Lata Ögon & Rockmyter:

En Intervju med Soap Detox


Imorgon, 10 september, släpper den för allmänheten tidigare okända poptrion Soap Detox sin debut-EP. Redan idag kan du, kära läsare, tjuvlyssna på deras framtida hit »Lazy Eyes« och läsa Filip Lindströms intervju med de framtida stjärnorna – enbart här på Profet!

Soap Detox. Foto: Ellinor Sjöberg

En liten hund skäller under bordet på en bar. Den påminner något om Scooby-Doos kusin, Scrappy-Doo, och skallen möts av dito från ett rum bakom bardisken. Hunden under bordet heter Milton och han tillhör Ebba Sylvan, vars bror Joars namn jag broderade in på en T-shirt för tre år sedan. Varför mina brodyrstygn stavade just Joars namn är en annan historia, kära läsare, ty denna text handlar om Ebbas popgrupp Soap Detox.
        Trion som utöver Ebba även består av Florian Matz och Atle Nilsson sitter samlade kring det hantverksölbefläckade bordet vilket Milton brukar som provisoriskt tak. Ebba från Karlskrona, och Atle samt Florian från Lund, sammansvetsades både som umgängeskrets och som band för två år sedan men har först nu under covid-våren tagit fart och åstadkommit något märkbart. Den avstängda världen runt omkring Ebba, Atle och Florian tände en eld under kitteln där treenigheten kokat ihop sin självbetitlade EP, som släpps 10 september.
        Jag får i den hundvänliga barmiljöns moderata alldagsskrän lyssna på det som enligt Ebba är det spår från EP:n som Milton vanligtvis skäller mest och högst åt, den urbansvängiga surfdängan »Lazy Eyes« (som passande nog premiärspelas här på Profet idag, nedan) där väl inspelad vissling myser sida vid sida med melankoliskt gung. Som tjuvlyssning på debutsläppet tjänar melodin mycket väl, då min blodade tand är ett veritabelt faktum.

Soap Detox · Lazy Eyes

Efter en rörig period i trions kollektiva liv – där mer eller mindre trista brödjobb förintats av den rådande pandemin – beslöt medlemmarna i Soap Detox att åter spela in material som de redan fångat på band, av den simpla anledningen att musiken lät för mjuk och ambitionen var något mer stökigt.
        »Jag tror att stöket blir mycket bättre soundmässigt när det är mycket stök runt omkring« säger Ebba eftertänksamt. »Det är ju skitstökigt att inte veta om man ska kunna betala hyran« förklarar hon vidare.
        »Vi siktar på ett kontrollerat kaos« menar Atle, som under hela intervjuns förlopp bevisar sig som något utav en citatmaskin.
        »Ni vill inte måla upp en stökig image, om att ni som individer är stökiga?« undrar jag försynt och låter en dyr sipp öl krusa genom min mun upp i mitt av gårdagen förstörda huvud.
        »Det tycker jag inte« säger Florian, gruppens enligt mig minst stökiga medlem, närmast förnärmat.
        »Man har ju varit det ändå« säger Ebba självrannsakande, på ett vis som antyder att det inte finns några skäl till att spela på den personliga stökigheten hellre än att bara låta den existera.
        »Jag vet inte hur sexigt det är egentligen« funderar Atle.
        »Jag har funderat mycket på om rockstjärnemyten faktiskt fortfarande är en grej idag« spinner jag vidare på hans tanke, måhända i ett försök att brasklappa mig bort ifrån min eviga romantisering av allt som inte är bra för mig.
        »Det är klart att man dricker lite för mycket, men hur sexigt är det? Det är frågan« säger citatmaskinen Atle.
        »Man mår ju dåligt mest« lägger Ebba fram. »För min del är det musiken jag lyssnar på som är stökig, och när vi gör vår musik är den stökigare i tanken än hur den till slut låter.«

Soap Detox, från vänster: Florian Matz, Milton, Ebba Sylvan & citatmaskinen Atle Nilsson. Foto: Ellinor Sjöberg

