Sista Sommaren

En avslutande del av Profets Sommarföljetong 2018


Sommaren går mot sitt slut, och då skall även Profets hyllning av årets ljusa tid stängas ner. Läs sista delen av Profets Sommarföljetong 2018, en resa från himmelen och direkt tillbaka, buren på Kalle »Indie« Bergs raljerande tankar om storstaden, Björn Wiman, Anna Ihlis och Haile Selassie I. Ta dessutom ett djupt sug från undersidan av »Profets Krävande Kräftskiva«, Chefsideolog Filip Lindströms recept på ett veganalternativ till skrik av dödsångest.

En sommar har gått. På samma gång stillsamt flytande och hårt brinnande. En febrig hetsommar som gav storsvensken fullständig panik. Alla sprang vi åt olika håll med tunga spänner vatten. Enligt en Norlinsk logik gick det dock inte att stoppa de våldsamma eruptionerna av torka och självhat. Sverige sommaren 2018 blev således ett uppvaknande, nej ett inre, psykosomatiskt jordskalv. Klimatet rämnade, Ulf Lundell släppte en habil räcka dagboksanteckningar och DN:s kulturchef Björn Wiman jagade sig själv över Liljeholmsbron i ett infall av monstruöst tvivel. Folkhemmet som vi kände det finns ej mer. Om detta råder ingen tvekan. Vi är nu alla utkastade i världen, med endast en smartphone på fickan. Men se, någonting nytt randas nu vid horisonten: tillväxt, sysselsättning, inkomst, välfärd.
        Ack den här Sommaren. Den bombastiskt sömnlösa. Nu regnar den iväg mot Ryssland och exploderar över kolchoserna. Kvar i hembygden: en stor vila. Skogen andas ut och fyller på. Ekorrar syns åter i träden. Ronni Arturo går runt innanför tullarna med ett förnöjt leende. Och med sommaren försvinner av lätt insedda skäl även en sommarföljetong som denna. Men inte riktigt än. Först ska vi koka ytterligare lite soppa på den rostiga och stelkrampsbesmittade spik som är Erik Axel Karlfeldts av bourgeoisien så omhuldade diktarv. Vi gör det genom att lyssna på Anna Ihlis tonsättning av »Gratulation«.
        Särskilt poemets första passage är Lundellskt Råmande; här möter vi i sanning ett Österlen i sommarskrud, där utflyttade stockholmsförfattare dansar yster ringdans kring gödkalven »bohemiskt chic« och dricker immig snaps kryddad med johannesört i höga glas.

Du ljuva lilla Anna,
jag kysser din vita panna
och stryker ditt gula hår
med tack för ett lyckligt år.

Se där, själva grundbulten i dikten »Gratulation«; den ömsinta relationen mellan gubben Karlfeldt och dottern Anna. Ljuv och liten hon är, med gult hår och vit panna; inte helt olik Little Jinder. Men Jinders depraverade estetik göra sig icke besvär: tonsättningen av »Gratulation« är au contraire ett bullrigt moln av lycka, målad i pastell med tydliga färger: blått, rött och gult. En luftig pastej, signerad nationalskalden Anna Ihlis och med en målgrupp lika tydlig som andefattigdomen i själva verket; den menlösa medelklasspublik som lomhört jublar sig hesa till vad än som spelas på scenen. Ingenting över huvud taget spelar någon roll ty deras kulturella kapital är ohemult stort, de följer SVT Kulturnyheterna och bedömer FI-politik på koleriska vinkvällar, lyssnandes på allt från Petters »Ronin« till Stiftelsen ety det är ju kultur! brusar en söderkis, är det Arturo? I basker, med en förlupen vintår i ögonvrån. Världen är ett ostron för dessa regredierade mediasvenssons; ett alldeles särdeles fint ostron med goda pastejer som tilltugg. Pastejerna heter saker som Månadslön och Centerpartiet Av Sista Dagars Heliga.
        Sommaren alltså. En grötig Ulf Lundell-sommar där jag tidigt föresatte mig att se igenom samhället, men istället fick samhället självt som en böld bakom örat och som en skugga ständigt hängande över mig i pergolan där jag satt och tragglade Ihlis. Varför gjorde jag det? För att Björn Wiman, i en krönika han säkert för länge sedan glömt av, hyllat Karlfeldt som En Svensk Värdering. Och vad tycker jag? Om Ihlis? Om Wiman? Om Jonathan Bengtsson Den Oläslige? Det ska vi strax reda ut, i denna den kanske mest bisarra text i den här serien.
        Ihlis först. Skivan med Karlfeldttolkningar är i ärlighetens namn ganska ointressant. Jag förstår inte varför den görs. Med två egentliga formtoppar, »Dina ögon äro eldar« (med Ekerös Fjodor - Stefan Sundström) och »En vandringsdag« är skivan i mina ögon på sin höjd en petitess. Ett lågmält harvande i en onödig kulturskatt. Poesi så högtravande att all mening går förlorad längs vägen, klädd i en musikskrud som torde göra musikstuderande våta i byxan men som inte säger ett jävla skit till löntagarna som bygger landet. Jag förstår att tiraderna appellerar till Stockholm, och då framförallt till Mediastockholm, eller ska jag kanske skriva som det är: DN Kultur. Där Wiman med anhang sitter inmurade i ett torn av betong och bestämmer vad som är vackert, vad som är gott, vad som är KULTUR i detta rike; det kokett nordliga.

