Den Vita Hästen, Den Röda Gardinen

En intervju med St Andreas


Profets Chefsideolog Filip Lindström diskuterar surrealism och röda rum med Andreas Nordström, sångare i St Andreas, och går kanske djupare in i dessa ämnen än situationen tillåter.

Asyljämten Andreas Nordström och jag sitter mitt emot varandra. Han är frontman i bandet St Andreas och jag är jag. Jag låter mig själv vara mig själv något mer än vanligt och ser mig för stunden nästan sväva iväg i funderingar och kontemplationer som vanligtvis inte brukar tillåtas ske när två främlingar träffas för första gången. Jag befinner mig i något slags gränsland där den barriär jag brukar sätta upp mellan den yttre världen och mina tankar sakta blir tunnare, där anseende utåt spelar liten roll i relation till vad jag känner. Jag går, eller kanske snubblar, in på vad som är unikt med Jämtland – där Andreas Nordström från början kommer ifrån. Han växte upp både musikaliskt och bokstavligt i Östersund, där flera kulturella trender präglade hans skapande. Grunge och Metal gav plats åt Hardcore och veganrörelsen, och därefter kom den lite mjukare poppen tillbaka som en revolt mot det hårda som kommit tidigare. Som medlem i gruppen Autisterna (uppkallade efter Stig Larssons debutroman) deltog Andreas i poprevolten.
        - Det är kul när man vill revoltera emot något som i grunden bygger på revolt, säger jag till Andreas, helt upptagen med att släppa ut det jag tänker utan att tänka på det först.
        - Ja, precis, svarar han. Jag tror att det lätt blir så i en stad, man kanske känner sig lite hämmad. När folk gör någonting, då gör alla det och sedan ledsnar folk och vill inte göra det längre. Då blir det en revolt i revolten.
        - Ja, i vilken större eller mindre samling människor som helst handlar det ju på något sätt alltid om popularitet, om att passa in eller att passa in genom att sticka ut. I större städer ser man det på en större skala och i mindre städer blir det mer koncentrerat, nästan som om man har det under lupp och kan se allt som händer i detalj.
        I stunden, när jag sitter mittemot Andreas Nordström och spiller ur mig ovanstående mening vet jag knappt själv exakt vad jag menar. I efterhand blir det klarare för mig. Jag tänker att grupptrycket som hämmar människor i en stad vävs av sneglande över andras axlar och konstant rädsla för att göra något som ses som fel i andras ögon. Det är aldrig uttalat i en stor stad, men vi är alla ideligen livrädda för att trampa snett och kliva utanför den sociala kod som vi hamnat i. Vi kan säga bäst vi vill att vi är unika och inte bryr oss om andra, på något plan spelar omvärlden alltid en roll. I Stockholm kan populariteten, ergo hur många man kan stanna och hälsa på mellan Götgatsbacken och Åsögatan, stiga en åt huvudet eller totalt krossa en. Såklart påverkar det också musiken, där ostoppbara horder av Kejsarens Nya Kläder-band hyllas för att de i teorin borde vara bra. Aningen relaterat till storstadsmentaliteten berättar jag för Andreas hur jag tänkte när jag först hörde St Andreas, bandet vars namn låter som ett soloprojekt men som verkligen är ett regelrätt band.
        - Intressant nog tyckte jag att ni lät rätt Stockholmska, vad nu det betyder. Det betyder i och för sig nästan ingenting.
        - Nej, håller Andreas med. Vi skriver inte om Stockholm på det sättet. Jag förstår nog vad du menar, jag har bott i Göteborg innan och då fick man ju höra att man hade ett »Göteborgs-sound«. Det var mer med Autisterna och andra band.
        - Alla kanske bara vill claima det som händer i en stad? spekulerar jag. Oavsett var det än kommer ifrån eller hur det egentligen låter så vill man sno åt sig det och kalla det sitt eget.
        - Eller så är det bara att man vill peka ut en ny fas, en ny våg av någonting.
        - Vad är egentligen grejen med det? Att man måste peka på saker som händer och inte bara låta dem hända…
        - Det skapas väl medialt.
        - Ja, dels det, men de som är en del av någon slags våg tycker ju ofta om att sätta namn på den eller att säga vad det är som händer.
        - Å andra sidan känner jag mig själv i alla fall obekväm med att bli kategoriserad, det känns väldigt hämmande. Vi spelar ju pop, men det är något annat också. På så sätt har jag alltid känt att det har varit likt Östersund med den här Göteborgsvågen, det gick så väldigt bra för många band i Göteborg och sedan blev det bespottat. Alla blev jämförda med Håkan Hellström så fort man sjöng på svenska.
        - Det har ju, kanske inte förbannat musik på svenska men ändå påverkat.
        - Ja, och det är ju inte Håkans fel, du förstår vad jag menar.
        - Jag förstår verkligen vad du menar, det har satt en speciell prägel på något som är så pass naturligt att göra. Bara för att man pratar sitt modersmål förknippas man med Sveriges största artist. Det är ju inte riktigt logiskt eftersom det har sjungits på svenska väldigt mycket längre än vad Håkan gjort det.

