Talking Heads, »Stop Making Sense«

Inte bara en gång i livet!


Profets skribent Roger Karlsson återser ett kärt filmminne, 35 år efter verket i fråga spelats in. Åter igen på den vita duken visades Talking Heads omtalade »Stop Making Sense« på Cinemateket, där Karlsson på nytt fick uppleva en sensationell konsert fångad på film.

Någon gång under 80-talets senare hälft, troligtvis december 1985/januari 1986, så såg jag min första konsertfilm på bio. I en liten salong på Bio Bostock på Lästmakargatan i Stockholm. På en bioduk inte mycket större än dagens storbilds-tv-skärmar. Det var min två år äldre kusin/arbetskamrat som drog med mig. Jag hade givetvis hört talas om bandet innan filmen, men aldrig riktigt förstått mig på dem. Gruppen heter Talking Heads och filmen heter givetvis »Stop Making Sense«.
        Tre av gruppens medlemmar, David Byrne, Chris Frantz och Tina Weymouth, träffades under tidigt 70-tal och spelade, under namnet the Artistics (aka the Autistics) på punk-klubben CBGB i New York förband åt Ramones redan 1975. Året efter anslöt Jerry Harrison, och namnet ändrades till Talking Heads. 1977 släpptes debutalbumet »Talking Heads 77«. Musikaliskt var det aldrig frågan om punk, snarare en mix av New wave och smart konstskolepop/rock.
        När jag idag lyssnar igenom debutplattan så blir jag på intet sätt lyrisk, visst finns här vissa kännetecken på den välbekanta Heads-känslan, men också låtar som känns väldigt kantiga på gränsen till orytmiska. Huvudnumret är givetvis »Psycho Killer«, en låt som bland annat förekommer i filmen »Summer of Sam« (Dave Berkowitz härjar i NY den sommaren).
        Sedan den första bioupplevelsen har jag följt gruppen (och solo-projekt) i deras efterföljande skivor och givetvis sett filmen (på DVD och lyssnat på CD:n) ett otal gånger. Gruppen släppte sin sista riktiga skiva 1988, samma år dök plattan »Casual Gods« upp med Jerry Harrison. Jag köpte den framför allt för omslagets skull. Omslagsbilden är ett foto taget av den brasilianska fotografen Sebastiâo Salgado, kolla gärna upp hans foton. Jag valde dock att följa frontfiguren David Byrne på hans soloäventyr.

Jarry Harrisons »Casual Gods«

Men, åter till krönikans huvudämne, en av världens (enligt mig och många andra) bästa konsertfilm, inspelad 1983 i regi av Jonathan Demme. Filmen är dock conceived for the stage by David Byrne, det vill säga det är Byrne som har tänkt ut hela showen, skapat den helt enkelt.
        Jag bokade givetvis en biljett till Cinematek-visningen och i söndags fick jag äntligen chansen att återuppleva filmen på bio, denna gång i Filmhusets Bio Victor, det skulle ju bli en rätt brutal skillnad mot de tubklipp jag på senare tid sett på datorn. Till och med i jämförelse med DVD:n i tjock-tvn.
        Initialt filmad i en väldigt blek, nästan grådaskig färgskala och ändå så är den en ren njutning att bara titta på. Lägger jag till ljudspåret, scenografin och bandet så är upplevelsen nästan utopisk. Förutom bandets fyra standardmedlemmar så är de här förstärkta av Alex Weir (gitarr), Bernie Worrell (Keyboards), Steven Scales (Percussion) och de suveräna bakgrundssångerskorna Edna Holt och Lynn Mabry.
        Historien börjar med en skuggfigur som dyker upp i dörröppningen, vi får följa ett par vita sneakers som går ut på den klassiskt tomma scenen. En ensam man med en liten stereokassetspelare och sin akustiska gitarr vandrar fram till mikrofonen.

