Profets Sommarföljetong 2018, Del I

Om Erik Axel Karlfeldt, Anna Ihlis, och Dalarna som idé. Och om Björn Wiman*, förstås.


När det var dags för Profets sommarföljetong fick »Indie« Berg (f.d Larsson) fria tyglar. Det resulterade i en, för redaktionen, enorm besvikelse: den antiauktoritära skogsmullen visade sig ha en idé som tangerade plagiatets gräns. En analys av Ulf Lundells senaste bok - »Vardagar«.

I det rappa mejlsvaret från Filip Diskjockey, alltså Profets Anthony Bourdain (R.I.P), »Herr Lindström« kallad i societeten, lyste tröttheten igenom. Inte nog med att undertecknad hade bytt namn från »Larsson« till »Berg«. Nu skulle dessutom nationalpekoralen Lundell genomlysas, på bästa sändningstid.
        Filip Lindström påpekade i sitt svar att Lundellbunkern redan var gjord.
        Okej, jag erkänner rakt av. Det var en lat idé.
        Det var en idé som uppkom under ett kraftigt överutnyttjande av vattenpipa.
        Men så läs då detta, din flodhäst till chefred.
        Eller som Lundell hade uttryckt sig, om detta vore »Vardagar«: Betrakta den här grunkan, din satans mediaknekt.
        Läs alltså min sommarföljetong; om vajande vass på våta ängsmarker. Om folkdräkter, Falu Rödfärg och ett jävligt lurigt valår. Lär dig nu, hur allting hänger ihop, i den här konstanta kulturförlamningen som är Sverige.
        Läs, Lindström. Läs. Och alla ni andra förstås.

Det är sommaren 2018, luften vibrerar. Midsommar kom och gick igen, det är torrår, brunnar sinar i landets södra delar, temperaturen tangerar tjugofem grader celsius allt mer slentrianmässigt, min fru ska föda barn men värkarbetet vill inte riktigt starta. Det är som det är. Jag skriver detta från en stuga vid skogens slut.
        Samtidigt har hela Sverige blivit som besatt av Erik Axel Karlfeldt.
        Erik Axel Karlfeldt? Poeten?
        Ja, just det. Död 1931. I Stockholm.
        Men nu: spaltmeter skrivs. Björn Wiman* orerar i DN Kultur. Karlfeldt är en perfekt storm.
        Ty när fascister åter befolkar landet, när SD riskerar få hur många procent, tjugo? Tjugofem?
        Trettio?
        Då letar vi som folk åter bland det fornstora. Vissa för att bevisa hur bra allting var. Hur svenskt. Med röda stugor, vita knutar, nubbe och skallmätningar.
        Vissa för att påpeka att landet alltid har förändrats. Att det är själva framåtrörelsen som definierar oss som nation.
        Dalkullorna blev Dalkurd.
        Fiol blev till fotboll. Blev tech-samhälle, musikunder och rabiat gruvdrift på urfolks marker.
        Anyways.
        Erik Axel Karlfeldt: född 1864 i Dalarna, det svenskaste av landskap. En exotisk oas i världen, då med sina kopparfyndigheter, sina knätofsar och sitt nationalromantiska vurmande.
        Nu med sina före detta kopparfyndigheter, sina knätofsar (dock mest mentala numera; klädkoden är företrädesvis rakad skalle, vit skjorta och sköld) och sitt nationalromantiska vurmande.
        Debuterade 1895 och släppte under åren fram till sin död en radda habila dikter.
        Blev invald i Akademien. Fick Nobelpriset i litteratur, postumt 1931.
        Ironiskt eftersom själva litteraturpriset nu är att betrakta som dött.
        Eller vad säger du, Björn Wiman*?
        En annan anledning till Karlfeldts hype just nu kan vara Anna Ihlis, bördig från hipsterorten Gagnef. För ett tag sedan släppte hon nämligen en platta med Karlfeldt-tolkningar. Ett slags Mando Diao:skt projekt, om någon nu minns deras Gustaf Fröding-psykos, fast helt utan excentriska pojkvaskrar och storslagna, manligt kodade konvulsioner.
        Det är ett gediget projekt, det som Anna Ihlis genomdrivit. I pressreleasen läser jag att uppåt hundra musiker medverkar på skivans tio spår. Anna har själv producerat skiten, som vid en första genomlyssning låter torrt som fnöske.
        Jag kommer på mig själv med att undra: vad fan vill hon?
        Jag är nämligen inget större fan av tolkningar. Dikter går an, kanske inte Karlfeldt i första rummet, men poesi är ju en välsignelse om den riktas åt rätt håll: uppåt, mot kulturetablissemangets feta, dallrande ballar.
        Det gör inte Erik Axel Karlfeldts lyrik.
        Istället harvar den runt i en nationalromantisk, småborgerlig mylla. I en sky av lögn. Det är ängar hit och majnätter dit. Kärlekshistorier här och bibliska referenser där. Självklart spinner bourgeoisin som kåta katter.
        Den initiala tolkningen på Anna Ihlis »Avskedet 1864-2018« heter just »Avskedet«. Det är en tonsättning av Karlfeldt-dikten med samma namn, från 1927.
        Låten börjar porlande, på tryggt nationalistiskt manér. Ett stilla piano i gryningen. Man nästan skymtar grusvägen som slingrar sig bort mot skogsbrynet. Aha! En sädesärla! Himlen är oskyldigt blå. Och se, där borta! En... traktor. Som tvingar in några stinna kossor på akut mjölkning i ett inferno av antibiotika och avföring.
        Utanför trasas de biologiskt viktiga ängsmarkerna sönder av invasiva lupiner.
        I en närbelägen stad, kanske Avesta, sitter några arbetslösa nyanlända och stirrar på Mandelmanns Gård, där Gustav och Marie just utför taktil massage på sina höns.
        Vilken jävla soppa. Hur hamnade vi här?
        Hur som. Dikten »Avskedet« är en i grunden vacker sak: en sorgesam skildring av ett möte i livets slutskede. En nyckelvers är som följer:

Jag hörde du var dålig. Så kom jag till din bädd, men studsade för din vita hamn, där du låg som till avfärd klädd. Du hälsade glatt: »Jo, jag lever än. Stig fram och var inte rädd«.