Där Sofia Karlsson, innan hon gjorde sig ointressant med sina EGNA låtar, tolkade finnmarksbohemen Dan Anderssons poesi på ett rent, klart och stringent sätt - där fastnar Anna Ihlis i högborgerlighetens stumma rum. Känslan och själva anden i musiken tynar bort, den ersätts av känslor som jag inte känt på länge; vanmakt inför maktgalna konungar, rädsla för Napoleon Bonaparte, ja skivan befinner sig helt enkelt inte i verkligheten. Precis som Karlfeldts diktning, ska väl sägas. För hundratals år sedan satt skalden i Sjugare By och stirrade ut över fattigsverige, innan han fördjupade sig i sitt eget ego och skrev några hafsiga rader. Och i vanlig ordning, när mediabourgeoisien upptäcker undret och dubbar det till just under, slutade det med Nobelpris och Svensk Akademi. Sedan ska det i generationer pratas om en magisk »klassresa«.
        »Sjukdom« heter den sista låten på Ihlis »Avskedet«-skiva. I dikten tycks Erik Axel Karlfeldt befinna sig i något slags psykotiskt sjukdomstillstånd (vissa menar att den skrevs under en svår lunginflammation) där skalden seglar till ett »fjärran land« med »ett okänt folk«. Likheterna med Bibelns Himmelska Jerusalem är slående; Karlfeldt tycks helt enkelt ha en nära döden-upplevelse. Kvar i himmelriket bland blå sfinxer blir han dock inte, han skickas tillbaka till livet. Med sig har han mötet med Ras Tafari:

