Prestigelöshetens Omedelbara Vikt och Reson

En Intervju med Rasmus Wimby, även känd som Skoj


Profets Chefsideolog Filip Lindström hänger sig nedan åt det han hänger sig bäst åt: att tala med den eftertänksamma artisten Skoj om prestige, talang och det beroendeframkallande hos kreativitet, i en intervju tyngd av tankar om vikt. Mycket nöje!

Rasmus Wimby, även känd som Skoj

Det ursäktas grundligt för skicket källaren för tillfället befinner sig i under den minut det tar för oss att träda ned i den. Rasmus Wimby och hans studiokamrat Anthon (varav den sistnämnda vid min ankomst hastigt avlägsnar sig med avskedsfrasen »Jamen, jag tar en bärs tills ni är klara med intervjun, då«) verkar ha utfört en gemensam, fatal felbedömning gällande min karaktär – om de tror att de behöver ursäkta sig för en centralt belägen, underjordisk blandning mellan en ungdomsgård, ett sovrum och en professionell musikstudio.
        Det Rasmus Wimby, som utför sitt soloprojekt under namnet Skoj, verkar ha missat är att jag är en popjournalist i ordens rätta bemärkelse – en varelse som fötts ur gamla pizzakartonger från innerstadens rara förortspizzerior, kadaver efter spontana middagar slängda i skrymslen i just sådana här rum. Luften från en revolverande golvfläkt i en källare så grundligt fläckad av musik är renare för popjournalistens lungor än den som kan sniffas på de öppnaste av ängder, de traditionsenligt insuttna soffgrupperna knådar popjournalistens skinkor bättre än en timbetald massage och det grådassiga ljuset från en datorskärm som aldrig stängs av skänker popjournalisten fler livsviktiga vitaminer än solens strålar. Rasmus Wimby har ingen anledning att ursäkta för att han har bjudit mig ned i hans grotta. Jag har snarare orsak att tacka.
        Min värd, som alldeles nyligen gjort sin debut med singeln »Pajjad«, utför ett antal handlingar samtidigt som vi inleder vårt samtal; han äter pastasallad, kokar kaffe, handdiskar kaffemuggar och förbereder ett live-set han ska framföra senare samma kväll. Virrvarret av aktioner tycks lugna honom, för aldrig indikerar hans röst minsta flykt från vilopuls. Med golvfläktens sporadiska kyssar på min panna väntar jag rofyllt på konversationens faktiska början.

Jag får det beskrivet för mig hur lokalen vi befinner oss i tjänar som ett kreativt utrymme där ett häng med lätthet kan resultera i en inspelad session, inte sällan baserat på rena improvisationer. Självklart frågar jag därför Rasmus om det är på det sättet musiken han gör under alias Skoj blir till.
        »Nja,« tvekar han, »jag freestylar aldrig texter till Skoj, det är snarare mina anteckningar ur mobilen som kommer fram.«
        Orden sägs tämligen urskuldande, som om min fråga på ett högdraget vis sätter improvisationen på piedestal och åter lämnar Rasmus återlämnad i en position som kräver ursäkt. Jag känner mig ånyo missförstådd, om inte det är jag själv som missförstår. Förstånd eller icke, min tanke vilar kring textskapandet och dess likhet med musiken. Mina fingrar dansar över det maniska tangentbordet likt hur en jazzpianist smattrar sina noter över elfenben och ebenholts när jag skriver denna text, om hur Rasmus skriver text. Hur jag (som den rödvinsbräckta popjournalist som ju trivs bäst vid trånga bjudningar i vrår dit vanliga dödliga ej äger träde) kan sparka liv i min egen döda häst genom en simpel transkription av ett samtal med en kreatör i mitten av ett av sina stora kreativa kliv är nämligen lika enastående som när ett ackord hamnar rätt i trumhinnan, eller som när en golvfläkt välsignar en stekt hud med sin flyktiga närvaro. Om jag någonsin hittat mittpunkten av mitt gebit så är det nu, i skrivande stund, där musik, samtal om musik och skrift om musik går ihop till en överflödigt underbar sörja utan början och utan slut. Liknande insikter, kära läsare, kommer omtalas även längre ned i denna prestigelösa intervju.