Se där, något i sanning allmängiltigt. Vem har inte någon gång besökt nån döende i en sjuksäng som glättigt utbrister »jo, jag lever än!«.
        Låten »Avskedet« däremot, det är en rälig historia. Där Karlfeldts skaldande ibland brusar till, som i avslutande tiraden

Och nästan vardagsmuntert du bjöd mig ditt adjö och sade du visste mer än väl, hur snart du var dömd att dö. Och allt som våren framskred, ditt liv smalt bort som snö.

framstår Anna Ihlis tonsatta försök som ett stort frågetecken. Pianot klingar på, javisst, stämmor sitter där de ska, sånginsatsen är oklanderlig, men på något sätt känns det hela inte färdigt. Vad är maximen?
        För vem görs detta?
        Fraseringen stämmer inte till musiken.
        Det är en krystad och nervös inledning på en skiva. Det påminner svagt om EU som institution.
        Eller vad säger du, Björn Wiman*?

* Björn Wiman är kulturchef på DN, en tidning från Stockholm.

Kalle »Indie« Berg

Utdrag ur Profets Kokbok, del XII:

Profets Tafatta Tapas


För att komplettera landsortskorrespondenten Kalle »Indie« Bergs muntra tankar i Profets Sommarföljetong bidrar Chefsideolog Filip Lindström med en samling recept med tillhörande illustrationer. Denna första gång bjuds »Profets Tafatta Tapas«, fem överdrivet enkla veganrätter som till och med människor som kommer ifrån där Kalle »Indie« Berg bor omöjligen kan misslyckas med.

Ingredienser (för två på en mycket varm dag):

Profets Patatas Bravas:
10 Färskpotatisar
Paprikapulver
Ströbröd
Timjan
Salt
Svartpeppar
Chili
Vitlök
Olivolja

Profets Varma Gurkmacka:
Rostbröd
Vegansmör
Gurka
Dijonsenap
Salt
Svartpeppar

Profets Rosiga Rosébönor:
1 pkt Kidneybönor
1 pkt Kikärtor
Rosépeppar
Torkad Persilja
Oregano
Salt
Olivolja

Profets Svalkande Havresås:
1 dl Havre-Crème Fraiche
Olivolja
Salt
Citron
Paprikapulver

Profets Pak Choy:
Pak Choy
Sojasås
Olivolja

Gör så här:

1. Profets Patatas Bravas: Hacka din färskpotatis i ojämna bitar och stek länge och väl i olivolja innan du tillför hackad vitlök och chili, samt salt, svartpeppar, paprikapulver och timjan. Fortsätt steka på hyfsat låg nivå, och toppa med ströbröd som du rör runt så det når varenda potät. Detta gör dina Patatas Bravas krispiga utan att du behöver fritera dem.

2. Profets Varma Gurkmacka: Stek rostbröd i vegansmör i en panna, tills brödskivorna blir krispiga och gyllene på båda sidor. Lägg undan dem och släng ett gäng gurkskivor i pannan. Steka gurka? Javisst, det kittlar dödskönt i kistan. Salta och peppra gurkorna och vänd de ett par gånger. Bred dijonsenap på en av brödskivorna och hiva sedan över de nu varma gurkskivorna på just den brödskivan. Lägg på nästa brödskiva och du har plötsligt en färdig version av »Profets Varma Gurkmacka«.

3. Profets Rosiga Rosébönor: Stek kidneybönor och kikärtor i olivolja med persilja, oregano, salt och rosépeppar. Stänk i någon deciliter veganvänligt rosévin (sök upp ett passande sådant på www.barnivore.com) och reducera vinet.

4. Profets Svalkande Havresås: Vispa ihop listade ingredienser efter egen smak. Jag kan inte berätta hur man gör minsta lilla, något får ni faktiskt använda er fantasi till.

5. Profets Pak Choy: Kanske inte en klassisk tapasrätt, eller ens särskilt spanskt, men gränsöverskridning och omdefinition är två nyckelpunkter i den här första delen av Profets sommarföljetong. Denna rätt är löjligt enkel, då det går ut på att ringla olivolja och sojasås över Pak Choy och blästra den i ugnen på 150 grader i ungefär en timme.

Filip Lindström

Tidigare utdrag ur Profets Kokbok:
Del I: Profets Risnudelsoppa med ingefära, vitkål och sesampanerad tofu
Del II: Profets Väldiga Veganlasagne
Del III: Profets Viktiga Vegansemla
Del IV: Profets Bastanta Bananbröd
Del V: Profets Livgivande Linsgryta
Del VI: Profets Bönbesvarande Bönfärslimpa
Del VII: Profets Potenta Pakora Med Svenne-Daal och (ett försök till) Plommonchutney
Del VIII: Profets Sävliga Svenne-Tacos Med Profets Virila Veganfärs och Profets Galanta Guacamole
Del IX: Profets Magnifika Midsommarmeny
Del X: Profets Närande Nödlösning
Del XI: Profets Prominenta/Presentabla Pasta Primavera med Profets Tumultartade Tomatsallad

18 Juli 2018