»I’ve got a tape I want to play!«

Under den första låten »Psycho Killer« använder Byrne stora delar av det tomma scengolvet för att dansa omkring ragglande. Mot slutet av låten så börjar den första delen av scenen byggas bakom honom. När öppningsnumret är över får han sällskap av en blond kvinna med en basgitarr hängande över axeln. Nu beger vi oss till himmelriket.

»Everyone is trying, To get to the bar, The name of the bar, The bar is called Heaven.
        The band in Heaven, they play my favorite song, play it one more time, play it all night long«

Låt för låt, sakta men säkert så fylls scenen ut med utrustning, dekor (sparsmakat) och fler och fler musiker. Sångaren med sin allt för stora kostym, dansen med golvlampan, allt framfört i ett djävulskt uppskruvat tempo och en suverän scenshow. Bandet har redan en diger låtskatt att välja ur, från plattor som »Remain In Light«, »Fear of Music«, »More Songs About Buildings and Food« och »Speaking In Tounges«.
        Filmen är »bara« 88 minuter lång (tydligen så finns en längre version i VHS-format?), och förutom Talking Heads så får vi även se och höra ett kort mellanspel med gruppen Tom Tom Club (Tina W och Chris Fs sidoprojekt) som framför låten »Genius of love«. I övrigt är det 16 klassiska Talking Heads-låtar, och cover-versionen av Al Green/Teenie Hodges »Take me to the river«.
        Konserten är inspelad 1983, på Pantages Theatre i Hollywood, Los Angeles. Filmen är i bildformatet 1.85:1 (35 mm) och den klassas egentligen som en dokumentär.
        »Stop Making Sense« ingår i en serie av Demme-filmer som nu visas på Filmhuset. Under rubriken »Stora och små kritikerfavoriter« visas bland annat »När lammen tystnar«, »Philadelphia« och »I vildaste laget«.
        Den kopia av filmen som visas på Cinemateket 2018 är rätt gammal och sliten. Ljudspåret är långt ifrån ultimat, under öppningslåten så förekommer tydliga störningar (skorrar), något som blir bättre efter ett kortare avbrott under andra låten. Plötsligt avbryts nämligen filmen och takljuset tänds i salongen. Det dröjer dock bara en 15–20 sekunder innan filmen kommer igång igen. Även om ljudstörningarna inte återkommer så tycker jag att ljudet är lite väl lågt, det kunde ha dragit på några steg till. Bilden är emellanåt lite skräpig, repig och ett och annat cigarettburn dyker upp i högra hörnet. Sen upplever jag andra delar av filmen som snyggt restaurerade, klockrena närbilder och översikter.

Har jag några favoritlåtar i just denna konsert? Jag skulle givetvis kunna säga alla, men det finns några som stick ut lite extra. De två första låtarna, inledningen med bandspelaren – helt genialiskt! När sen Tina Weymouth stiger in med sin bas och de lirar »Heaven« så är det ändå bättre, en låt som jag för övrig återupptäckte i samband med att jag hittade en bootleg (»No titles please«) med live-inspelning av David Byrnes konserter i Stockholm 1992 & 1994.
        Några av de lite mindre kända låtarna, som »Found a Job« och »Slippery People« får här en annan lyster än på skivorna. »Swamp« växer upp till en av gruppens bästa, filmiskt så är nog detta kvällens höjdpunkt.
        Kanske är den bästa låten »Making Flippy Floppy«, »What a Day That Was« eller är det »This Must Be The Place (Naive Melody)«? Och »Life during wartime« måste givetvis omnämnas.

»I changed my hairstyle, so many times now, I don’t know what I look like«

Under framförande av den låten så joggar hela bandet på stället, och David Byrne kör några ruscher runt scenen.
        Och då har jag ändå inte nämnt »Burning Down The House« eller ”Once In a Lifetime”!

