Birgitta på Björkholmen och Stockholms skärgård 2019:

En hemmesterdagbok av Jacob Hallerström


Nu när hösten börjar göra sig påmind blickar Profets resekorrespondent Jacob Hallerström (känd från popgruppen Mama Sonic och soloprojektet Les Milous) tillbaka på en ytterst romantisk vistelse i Stockholms magiska skärgård. Ta båten och häng med Jacob ut bland öar och kobbar, där vi bland andra får möta skärgårdskaraktären Birgitta och hennes hemmasnickerier. Mycket nöje!

22 Juli

Vi gick ut genom Lindsdalsundet, förbi Glas Kalles ö och kring Sandö Sugga satte vi segel. Det gick rätt trögt fram och tillbaka med hastigheter på alltifrån 2 till 6 knop. Vi seglade söderut vid Vindö. Här passerade vi Vindö strömmar, Älgö fjärd och Överby. Allt som Carl Anton sjunger om. Det var fina delar av skärgården, framförallt det lilla sundet som skiljer Värmdö och Vindö var grönskande inbjudande.
        Vi träffade Gustaf och hans mamma Karin. Tillsammans seglade vi till Södermöja. När vi kom fram gick de och lagade mat medan vi la an vår båt i den lilla viken som är navet på Söder Möja. Vi promenerade bland husen, grönskan, ekarna och tallarna till Gustafs mammas lilla bod på 9 kvadratmeter som hon hyr. Där åt vi middag. Möja är vackert och idylliskt.
        På Södermöja passerade vi det gamla pensionatet som sägs vara pensionatet i Dansen På Sunnanö. När hennes barn är på ön bor Karin här i en liten stuga hon lånar. Den stugan hyrde Evert Taube när han var ung. Det gav en bild av hur det var där på den tiden. Ett stort levande pensionat med många sommargäster, Evert kom hem till den lilla stugan berusad sent på kvällarna och satt vid skrivbordet i det lilla rummet jag fick stå i. På andra sidan vattnet hade Jules Sylvain sin skrivarstuga. De krökade säkert tillsammans.

Vi plockade upp en liten motorbåt precis nedför Taubes stuga och styrde in mot Berg som är den större och mest bebyggda delen av Möja. Hade någon krog varit öppen hade vi nog tagit oss ett glas. Allt var stängt men att bara promenera runt Berg var fint nog. Husen är ståtliga, många lite slitna av vinden men så här i sommarens varma nätter är alla fönstren öppna mot havet. Medan vi gick där gled den stora solen ned bortom horisonten och kvar blev bara en röd rullgardin ute över havet.
        När vi satte oss i båten igen var det rejält mörkt. Vi styrde ut och tog oss tillbaka mot Söder Möja. Vattnet var helt tyst. Inte en själ störde havsytans blankhet och stillhet. Ser man norr ut är det öppet hav. Utanför Berg kan man titta rakt mot en starkt lysande grön Coopskylt och sedan vända huvudet 45 grader och se rakt ut mot den öppna Östersjön.
        Att åka tillbaka mot Sunnanö genom mörkret gjorde mig helt harmonisk och det stora lugnet nådde mig. När vi kom tillbaka till Sunnanö satt vi en stund i stugan, sedan tog Gustaf en fotogenlampa och gick tillbaka till båten med mig och Bertil.

23 Juli

I morse gick vi ut från Sunnanö innan klockan nio på morgonen. Solen lyste över viken och fick vattnet att glittra.
        Vi styrde norrut öster om Möja och satte sedan kurs mot den öppna sjön. När vi passerade Pålkobbs fyr öppnade vattnet upp sig och landplättarna blev färre och färre. Jag tittade ut mot Östersjön och längst bort låg horisonten som ett svart sträck längs med vattnet. Som en regelrätt kant man lätt skulle kunna trilla över ifall man bara tog sig tillräckligt nära.
        Vi fortsatte österut genom diverse små skärgårdar och ansamlingar av kobbar och skär. Vi tog oss upp genom Nassa, förbi Gillöga sedan ut Svenska Högarna. Det är så långt österut man kommer i Stockholms Skärgård. Jag tror att Jonny sa att någon hade sagt att havet inte är en plats. Det rör ju alltid på sig så det kan ju aldrig vara en plats. Det som är hav här är senare hav någon annanstans. Men just den här stunden var havet här och från Svenska Högarna kunde vi inte se något annat.