Kanske är idén om den tuffa rockstjärnan med ogenomtränglig lever och vener av stål lika dödförklarad som rocken i sig, men om en EP kan beskrivas med den oerhört svävande termen »stökig« påpekar jag att oregerligt leverne fortfarande anses aningen (för att använda Atles terminologi) sexigt. Jag vill tro att dekadensen idag behåller sin status som rockens främsta accessoar, men att förändringen i livsstilen är en simpel förbättring av utövarens beteende. Enligt denna teori hade exempelvis Sid Vicious tunga heroinmissbruk varit fullkomligt accepterat om han levt och verkat i dagens rockklimat, men världen hade inte sett med blida ögon på hans allmänt otrevliga sätt. Rocken har blivit snäll, men ett visst specifikt stök kommer man undvika att sopa under mattan.

Citatmaskinen Atle Nilsson. Foto: Ellinor Sjöberg

»Har ni någon bild av hur er publik ser ut?« frågar jag Soap Detox, eftersom de ännu inte faktiskt fått möta sina lyssnare. »Är det ett stökigt gäng?«
        »Jag tror inte det är ett stökigt gäng per se. Det ska bli spännande att se vilka de är när releasespelningen väl blir av« svarar Ebba förväntansfullt. »Jag har inget problem med om det kommer en publik som inte är stökig, men alla har väl ett stökigt inre?«
        För att fortsätta, eller möjligtvis avsluta, min tes om Den Snälla Rocken använder jag gärna Ebbas slutord som argument: Rocken idag vänder sig till lyssnarens stormiga innanmäte snarare än upprörande yttre faktorer. Dagens revolutionärer enas kring det individuella måendet och dagens rockstjärnor slår sönder mentala hotellrum hellre än verkliga. Den Snälla Rocken osar kanske inte kantig, lättolkad sex appeal men är absolut sexig i sin otydliga och svårförklarade framtoning.

Florian Matz. Foto: Ellinor Sjöberg

»Det känns kul att hålla på med indiemusik i dagens Stockholm tycker jag« säger Atle i en fortsatt teoretisering av våra moderna musikvindar. Hans grund till detta tycke är att han här i Hufvudstaden ser ett generellt fokus på välproducerade soloartister, och att indiekulturen alltså går emot just det.
        »Intressant att du ser det så« menar jag. »Jag ser snarare motsatsen, att indiebanden dominerar den stockholmska scenen. Det kanske dock beror på att jag rör mig mest i sådana kretsar.«
        »Kommer man från en småstad, som vi, blir det mer koncentrerat« förklarar Ebba. »Dels finns där inte så många band, och ditt band får en stämpel direkt, dels finns det vanligtvis ett enda ställe att spela på. Sedan flyttar du hit till Stockholm och det är så jävla stort. Vi har nog inte ens hunnit se oss omkring.«

Ebba Sylvan. Foto: Ellinor Sjöberg

I inspelad form är Soap Detox ett fullskaligt band, där Florian står för trumsmattrandet, Ebba för sången och Atle för bas, gitarr och en del annat. Tanken från början var att finna kompletterande, permanenta medlemmar men den allt mer starka identiteten som trio i relation med att gruppen knappt känner någon i Stockholm lämnar sättningen orörd. I livesammanhang kan stöket komma att stärkas av inhoppande kompmusiker, men det som är och förblir Soap Detox är de tre individer som sitter framför mig kring hipsterbryggeriets bord.
        »Att ha ett band är det finaste som finns« säger Ebba. »På ett sätt är det ändå gött när det inte är för många kockar inblandade. Jag tror vi kommer känna av när vi hittar någon som vi vill ha som ny familjemedlem, hellre än någon som vi bara vill ha med när vi giggar. Jag har bara spelat i ett band tidigare och det var just i en småstad. Då var bandet de enda jag umgicks med, de finaste jag hade. Det är så jag tror att ett band måste vara.«
        Enigheten och samhörigheten i Soap Detox är lika slående som den är rörande. Den berättar också att bandet inte kan ha kommit till på något annat vis än genom en spårad efterfest i Karlskrona. Soap Detox är inget dussinband från Stockholm som råkat snubbla över varandra på Dovas, Soap Detox är en familj. Det syns inte bara, det hörs också.

9 September 2020