Jag hörde ett outsägligt ord
vid en obeskrivlig port

Det outsägliga ordet torde vara Yeshua Lion Of Judah, Ever Living Ever Faithful Ever Sure, men om detta vet Karlfeldt troligtvis intet. Han är helt förstockad; fast i rödslammade grubblerier om sin egen storhet. Den enda visdom Karlfelt plockar med sig från upplevelsen är således att han ska »skapa lycka«. Vilken otrolig andefattigdom! Vilket hån mot Gud. Jag finner knappt ord.
        Vad gäller den musikaliska upplevelsen på skivans avslutande akt är den oförändrat steril och tråkig. Hanna Enlöf gästar som hastigast den över sju minuter långa låten, men inte tillför det ett enda dugg. Jag finner inget liv överhuvudtaget i tolkningen. Den är lika död som någonsin Decemberöverenskommelsen; Ihlis och Enlöf är de Skyttedalska explosionerna av champagne över en lynchad dogm. Låt mig slippa eländet.
        I en intervju med DN i anslutning till skivsläppet tidigt i somras, säger Anna Ihlis att mycket fick henne att tveka inför skivprojektet; »Karlfeldts svek, machobeteende och de många dikter där han objektifierade kvinnor«. Samtidigt säger hon sig ha en »sträv beundran« för poeten, och hon känner »omsorg om allt det sköra i honom som inte fick plats«. »Att leva upp till all den där manligheten tror jag stal mycket tid från honom«, säger Ihlis i intervjun.
        Inte konstigt, alltså, att så mycket av den här sommarföljetongen rört vid en annan svensk mystiker och poet - också han märkt av machobeteende, svek och ett patologiskt behov av att objektifiera kvinnor i sina dikter, sånger, romaner.
        Men nu är den slut. Följetongen - och sommaren. En sommar som gjord för satyrer och satiriker. En sommar då jag lyssnat på Ihlis, men framför allt på allt annat. En keryllisk lättklädd Putinsommar, för alla oss som tycker låten »Högtryck« är Ulf Gerhard Lundells bästa låt. Så bra därför att den på pricken beskriver Björn Wimans eviga semesterliv. Ty visst är det en Kulturchefs plikt att hjälpa fyra young rockers att få en hit, hur ska vi få en hit?, och ekot hörs också från Erik Axel Karlfeldt, som också måste ha en hit, och sen fick han en hit och då spelade Dalarna mindre roll, då hägrade Stockholm och Akademien, precis som Medias Rövhål-City alltid har hägrat för alla landsortssvenskar genom alla tider, men vi vet hur det slutar; med att en man går ut ur en port och allt han har på sig är ett par kalsonger. Det slutar med att man som Kulturchef går rakt in i en husvägg. Allvarligt talat pojkar, jag har ingen aning, gör vad ni vill, bli idioter i det här Mediarejset! Gå ner för gatan med två pitbulls! Eller stappla in på café och ta två koppar kaffe och kallt kallt vatten, men lyssna inte på Anna Ihlis tonsatta Karlfeldt-dikter, SÅ bra är det inte, snarare trist och färglöst, så gör andra saker, gå ut i skogen, leta upp några nyckelbiotoper och ta med dem till Annie Lööf som aldrig kan svara på vad som är viktigast: Det Privata Ägandet eller naturens väl. Säg till henne att all blues kommer från Grekland. Säg till henne att vi kan dra nu, precis nu, i en öppen sportbil, och blåsa rent håret på E4:an, och bilen drivs på nyckelbiotoper, säg det; hon bryr sig inte. Hon andas pengar och gråter aktier. Det mörknar på jorden.

Kalle »Indie« Berg

Utdrag ur Profets Kokbok, Del XVIII:

Profets Krävande Kräftkalas


Kräftskivan bör inte utelämna den arme veganen, men vad ska egentligen ätas som substitut för de vattenlevande insekterna? Låt Chefsideolog Filip Lindström guida dig till en full kräftskiva helt fri från mord och ond bråd död.

Ingredienser (till acceptabel skiva):

»Kräftor«
600 g Portabello
Krondill
3 l Vatten
3 Sockerbitar
1 Melleruds Utmärkta Pilsner
50 g Grovt Salt

Majonnäs
4 msk Kikärtsspad
½ tsk Vitvinsvinäger
2 tsk Dijonsenap
1 skv (skvätt) Sambal Oelek
2 dl Olivolja
Svartpeppar
Salt

Ost
2 dl Cashewnötter
2 tsk Näringsjäst
Vitlök
Salt
Citron

Paj
Purjolök
Vårlök
Vitlök
Rödlök
Dill
Havre-crème fraiche
250 g Vegansmör
Vetemjöl
Havregrädde
Tångcaviar