24 Juli

Ganska tidigt i morse gick vi från Svenska Högarna den korta biten till Gillöga. Svenska Högarnas gestalt är inte riktigt skärgård, det är så pass långt ut att det påminner mer om något som skulle ligga längs med Norrlandskusten. Gillöga däremot var en sann skärgårdsupplevese.
        Gillöga är en ansamling öar som är helt fantastiskt vacker. En ren idyll. Vid Gillögas lilla hamn, finns kanske åtta små bodar, några platser att hänga upp fiskenät på och det är allt. Annars är det bara hällar och klippor som klipps av vattenansamlingar och små vikar. Inget är högre än 10 meter över havet. Att föreställa sig hur det är på dessa öar under vintern eller i hårt väder går inte när det är så soligt som det var idag.
        Inte ett moln stod på himlen. In mot land skymtades hopar av cumulus som lurade över den mer bebyggda och bevuxna delen av Stockholms skärgård. Men till havs letade sig solen in överallt. En anledning att vi gick till Gillöga är att det annars är en väldigt svåråtkomlig skärgård. Om Svenska Högarna är utsatt är det inget i jämförelse med vad Gillöga är. Blåser det lite nordväst slås en båt som Albertina lätt sönder mot klipporna och alla grund.
        På Gillöga badade vi. När vi hade satt på oss badkläder sökte jag mig längre bort från naturhamnen för att hitta de varma ansamlingarna vatten som låg och grodde på andra sidan klipporna. Av någon outgrundlig anledning lämnade jag vid det här tillfället kvar mina skor i segelbåten. Solen stod högt på himlen och jag gick barfota längst vattnet. Då såg jag något som rasslade i en av gräsplättarna på denna annars nästa helt kala ö. Det var en orm - en lång huggorm som skymtade fram bland mossan. Jag har aldrig känt mig närmare urtidsmänniskan i mig. Aldrig känt mig närmare mitt naturligaste stadie än när jag sprang där över klipphällarna, barfota och rädd för denna min medkombattant i naturen. Det kändes som att en tidigare version av mig kunde upplevt precis samma scen för tusen år sedan. Solen fortsatte att skina på klipporna.
        När vi lämnade Gillöga stod vattnet helt blankt. Knappt en våg syntes utan bara små buktningar i vattenytan. All himmel speglades mot vattnet och mot horisonten upplevdes allt som samma. Vi gick in till det grunda Stora Nassa där vi nu ligger förtöjda. Jag har badat i vår lilla vik och solen lyser lika mycket som förut.

25 Juli

Vi passerade nyss Ensamheten. En liten bränning öster om Möja.

25 Juli senare på kvällen (Birgitta på Björkholmen)

Jag och Bertil anlände någon gång på eftermiddagen till Björkholmen, en liten fin holme bevuxen av tallar och skog lite öster om Vindö. Där träffade vi Birgitta, en gammal bekant till min farbror som haft hus på ön sedan 70-talet. Hon bjöd oss på sillmiddag med lättöl och brännvin. Från stugan kunde vi iaktta allt som pågick i det lilla sunden nedanför bergslätten.
        Birgitta är 80 år. Hon bor ensam i det bruna huset på den här kullen som rinner ner i sundet vid Björkholmen. Birgitta är den enda personen vars åsikt min farbror litar på när det kommer till teknik. Detta eftersom Birgitta – trots att hon är 80 år – svetsar, snickrar, lagar alla typer av motorer åt sina grannar och använder de största typerna av justersågar som finns. Dagen vi besöker henne är hon i färd med att svetsa ett räcke ned till sin brygga; »men det var lite jobbigt att svetsa när det är 30 grader så jag gjorde inte det idag« berättar hon. Hon kan allt.
        1961 började Birgitta jobba på Ericsson. Hon förklarar att när hon började hade kvinnorna 25 minuters längre lunchrast än männen. Jag och Bertil förstod först inte varför, men Birgitta förklarar att det var eftersom kvinnorna förväntades gå till frissan under lunchen. Birgitta var sedan kvar på Ericsson hela sitt yrkesliv och är fortfarande smått involverade i fackliga frågor.
        Under middagen bland inlagd sill och potatis pratade vi om bilar. Först tyska bilar, Opel och Volkswagen. Sedan om östeuropeiska bilar, Lada, Wass och Trabant. Birgitta är uppvuxen i Småland bland glasblåsare och hennes pappa var bilförsäljare på 40- och 50-talet, så hon har koll på alla bilar och deras respektive motorer. Medan min farbror går på dass pratar vi om olika tekniker för att göra glas, vilket Birgitta självklart också kan allt om.

Senare under middagen förskjuts våra samtal från det tekniska till att även handla om livet i stort. Birgitta berättar om när hon som kom från en liten by i Småland fick gå i realskola i Oskarshamn. De samlade barn från olika delar av kringliggande områden och de fick gå på ett internat i Oskarshamn från och med att de var ganska små. Birgitta berättar om en utflykt klassen gjorde till ön Blå Jungfrun. Vid den här tidpunkten fanns ingen reguljärtrafik med båt till Blå Jungfrun så skolan hade lejt en av bogserbåtarna i hamnen att köra ut barnen på utflykt till ön. »Det var en fin resa, förutom att läraren dog« berättade Birgitta. »Vi satt oss där i gräset hela klassen för att äta våra mackor. Vi dukade upp i solen och ställde fram vår dricka men insåg snabbt att en av lärarna saknades. Så vi barn sprang runt ön tills några av pojkarna i klassen hittade läraren, livlös. Kaptenen på båten och en annan av de yngre magistrarna fick ta en yxa och gjorde en bår av två mindre träd och några filtar. Så lastade de ombord läraren. Och där satt vi på däck, med läraren framför oss, att skuffa undan honom var det inte tal om för på bogserbåtar finns det inga skrymslen eller lagerutrymmen. Vi blev alla bjudna på hans begravning. Efter begravningen fick vi fika i skolan. Det är ett minne som sitter kvar.«
        Min farbror och Birgitta fortsätter tala om gamla minnen. Birgitta, som började jobba 1961 säger »tänk på att ta vara på tiden, du som är ung« och vänder sig till mig. »Ta vara på att vara ung, det är man bara en gång«. »Det går fort?« säger jag med en frågande ton. Birgitta svarar på bred småländska »jaa, när jag tänker tillbaka är det svindlande« och ser ut mot fjärden som fortfarande är helt blank.

5 Oktober 2020