I min ringa förberedelse inför mötet med Skoj stålsatte jag mig inför att faktiskt behöva ställa den (enligt Popjournalistikens Gyllene Handbok) med döden straffbara frågan »Hur kom du på ditt artistnamn?«, mitt yrkes motsvarighet till sportkorrarnas svartlistade spörsmål »Hur känns det?«. Ni förstår, kära läsare, som jag beskrivit i extremt många skrifter i detta mitt litterära livsverk, Profet, så existerar vissa frågor som i popjournalistiska svängar har ställts så många gånger att de blivit förbannade, hemsökta och vända mot sig själva i en diabolisk virvel av autoförintande ointressant dravel. »Hur kom du på ditt artistnamn?« är en sådan fråga. Självklart kan dravlet kring icke-frågandet av denna fråga sticka lika många hål i ett popjournalistiskt narrativ som själva frågandet av frågan, men frågan är om ifrågasättandet av frågan inte ändå är mer intressant än frågandet i sig? För att frångå frågorna om frågan får det väl gå an att jag får anta mig förklaringen till min föregående föraning om att frågan kunde behöva ställas:
        Ett artistnamn som Skoj kräver en förklaring, på ett vis som ett namn som Moby eller Cher eller Joy eller Quorthon eller Lamix eller Mr Tophat eller Thee Slayer Hippy eller MC Ride eller Meatloaf eller Dee Dee Ramone eller Lena PH eller Slash eller Ol’ Dirty Bastard kräver. Vad är det som är Skoj? Varför är det Skoj? Hur och när är Skoj? Hur skoj är Skoj? Är Skoj ens skoj?

Skoj i studion där intervjun tog plats

Det var med denna illvilliga vetskap jag satte mig ned i golvfläktens välkommet påträngande brus, vetskapen om att jag kanske skulle behöva ställa Den Förbjudna Frågan. Till slut försvinner min uppbyggda skräck, då Rasmus på eget bevåg berättar om hur artistnamnet kom till.
        »Jag har gjort sådana här lite konstiga låtar sedan jag var arton« säger han, utan att delge hur många år som gått sedan den angivna åldern. »Jag hade en mapp på datorn som hette ’Skoj’, för det var projekt som var på skoj. Ofta var det flamsiga låtar, där substansen skulle vara ganska mörka texter. Det kommer från ett headspace som är rätt ängsligt, men jag ville ta det och göra det flamsigt.«
        »Det låter sannerligen som en balansakt« säger jag mitt i min lättade suck över att ha sluppit själv ställa Frågan.
        »Ja, men det finns väl många andra artister som också gjort det, att sätta en fin rosett kring ett ljuvligt påskägg fyllt av ångest och misär. Jag tycker om det extravaganta i artisteri, och ju mer jag höll på med det märkte jag mer och mer vart jag ville att det skulle ta vägen. Jag snubblade ju in i musikvärlden, kan man säga.«
        Rasmus snubbling in i denna gloriösa värld stavas Djurparken, en musikgrupp som uppstod genom spontana resor till diverse landställen där musik spelades in. Konceptet utökades med inspelningsresor runt klotet, och hux flux hade Djurparken plötsligt landat ett skivkontrakt med Universal, ett fenomen som idag låter som stoff ur en saga. Som av en slump hade Rasmus glidit in i den professionella musiksfären och jag frågar honom om han någonsin tidigare haft ambitionen att faktiskt hamna där.
        »Jag vet inte« svarar han efter en kort, uppriktig fundering. »Jag har en tendens att vara flyktig när det kommer till vad jag vill hitta på. Tecknad film ville jag syssla med när jag var liten, och det kom jag också in på rätt fort. Jag visste att jag också ville göra musik, det har alltid legat i bakhuvudet, men det var ingen fantasi som varit glasklar. Det skedde av sig själv. Det är som för många i branschen, antar jag, att man är på rätt plats vid rätt tillfälle.«
        »Det är nog hälften-hälften« säger jag emot, av egen erfarenhet. »Somliga befinner sig mycket riktigt på rätt plats vid rätt tidpunkt, andra när en extrem inriktning på vad som ska ske och arbetar strikt därefter.«

Efter ett medhåll för mitt påstående om ambitionsdivisionen i musikbranschen berättar Rasmus en anekdot om en klasskamrat från den animationsutbildning han gick för att förverkliga sina tidiga drömmar om att skapa tecknad film. Klasskamraten hade tillverkat så kallad fan art för den nu nästintill kultförklarade animerade serien »Adventure Time«, fan art som varit så pass kvalitativ att seriens skapare snappade upp kamraten till sitt team. Utan den ovan nämnda extrema ambitionen och inriktningen hade klasskamraten klättrat högt, enbart på grund av ren och skär talang. Rasmus poäng med historien är att peka på hur vissa individer helt enkelt är för bra på det de gör för att undvika framgång. Han avslutar med att framföra att han inte ser sin egen musikaliska talang som lika självklar, och att han därför hittar andra vägar framåt.
        Där syns, i mina ögon, den prestigelöshet som präglar Rasmus och hans kreativa leverne. Då »prestigelös« är mitt nuvarande favoritord är stundande tolkning ytterst välmenad. Rasmus ambition är lös i kanterna och kan därför formas till vad som helst, inte helt olik den slogan jag satt upp för Profet: »Jag är inget, därför kan jag vara allt.« Omnipotens föds ur villkorslöshet och jag går i tron att villkor spirar ur förhöjd prestigekänsla. Kan konceptet prestige skäras bort med kirurgisk precision öppnas förmodligen dörrarna till oändliga möjligheter.

