Profets Sommarföljetong 2018, del III
Med »Utdrag ur Profets Kokbok, Del XIV: Profets Veritabla Veganomelett«
Artikelserien äntrar nu mer kvasivetenskapliga myrmarker; det hela utvecklar sig allt mer till en personlig uppgörelse med mansnormen. Passar väl våra självgoda Media-läsare.
»Änklingen«, den tredje låten på Ihlis skiva med Karlfeldt-tolkningar, får mig att tänka på P1-dokumentären från 2014 om partiet FI och Gudrun Schymans hembygd Simrishamn. Granne med Gudrun bor en lantbrukare, vars fru är engagerad i kvinnorörelsen och därför har skickat maken på matlagningskurs. Där får han lära sig att skala potatis, koka ris, och andra svåra men för kvinnans frigörelse så viktiga manliga kunskaper.
Det kan låta som ett skämt. Men det är sant; eftersom kvinnfolket förr i tiden skötte köket på egen hand medan gubbarna var ute och arbetade och söp, blev männen ofta fullständigt handfallna på egen hand. Jag har själv mött otaliga änkemän i mitt arbete inom äldreomsorgen som inte ens fattar hur man skalar ett ägg, än mindre hur man knäcker ett och svänger ihop en god, ekologisk omelett.
Ingen risk dock, att Profets överkucku - musikjournalistikens Dan Eliasson - alltså kroniskt undernärde Filip Lindström, bommar en omelett. Aldrig någonsin. Han har gjort sin hemläxa. Han har levt ett hårt liv. Han vet allt om två deciliter äggsmet. Kanske är han vegan, och använder nåt jävla örtsalt istället för smör, vem fan bryr sig? Och jag vet inte längre hur den här texten hamnade här.
Det är ett gissel.
Hur som helst: »Änklingen«. Skriven nådens år 1927. För övrigt samma år som förbudet för Adolf Hitler att hålla tal i tyska Bayern upphävs. Ännu en av alla normaliseringsprocesser. Vi ser dem dagligen. De brukar maskeras som "yttrandefrihet" och leder allt som oftast till folkmord. På ett mystiskt sätt skuggar de också Karlfeldt under hela den här artikelserien, som jag skulle vara oerhört förvånad om någon fortfarande läser.
Jag menar, vem bryr sig? Om Karlfeldt? Om Hitler? Om uråldrig svensk poesi med världsfrånvända formuleringar och en unken gubbmentalitet?
Björn Wiman* på DN bryr sig. Det är därför jag skriver den här skiten. För att väcka litterärt döda. För att ruska om det här Elis Burrau-samhället.
Nu till saken. »Änklingen« är ett veritabelt haveri, framförallt som dikt men tyvärr också som låt. Anna Ihlis har tagit Karlfeldts stolpiga versmått och klätt det i en musikskrud som påfallande mycket liknar den hos Ihlis namne Järvinen - och dennes irriterande sätt att hela tiden misslyckas med att sätta ord på vardagens ångest.
Anna Järvinen har gjort en enda bra låt i sin karriär: »Kan du gå«. Detta är ett vedertaget faktum. Att Anna Ihlis nu plagierar Järvinens tondöva approach är inget mindre än en kraftig besvikelse.
Jag börjar också, efter några plågsamma lyssningar, ifrågasätta själva projektet som sådant. Erik Axel Karlfeldts dikter - passar de sig verkligen för tonsättning? Vi minns ju Mando Diao, som på toppen av sin karriär och lätt berusade spelade in sina Fröding-tolkningar i ett torp i Dala-Floda, för att sedan implodera i direktsänd TV när Gustaf Norén istället började surfa på livets vågor och spela flöjt i skogen.
Men där Frödingdikterna, utvalda av Mando Diao, får kraftigt liv, ja en frisk doft av brännvin! i tolkningarna, känns Karlfeldts poem mer som ett definitivt streck på en EKG-kurva. Helt dött. Det lyfter inte. Och jag undrar: beror det på Ihlis urval? Kunde man valt andra dikter? Skulle de lockat fram andra melodier?
Eller är Karlfeldts diktning så till den mildra grad omusikalisk och helt enkelt omöjlig att göra någonting med, att det hela är fullständigt dödfött? Och kunde ingen längs vägen i så fall varnat Anna Ihlis?
Eller, och det här är viktigt, är det så enkelt att jag själv, för att knyta an till den här vidriga textens inledning, är så fast i en genomrutten, patriarkal struktur; att jag helt enkelt värderar Mando Diaos Frödingprojekt högre än Ihlis Karlfeldts-dito bara på grund av min fäbless för det manliga geniet? Går det i själva verket en rak linje från min ungdomsbesatthet av romanen »On the Road«, via min sträckläsning av Ulf Lundells famösa »Vardagar«, fram till min skepsis gentemot Anna Ihlis och hennes Karlfeldt-pryl?
Ju mer jag grottar in mig i denna frågeställning - desto mer framstår det som att jag själv är svinet i den här berättelsen.
Kalle »Indie« Berg
Utdrag ur Profets Kokbok, Del XIV: Profets Veritabla Veganomelett
Profets Chefsideolog Filip Lindström presenterar stolt receptet till en simpel veganomelett, lätt att göra och ännu lättare på samvetet. Lär här en nödvändig läxa för den moderne mannens utveckling från det vuxna barnstadiet.