St Andreas, med Andreas Nordström längst upp till vänster

Enbart på grund av sitt val av språk jämförs alltså St Andreas med andra popunder som har gjort samma val. Kategoriseringen är, precis som Andreas säger, hämmande, faktiskt för alla parter inblandade. Andreas inleder en ny tankegång på ämnet.
        - Människor har en tendens att vilja kategorisera, för att det skapar trygghet.
        - Ja, självklart, svarar jag. Det är ju därför, om vi nu pratar medialt och om musik – och tar St Andreas som exempel – det man läser om er är vilka andra ni låter som, och så är det med alla andra band också. Jag läste något som Hultsfredsfestivalen hade skrivit om att »vi skulle kunna lista jättemånga band som vi tänker på när vi hör St Andreas«. Det hör ju ihop med att läsaren eller lyssnaren inte vill gå i mörker utan att man vill ha något att hänga upp sig på. »Okej, det här låter som det, för den här personen sa att det låter som det, och då känner jag mig trygg för jag vet att jag gillar det bandet.« Jag försöker väl utmana mig själv lite när jag pratar om musik, om jag ska beskriva något försöker jag att inte använda exempel. Det blir ju lite mer spännande att göra det då också, då måste man måla lite mer, istället för att bara säga att det låter som Joy Division eller vad fan som helst.
        Jag avbryter min eldiga utläggning tvärt och går för att hälla upp mer kaffe i min minimala kopp, damn fine coffee om jag får säga det själv. När jag kommer tillbaka bryter jag mot det jag just eldade upp mig över, och länkar ett kulturellt exempel till det St Andreas gör. Det är nämligen så att jag har fått känslan av att de skriver sin musik och skapar det som kretsar kring den med hjälp av ett enormt referensbibliotek.
        - Jag är väldigt inne i Twin Peaks just nu, och videon till »Lejonhjärtascen« gav mig samma känsla, säger jag mest med de röda gardinerna i St Andreas-videon i åtanke.
        - Kollar du på nya Twin Peaks? frågar Andreas följt av en nickning till svar, varpå han säger att han också har tittat på det.
        - Vad tycker du om det? undrar jag, som för tillfället helt har lagt över min hjärna David Lynch och Mark Frosts händer.
        - Det är väldigt blandade känslor. Det är inte som gamla Twin Peaks, och det hade jag inte velat att det skulle vara heller. Det är väldigt surrealistiskt, det gillar jag, men jag saknar den slapstick-aktiga humorn som de hade i det gamla. Det tyckte jag var så briljant, att det fanns humor och så fanns det mörker hela tiden. Och mystiken.

Kyle MacLachlan i rollen som Federal Bureau of Investigation Special Agent Dale Cooper

Om jag fått välja hade jag och Andreas fortsatt prata Twin Peaks i ett par timmar till. Det gäller överlag nu för tiden, om jag fått valet att tala om Mr. C och Dougie Jones hade jag hellre valt det än något annat. Men jag har ett visst ansvar, jag sitter inte mitt emot Andreas för att diskutera Lucys mobiltelefonfobi, vi har satt oss här för att prata om musik. St Andreas har just givit ut en skiva vid namn »Blod och Ben«, som ni, kära läsare, kan hitta artiklar om i valfri svensk musikpublikation. Där kan ni läsa väldigt genomtänkta frågor om vad inspirationen för skivan kommer ifrån, vilka influenser St Andreas har och hur skapandet av musiken gick till. Då sådan information finns skriven på fler än en plats behöver jag inte skriva den här på nytt. Allt jag behöver säga här på Profet som ni inte kan finna någon annanstans är att skivan är värd att lyssna på, speciellt med huvudet på skaft. Du vill inte gå miste om subtila referenser från St Andreas stora bibliotek, speciellt inte passningen till Neil Sedakas tvivelaktiga hit om en nybliven sextonåring. Mitt Lynch/Frost-skadade sinne kan inte undgå att se den vita hästen (»This is the water, and this is the well. Drink full and descend. The Horse is the white of the eye, and the dark within.«) och återigen de röda gardinerna, på ett av skivans singelomslag. I en annan singel sjungs det om surrealismen som en bästa vän, inte konstigt att det är just det surrealistiska som Andreas Nordström fallit för mest i det nya Twin Peaks. Andreas talar om hur det går att bygga upp mystik i, och intresse för, musik genom att skriva med en agenda och ett budskap, utan att trycka upp det i ansiktet på någon. Jag kan inget mer än att hålla med honom. Subtila och välformulerade meningar ger näring åt tanken, och det är i en välnärd tanke som jag tycker mig finna värde i kulturen.

18 September 2017