»Så, nu när du har glidit in i den professionella musikvärlden på ett bananskal, vad vill du göra med Skoj?« frågar jag Rasmus, apropå ambition och mål.
        »Jag vill såklart nå ut, men jag har inga tydliga visioner. Jag har ingen Grammis-dröm, liksom. En gång i tiden kanske jag hade en massa löjliga mål, men nu vill jag främst att folk ska tycka om musiken, att jag kanske ska påverka någon som har lika dåligt självförtroende som jag har. Kanske skulle jag kunna få någon av dem att också göra något kreativt.«
        En anonym Profetvän jämförde en gång kreativitet vid drogmissbruk; en svåråtkomlig substans gör dig slutligen både fullkomligt beroende och gul som en postlåda. Negativiteten i det påståendet tycker jag vägs upp (och samtidigt till fullo besannas) av hur Rasmus Wimby önskar dra ner andra i det fantastiska fördärv som är konstnärlig verksamhet, det sämsta och absolut bästa som i min ringa mening finns på denna jord. Självklart hoppas Rasmus att Skoj ska inspirera en annan själ att slå ut vingarna i ett slag för friheten, ett skrik för skapandets varande, ty jag vill tro att den som känt skapandets lättande börda inget hellre vill än att lägga den även på andras axlar. Den delas inte, den upphöjs. Vikten av denna vikt återkommer vi till i nästa paragraf av denna text.
        Ni förstår, kära läsare, att på promenaden genom den muntraste av Hufvudstadens alla holmar, på väg mot mötet med Rasmus Wimby, slogs jag av en känsla av insikt – fullkomligt orelaterad till intervjun jag just skulle kasta mig in i. Vad är viktigt, egentligen? Jag traskade längs esplanaden, ovanligt glad i hågen för att vara en morgon efter en natt, eftersom varenda en av mina morgnar efterföljer en natt och varje morgon därför är sedvanligt svår att möta för en medborgare som jag. Vad är viktigt, egentligen? Oavsett sedvanligt sinnestillstånd penetrerade jag grönskande alléer på väg mot mitt rendez-vous med Skoj, och kom på mig själv med att finna tillfredställelse i det jag själv gör. Vad är viktigt, egentligen? Det händer icke ofta ska ni veta, älskade läsare, snarare är motsatsen kutym i mitt inre. Vad är viktigt, egentligen? Dock fylldes mitt bröst och mina svulstiga tinningar av den förvånande insikten av att det jag gör bär vikt, enligt mig. Det är viktigt. Vad är viktigt, egentligen? Det är viktigt att skriva texter som sammanbinder hungrigt musikskapande med frenetiskt stapplande tangentbordsfingrar och vinmarinerade unisona dialoger i en ratatouille saltad bortom morgondagens hörn, och jag gör det just därför. Vad är viktigt, egentligen? Under min strapats i det välkomnande solskenet fann jag det som mörkret ofta inte ger mig: En anledning att fortsätta. Vad är viktigt, egentligen?
        Med golvfläktens smått erotiska tunga mot min hungriga kind delger jag min semi-psykedeliska självinsikt för Rasmus, eftersom jag ser honom som en jämlike i denna eviga jakt efter vikt.

Skoj

Rasmus instinktiva svar på tal är ytterligare en anekdot, en lite mer diffus sådan, om hur han stundtals arbetar med ett stycke musik så pass länge att han slutligen ser förbi dess ursprungliga mening. I de stunder då han framför dessa stycken inför publik kan han därför få känslomässiga reaktioner på låtar som, för honom själv, sedan länge slutat vara den där sången han skrev för att hantera sin egen ångest och misär, och istället förvandlats till en fil på en dator, något strikt och stringent. Bearbetas en känsla tillräckligt länge förlorar den sin känsla, och Rasmus berättar hur han häpnat över reaktioner från lyssnare som uppskattat vissa stycken, då han redan sedan länge arbetat sönder stycket i fråga. Han menar att det är där, när en lyssnare kommer fram efter en spelning och påpekar att ett spår gjort ett intryck, som vikten ligger. Där finns motsvarigheten till min hobbypsykolgiska promenad genom lunderna. Självgoda är vi, och jag utmanar världen till att motsäga oss!
        Självgodheten är i själva fallet en nödvändig del av kvalitativt skapande. Ödmjukheten likaså. Om dessa två entiteter inte smekt varandra medhårs under mitt tankeupphöjda traskande mot Rasmus studio hade vårt samtal inte sett ut som det gjorde, och denna intervju hade definitivt funnit en annorlunda väg ur sin litterära livmoder. Givetvis bär Rasmus inbjudande energi – den prestigelösa anda han utsöndrar och uppehåller i allt han verkar företa sig – en avgörande roll för hur detta lilla textuella kammarspel vecklat ut sig, men något viskar i mitt kosmiska öra att den energin kom till mig redan innan vi hunnit mötas. Om så ej var fallet har energin överrumplat mig därefter, och Skoj har infunnit sig i en privat vrå i mitt sinne. Förhoppningsvis finns där en golvfläkt.

6 augusti släpps Skojs nästa singel, »Ja & Du«

23 Juli 2020