Ingredienser (för två moderna män):
Veganskt Örtsmör (Färsk basilika och timjan)
200 g Kikärtor
3 msk Tahini
2 klyftor Vitlök
1 msk Näringsjäst
Olivolja
Salt
Svartpeppar
Tomater
Champinjoner
Vårlök
Gröna Oliver
Jag har stött på berättelser om de män som Kalle »Indie« Berg talar om i sin ovanstående text, de män som stod handfallna i köket och i livet om deras hustrur, mödrar, döttrar eller systrar inte fanns där för att bistå med kulinarisk assistans. Min far har förtäljt om hur en äldre manlig släkting var obenägen att på egen hand koka sitt kaffe, en lyxartikel som han ändock begärde att få dricka efter var måltid. I hans verklighet var det givet att någon annan skulle göra något sådant å hans vägnar, mer självklart än att han någonsin skulle behöva lära sig att göra det själv. Den frivilliga osjälvständigheten låter för oss idag vild och befängd, men den ojämställdhet som i vår tid bara börjat uppdagas kommer framstå som än mer galen när våra barnbarns barn talar om dem. Under tidens tand förvrids vilken normalitet som helst till en abnormitet.
De odugliga änklingarnas ättlingar och arvtagare vandrar dock fortfarande ibland oss, med andra omhändertagare än de som tidigare generationer kunnat luta sig mot. Möjligheten finns fortfarande att gå igenom hela livet utan att laga ett enda mål mat åt sig själv, men det är inte tofflade släktingar som får dra ditt strå till stacken idag. Nu är restaurangnäringen vidare sträckt i jämförelse med hur den såg ut när min forna släkting satt i sitt kök med armarna i kors och väntade på att frugan skulle komma med kaffe. Sverige har moderniserats och amerikaniserats nog för att lättjan kan få fortsätta att frodas, och okunskapen kan få behålla sitt fäste. För vad spelar det egentligen för roll, om en modern människa kan laga mat eller inte? Matlagning är en lyx, en hobby, en skrytsam flärd, så länge möjligheten finns att få näring presenterad i färdigt tillstånd. Låt oss likna det vid att lära sig ett nytt språk; det är inget måste då drottningens engelska dominerar och sammanknyter större delen av världen, men för att förkovra sig och växa som individ är lärdomen nyttig.
Dock växer hungern för kunskap i samma takt som den nämnda restaurangnäringen gagnas flitigt, vilket måste betyda att den moderna människan lägger sina pengar på fler restaurangbesök parallellt med en flitigare egen matlagning.
Också veganism ses som onödigt i vissa kretsar, som ett fritidsintresse antaget i illvilja, för att skapa besvär för andra. Veganismens breddning beror också på ökad kunskap, hos konsumenten tillika producenten. Sakta kommer fördömande carnivores med medeltida mentalitet att dö ut och ge plats för fördömande veganer som till slut kommer kunna ge de få kvarlevande köttätarna underbara skuldkänslor (tänk er den pajiga framtidsvisionen »Demolition Man« där Sylvester Stallone blir utskrattad av Sandra Bullock och hennes gelikar för att han ber om en bit kött att äta).
I Profets värld, där självständigheten är akut nödvändig, finns okunskapen inte som ett alternativ. Därför presenteras här receptet till »Profets Veritabla Veganomelett«. Så här gör du:
Mixa kikärtorna grovt och tillsätt tahini och pressad vitlök. Strö i en måttlig mängd näringsjäst, som bidrar med en nötig och lätt ostig smak. Strila i olivolja och smaka av med salt och svartpeppar. Smält några klickar vegansmör i en stekpanna och häll sedan av det i en skål. Hacka i färsk basilika och timjan. Blanda i ditt veganska örtsmör i omelettsmeten.
Hacka upp tomat och champinjoner som du steker med salt och svartpeppar i olivolja. En klick Sambal Oelek, gudarnas nektar, kan vara gott, men detta är helt frivilligt. När grönsakerna stekts väl tar du ut dem och torkar ur stekpannan.
Applicera olivolja i pannan och häll i lite av din smet som du sedan planar ut till en tunn massa. Låt den stelna och lägg sedan din stekta tomat och dina stekta champinjoner tillsammans med hackad vårlök och hackade gröna oliver över massan. Vik över en halvan över den andra och låt steka några minuter. Servera därefter.
Tidigare utdrag ur Profets Kokbok:
Del I: Profets Risnudelsoppa med ingefära, vitkål och sesampanerad tofu
Del II: Profets Väldiga Veganlasagne
Del III: Profets Viktiga Vegansemla
Del IV: Profets Bastanta Bananbröd
Del V: Profets Livgivande Linsgryta
Del VI: Profets Bönbesvarande Bönfärslimpa
Del VII: Profets Potenta Pakora
Med Svenne-Daal och (ett försök till) Plommonchutney
Del VIII: Profets Sävliga Svenne-Tacos Med Profets Virila Veganfärs och Profets Galanta Guacamole
Del IX: Profets Magnifika Midsommarmeny
Del X: Profets Närande Nödlösning
Del XI: Profets Prominenta/Presentabla Pasta Primavera med Profets Tumultartade Tomatsallad
Del XII: Profets Tafatta Tapas
Del XIII: Profets Saliga Såssamling, vol. I