»And you may find yourself,
Behind the wheel of a large automobile,
And you may find yourself in a beautiful house,
With a beautiful wife,
And you may ask yourself, well,
How did I get here?«

Under denna låt bär Byrne glasögon och hans ryckiga kroppsdans får känslan av väckelsepredikant i gudomlig extas.
        Nej, bäst är nog ändå låten »Girlfriend Is Better«, det är ju på sätt och vis titelspåret till filmen;

»I got a girlfriend that's better than this, But you don't remember at all,
As we get older and stop making sense, You won't find her waiting long
Stop making sense, stop making sense, Stop making sense, making sense
I got a girlfriend she's better than that, And nothing is better than this (now is it?)«

Inför »Girlfriend Is Better« har David Byrne bytt kläder och satt på sig sin specialkonstruerade (av Gail Blacker) STORA kostym, ytterligare ett lysande uttänkt shownummer.
        Filmen avslutas med låten »Crosseyed and Painless«, som inte fyller upp kostymen helt och fullt, men ändå så känner jag att jag vill trycka på repeat-knappen och se filmen från början igen.
        Som ni kanske förstår så är jag väldigt nöjd med min filmupplevelse, det känns nästan mer som en riktig konsertupplevelse. Jag fick aldrig se Talking Heads live på riktigt, närmare än så här har jag aldrig kommit. Tidvis så vill jag ställa mig upp och dansa med i den rytmiska musiken, eller åtminstone jubla högt (det förekommer några små applåder bland biopubliken). Kanske ta en exstatisk löprunda runt i salongen på samma sätt som Byrne. Musikaliskt är det så nära den ultimata upplevelsen. Jag nöjer mig ändå med att stillsamt le och trumma lite lätt med pennan mot blocket där mina minnesanteckningar nedtecknas.
        Som en filmisk scenshow så händer det mycket, det tomma skynket bakom bandet nyttjas väl, där det visas text och bilder som relaterar till låten som just spelas. Mest spektakulärt blir det dock när det används som skuggteater, där bandets rörelser spelas upp i gigantiskt skuggspel bakom dem.
        Jag har vad jag kan minnas endast besökt Filmhuset på Gärdet en gång tidigare, en skolutflykt i mellan/högstadiet, detta var mitt första biobesök där. Victor (döpt efter ikonen Sjöström) är en bra salong, med drygt 360 bekväma sittplatser, nästan fullsatt denna kväll. Lite strul blev det vid insläppet, som var utsatt till klockan 17.30, men först 10 minuter senare började publiken från den tidigare visningen (inte samma film) troppa ut ur salongen och först ytterligare 10 minuter senare så var den helt tömd. Den långa kön av ivriga biobesökare kunde då söka sig in i salongen och hitta valfri (onumrerade biljetter) sittplats. Filmen startade (utan föregående reklamvisning) trots detta nästan på utsatt tid.
        Jag hade vissa förhoppningar om att Cinemateket skulle locka en mogen biopublik, inte så mycket standardbesökaren från biopalatsen inne i city. Dock verkar många av dagens biobesökare lida av dålig blåsa, då flera besökare under filmens gång sökte ut ur salongen för att återkomma någon minut senare. Klarar man verkligen inte att hålla sig i 90 minuter!? Dessutom så är det minst två personer som mobilfotograferar, dock inte filminspelning (vad jag kan se i alla fall).

Talking Heads

Skulle jag rekommendera andra att se denna film? Självklart gör jag det, och med gott samvete! Den borde fungera som en inkörsport till Talking Heads underbara värld för den som inte besökt den tidigare. På bio blir det väl svårt att se »Stop Making Sense« snart igen, men den finns både på DVD och Blue-Ray. I extramaterialet ingår två extralåtar, lång presskonferens, och filmkommentarer av band och regissör.
        För den som önskar se filmen eller några scener ur den så finns hela filmen upplagt på youtube. Några år efter denna film gjorde bandet spelfilmen »True Stories«, med riktiga skådisar som framför bandets låtar i filmen, kan varmt rekommendera också den.

Nu under våren så visas flera intressanta filmer på Cinemateket, bland annat flera filmer ur Mel Brooks »Det våras för…«-serie. Jag hade gärna sett »…Galningarna«, men det datumet (fredagen den 13 april) så är jag på annan ort.

1 April 2018