Ett Speciellt Extranummer

Roger Karlsson om The Specials »Encore«


Skahjältarna The Specials har dykt upp i ny tvåtonad kostym med bjässeskivan »Encore«. Profets Roger Karlsson har tagit sig an de gamla rävarnas återkomst in på scen, och har även komponerat en tillhörande spellista med det viktigaste ur bandets katalog.

Coventry-bandet The Specials släppte endast två skivor, den självbetitlade debutplattan från 1979 och »More Specials«, som kom året därpå. Bägge dessa skivor (som släpptes av det svart-vit rutiga skivbolaget 2 Tone, där större delen av den brittiska ska-eliten huserade då) var under denna period favoriter i min vinylsamling och många av låtarna står sig bra också i dagens ljus.
        1981 släpptes det som skulle bli gruppens sista gemensamma produktion, tillika deras största kommersiella framgång, »Ghost Town«. Jag personligen tyckte bättre om singelns B-sida, »Why«. Bägge dessa låtar var starka politiska kommentarer om de raskravaller som då rev upp stora sår i Thatchers England.

Sedan originalbandet splittrades i början 80-talet har det återuppstått flera gånger, dock aldrig i komplett upplaga. Gruppens frontfigurer, Terry Hall och Jerry Damners, har sedan dess aldrig samarbetat under namnet The Specials.
        När Hall tillsammans med Lynvall Golding & Neville Staples gick vidare och startade Fun Boy Three så fortsatte Dammers bandet med tillägget AKA (also known as), som fick en hit med låten »Free Nelson Mandela« 1984.
        Efter första avbrottet så valde jag att följa Halls öden och äventyr i några rätt hyfsade bandkonstellationer under 80-talet. Det dröjde dock innan han föll till föga och ställde sig på scen med delar av bandet igen. Dock aldrig något direkt nyskapande material, det handlade mest om att mjölka ur gamla framgångar.
        Bara tre stycken originalmedlemmar finns kvar 2019, av naturliga skäl så medverkar inte John Bradbury (trummor) och Rico Rodriguez (trombon) då de avled 2015 (även om Bradbury krediteras också på detta album). Framför allt Ricos trombon hade stor inverkan på deras ljudbild, hur klarar sig dagens trio utan den och hur låter då The Specials anno 2019?
        Mitt första intryck var överraskande optimistiskt, mycket positivt till och med.
        I Dammers frånvaro har istället dansken Nikolaj Torplarsen tagit över som låtskrivare och keybordspelare, dock utan att generera något formellt gruppmedlemskap. De tre originalmedlemmarna är Horace Panther (bas), Lynval Golding (sång, gitarr) och Terry Hall (sång), de agerar dessutom producenter för skivan.

Förutom de nykomponerade låtarna så förekommer två stycken covers, en hyllningslåt och en 80-talslåt av gruppen Fun Boy Three. Det är väldigt mycket politik, aktuell sådan. »The Lunatics« passar in i dagens världspolitik och även om den fått en smärre ljudmässig uppdatering så är den lätt igenkänd.
        Jag känner omgående igen mig, även om de öppnar med en Disco-doftande (jag får Shaft-vibbar) cover, »Black skin blue eyed boys«, där det även finns tydliga inslag av David Byrnes rytmsektion.
        Här finns dock ändå mer klassiska 2-Tone-inslag, det typiska Madness-pianot, Specials-Trombonen där Tim Smart, som spelat live med bandet tidigare under 2000-talet, är den som fått blåsa trombonen och det funkar. Lägg där till Golding/Halls diametrala röster, så blir jag mer än nöjd. Någonstans i bakgrunden spökar ett dragspel (troligtvis genom keyboards), det stör dock inte alls.
        Givetvis handlar flertalet sånger om politik, rasism (både historisk och nutida), mänskliga rättigheter, Brexit och vapenlagar. Det faktum att kollegan Neville Staples barnbarn Fidel knivmördades förra året avspeglas i textmaterialet.

Saffiyah Khan

Aktivisten Saffiyah Khan deltar med sång i en av låtarna. Just denna låt, »10 Commandments« (en modern version av Prince Busters »10 Commandments of man« från 60-talet) är skivans starkaste spår. Påminner en del om vår svenska »Assholes on line«, som jagar »manliga« tjejtjusartroll på nätet.
        Mental hälsa får också utrymme, inte minst på grund av Terry Halls bipolära diagnos, i låten »The Life and Times (of a man called depression)«. Det spåret är inte skivans bästa, men det är ett angeläget tema som hanteras musikaliskt väl.
        Den låt som tilltalar mig mest sett ur mina gamla Specials-ögon är skivans tredje spår »Vote for me«, som hugger mot den politiska scenen i England såväl som i USA.

Skivan avslutas med »We sell hope«, en låt som mer påminner om material som Hall skrev under sin tid i gruppen The Colourfield, inte så mycket Ska, snarare åt den brittiska soulpop-eran. Den funkar dock också i detta sammanhang, som ett vackert tänkvärt avslut på en bitskt politisk platta.
        Som jag redan nämnt så är jag mycket nöjd med denna moderna upplaga The Specials, de har lyckats förnya sig utan att för den delen glömma bort sin grund, och samtidigt inte bara repetera vad som redan sagts. Jag lyssnar mer än gärna på »Encore« igen!
        Bandet har bokat in sig på ett antal spelningar runt om i England, jag skulle gärna se dem här i Stockholm, jag fick aldrig chansen att se originalsättningen spela live tyvärr.
        På Spotify finns en »Deluxe-version« med lika många extraspår, live-inspelningar från förr av gamla hits.
        Jag har som vanligt lagt upp en spellista, »ROGER Specials 2019«, kopplad till denna recension, förutom låtarna från »Encore« så har jag lagt till originallåtarna och några låtar av/med grupper och artister som omnämns i texten.

28 Februari 2019