säger Magnus (alltså inte om min ringa ålder utan om sammanhanget mellan låtens titel och en punkig råttbåt till sjöss). »Det var en jävligt sunkig båt också. De hade diskplock ute på däck, mitt på vintern, och så hade de en balja med vatten där de diskade glas i fören.«
        »Men det är ju punkigt, med disk på däck« säger jag under ljudet av det piskande tuggummit. »Refererar låttiteln annars till Umeå?«
        »Det är som en parodi på Lovecrafts Cthulhu, och en liten passning till Mattias Alkbergs ’Haparanda Here We Come’« säger Johan.
        »Men« fortsätter jag, »om ni nu på något sätt refererar till Umeå som en sjunken stad, hur tänker ni då?«
        »Det har gjorts om väldigt mycket i Umeå« suckar Johan djupt. »Det är väl som i alla andra städer, att man bygger en massa hotell som man blandar in i en fin stadsmiljö.«
        »Det har blivit en manisk stämning i Umeå om att det viktigaste som finns är handel och turism« säger Magnus. »Det går som före allt. Det var också därför man ville bli Kulturhuvudstad 2014, för att handel och turism skulle öka. Det handlade inte så mycket om kultur och det har visat sig under åren efter Kulturhuvudstadsåret. Det blev som en stor baksmälla, när alla kulturanpassade lokaler revs. Alla som håller på med kultur har varit i klorna på krögare och entreprenörer, och det funkar ju inte riktigt.«

»Umeå har blivit som Ö-Vik«

- Magnus Öberg

Magnus Öberg har förstahandserfarenhet av problemet, då han varit aktiv som arrangör i Umeå under många år. Denna knivighet är dock nationell, med restauratörer som långsamt tagit över musiksvängen i de flesta städer. Pengar blir viktigare än något annat, och färre aktörer ges en dräglig chans. Magnus portionerar ut sin charmigt västerbottniska avsmak för dilemmat.
        »Innan 2014 fanns en modell där man kunde hyra ett ställe och ta pengarna från entrén, men den modellen försvann och byttes ut mot att en krögare sätter villkoren och säger ’Ni får 3000 kronor, sy ihop en bra kväll för det’. Det är det som varit den stora skillnaden. Det har nästan inte gått att göra något egentligen. Umeå var en jättebra klubb- och- konsertstad, särskilt mellan 2005 och 2010, men sedan försvann det där. Tyvärr. Men, det är väl på väg tillbaka, det går i cykler.«
        »Johan, vad tänker du kring det här?« frågar jag.
        »Om kulturlivet?« svarar Johan. »Vi hade punkklubben Verket som har varit oberoende arrangör och drivit punkarrangemang men också tagit in andra stilar. De har ingen lokal nu, och det verkar väldigt svårt. Jag hoppas att det svänger om, så det blir mer spelningar med mångfald.«
        »Verket finns inte längre« säger Magnus.
        »Verket finns inte längre?« upprepar jag.
        »Nej. Det är mycket som inte finns längre« dryper Magnus.

Statues, från vänster: Magnus Öberg, Johan Sellman, Calle Svedjehed

Jag älskar de båda punkmännens klädsamma bitterhet, främst Magnus som låter den vina som en onådig orkan över knallkapitalismens feta anlete. Han säger det inte alltid rakt ut, men fientligheten puttrar alltjämt under hans lugna yta. Något han älskar, och har kunnat generera sitt bröd ifrån, har dött. Eller åtminstone slumrat. Inte konstigt att hans passiva aggressivitet lyser igenom då och då.
        »Finns det någon speciell plats för punk just nu?« undrar jag, och tänker tacksamt på att det ändå fortfarande finns det i Stockholm, i och med Kafé 44 och dess systerkåk Gula Villan.
        »Nej, det finns inte det faktiskt« säger Magnus. »Det finns ingen speciell plats för livemusik över huvud taget. Det finns nya svinfräscha, svindyra lokaler att hyra i Umeås kulturhus Väven, det stora bygget som byggdes 2014. Det finns alltid kids som arrangerar spelningar men det är ingen som har råd att hyra en lokal. Det är ungefär som det såg ut i Umeå runt 2000, då fanns det inte heller något, så jag tror att Umeå är på väg att bli en bra musikstad igen.«
        »Ni har sett det pendla fram och tillbaka alltså?« frågar jag.
        »Absolut« säger Magnus. »Det har gått i cykler. Det har varit fem-sex år av att det varit hur bra som helst, då Umeå kunnat mäta sig med vilken huvudstad som helst. Umeå har också varit ett bra turnéstopp för nationella och internationella akter, men så har det inte varit på hur länge som helst. Ingen kommer hit och spelar. Umeå har blivit som Ö-Vik.«
        »Men hoppet är inte helt förlorat, är det sensmoralen av det hela?« säger jag, för att försöka addera en viss guldkant till diskussionen.
        »Nej, det kommer vända« säger Magnus. »Det krävs bara några peppade kids som hittar någon lokal, eller att det finns någon vettig krögare som fattar att det är långsiktigt smart att jobba med taggade kids.«

Tuggummit smattrar mot gommen i några skakiga sekunder då vi inte säger något, och jag drar på mig ett odrägligt leende innan jag drämmer till med en juvenil kommentar, syrlig och söt i ett livsfarligt paket.
        »Men, får ni vara med på kidsens grejer då?«
        »Det är fan på nåder« skrattar Magnus självmedvetet. »De vill ju helst inte ha med oss, för att vi är lite för gamla, men det är också så bra sammanhållning i Umeå. Tack vare det tänker de väl ’Vi ställer upp för de här gamlingarna’.«
        »Jag funderade nämligen lite på skivans titel. ’Adult Lobotomy’, hur har ni tänkt där?«
        »Det finns flera tolkningar« menar Johan, efter en stunds tystnad där Magnus ensam fått hålla låda om Umeås musikklimat. »En av de är att vi har varit borta ifrån att göra skivor. Vi har inte små barn längre, så nu har vi haft tid att börja om, och det känns otroligt kul att kunna producera musik tillsammans. Egentligen kan alla titlar på skivan kopplas till nystart, det är oundvikligt. ’Sunken City Here We Come’ handlar ju om att blåsa bort stan för att bygga upp något nytt. Statues har handlat om att starta om skapandet.«
        »När vi började spela kändes det lite som en lobotomi« säger Magnus. »Hjärnans synapser som legat och sovit i 15 år vaknade upp helt plötsligt. Vi har spelat ihop tidigare i andra band men när vi drog igång det här kändes det som om zombieceller i dvala vaknade upp.«
        »Så det handlar inte om en återgång till den fördummande ungdomen?« smackar jag ljudligt.
        »Nej, vi är nog rätt less på det« svarar Johan.
        Ja, vem fan är inte less på ungdomen? Ungdomen slösas bort på de unga, och den åldrade visheten slösas bort på de gamla. Det tjatiga kretsloppet vecklar ut sig i oändliga cykler, likt Umeås schizofrena musiklandskap. Likt i min intervju med Västerbron, förevigad i de två styckena »Diskmaskinsrealism« och »Stor Scen, Brutet Ben« , är det åtminstone skönt att se att punkådran kan kvarvara hos en människa även när åldern stigit.

6 Januari 2019