Kräftkalas (alt. »kräftskiva«) är en gemytlig tradition, sånär som på de desperata skriken från levande kokta kräftor. Många tror att det kräftkalasare suger ur undervattensinsektens torso är spad, men i själva verket är det kräftans själ som sörplas så hungrigt. Vill du undvika sådan brutal essensstöld? Njut då hellre av »Profets Krävande Kräftskiva«, en festivitet helt fri från kräftdjur av alla dess slag.
        I »Profets Krävande Kräftskiva« ingår även ett passande antal smårätter som bör förtäras i huvudaktens sällskap. Först och främst ska dock vegansubstitutet för kräftor presenteras:
        Skär Portabellosvampen i kräftstora bitar, och släng dem i kokande vatten med vinäger, socker, krondill och salt. Mängden svamp kan komma att variera. Häll i en halv burk Melleruds i dig själv, och den andra halvan i kräftgrytan, varifrån inga plågade dödsvrål når dig. Efter lämplig koktid ställer du av kastrullen och låter alltsammans svalna i ett par timmar så lagen blir kall.
        Till pajen, hacka upp alla dina lökar (bara hälften av den rödlök du valt att ha med) och knåda ihop mjöl och vegansmör så resultatet blir smuligt. Häll på vatten och salt, knåda vidare för glatta livet och tryck sedan ut din pajdeg i ack så passande pajformar, vars botten du »naggar« med ett stycke gaffel. Låt degen vila i en halvtimme. När tiden passerat förgräddar du pajskalen tio minuter på 225°.
        Kasta all din lök i en panna, där du ser till att steka den till gemytlig färg- och-texturgrad. Salta som du aldrig saltat förut, peppra med behärskning och dräll på rosmarin om du verkligen insisterar. Applicera en oansenlig mängd mjöl, och ett par deciliter havregrädde, som du i samkväm kokar till en ypperlig stuvning. Om du vill kan du här också använda svamp eller annan lök du uppskattar, såsom scharlotten- eller- vit- eller ramslök.
        Häll över stuvningen i dina minutiöst förgräddade pajskal, kör in pajen rätt i ugnen där du krämar på den i hälften av en timme, alltså en halv timme det vill säga. När en fjärdedel av två timmar sedan har flugit förbi tar du ut din magnifika paj, som du ska låta stå i en heltimme innan servering. Klicka på Havre-crème fraiche och strö på resterande rödlök, samt tångcaviar, innan servering.
        För att göra din veganost behöver du mycket cashew, och mycket tid. Börja redan tre dygn innan kräftskivan med att lägga nötterna i blöt, varur du räddar dem efter 48 timmar. Skölj dem noga och låt dem möta sitt öde i en matberedare med pressad citron, salt, näringsjäst och långbakade vitlöksklyftor. Den färdiga produkten kommer likna en färskost i sin krämighet, utmärkt att bre på en smörgås av något slag, förslagsvis en sort som döpts i brödrost.
        Avsluta med att slå en veganmajonnäs, som kan få vara bron mellan de skarpa kräftkryddade svampbitarna och den fylliga pajen. Också den kan gå vackert ihop med en skiva rostat bröd, om så önskas. Majonnäsen är inte komplicerad, men behöver vispas med stor aktning för tillfredställande resultat. Blanda vinäger, kikärtsspad, dijon, Sambal Oelek (gudarnas nektar) med salt och peppar. Drissla din olivolja i en mycket tunn stråle ner i blandningen och vispa under tiden lugnt men frenetiskt, avslappnat men ändå angeläget. Gör du rätt får du en fluffig massa som på alla sätt, förutom i avsaknaden av det onödiga mordet av ofödda kycklingar, påminner om vanlig majonnäs. Avnjut samtliga rätter iförd lustig hatt.


Tidigare utdrag ur Profets Kokbok:
Del I: Profets Risnudelsoppa med ingefära, vitkål och sesampanerad tofu
Del II: Profets Väldiga Veganlasagne
Del III: Profets Viktiga Vegansemla
Del IV: Profets Bastanta Bananbröd
Del V: Profets Livgivande Linsgryta
Del VI: Profets Bönbesvarande Bönfärslimpa
Del VII: Profets Potenta Pakora Med Svenne-Daal och (ett försök till) Plommonchutney
Del VIII: Profets Sävliga Svenne-Tacos Med Profets Virila Veganfärs och Profets Galanta Guacamole
Del IX: Profets Magnifika Midsommarmeny
Del X: Profets Närande Nödlösning
Del XI: Profets Prominenta/Presentabla Pasta Primavera med Profets Tumultartade Tomatsallad
Del XII: Profets Tafatta Tapas
Del XIII: Profets Saliga Såssamling, vol. I
Del XIV: Profets Veritabla Veganomelett
Del XV: Profets Verkliga Veganrisotto
Del XVI: Profets Taniga Tomattartar
Del XVII: Profets Performativa Pekingsvamp

1 September 2018