Schlegel-Samtalet del II
En intervju med Sylvester Schlegel av Filip Lindström
För en sådan samtalsjunkie som jag finns konversationer som ger olika typer av kickar. Där finns ruset som föds ur en kemi mellan två eller flera människor, där ett utbyte kan kännas som ett vakuum, skyddat ifrån allt som tillhör den yttre världen. Där finns också de dialoger som vecklar ut sig som en jämn eldstrid av ord, snabba frasbyten som inte är tjattriga utan bara väl ihopsatta, som en scen ur en amerikansk topplistefilm där varje replik är värd flera miljoner. Inga pauser, inga tystnader, inget trevande efter den rätta formuleringen står i vägen för ett sådant samspråk. För att uppnå detta krävs en evig närvaro i stunden och självklart en gnutta gemenskap och samförstånd, alternativt eldiga motsättningar som bringar liv till kommunikationen. Att skapa eller låta svepa sig med av ett eldstridssnack är en konstform som är svår att känna till innan man börjar jaga den. När jag sitter ned och talar med Sylvester Schlegel inträffar i mitt tycke en sådan stund, och detta är mitt försök att återskapa de bytta orden i text:
Ni minns väl var vi lämnade Schlegel-Samtalet? Sylvester hade precis berättat om hur trött han blir på sina egna referenser och vi fick reda på att skivan »Det kommer gå, allting kommer bli bra« ännu är i en oklar men spännande fas, där det väljs ut kläder och visuella koncept. Det är här vi åter tar upp Schlegel-Samtalet, i del II.
Sylvester Schlegel talar varmt om att saker och ting ska gå ihop, det vi ser och det vi hör ska
fungera tillsammans. Hur tänker han då när det är dags att köpa kläder som ska passa en ny
skiva?
- Jag tänker att det ska bli en förlängning av musiken. Man är skyldig publiken att det ska
finnas något att titta på, på en konsert, och då gäller det att hitta ett språk i det visuella som
hänger ihop med hur det låter. Jag håller på att experimentera, stilmässigt har jag gjort många
olika saker. Under 11 år med The Ark har jag provat på ett och annat. Men nu står jag själv, så
jag vet inte hur långt jag ska dra det. Det ska inte vara vardagligt men det finns en gräns för
hur knasigt det får bli också. Det får inte överrösta musiken. Texterna är jätteviktiga och om
jag har en stor regnbågsfärgad hatt så kan det störa budskapet i texten. Men har jag en svart
hatt som inte är lika stor, då kan texten bli starkare. Mina referenser, som är självklara för
mig, kan ge andra konnotationer än vad jag tänkt mig från början. Det kan vara en
generationsfråga också. Vad tänker en tjugoåring när den ser den där hatten? Tänker den
Willy Wonka? Jag har upptäckt att referenserna är mer interna än vad jag själv förstått från
början. För mig har de varit breda men det kan man inte räkna med. Det är något fint i att
människor uppfattar det utifrån egna referenser, det kan finnas lika många sätt att uppfatta
något som det finns mottagare, plus att det är fint med de som verkligen fattar referensen. Då
blir det som en hemlig signal. Jag är ju väldigt förtjust i sådant själv, det är fantastiskt att titta
och lyssna på Håkan Hellström som gammal skivsamlare. De små blinkningarna och lånen tar
aldrig slut.
»De trodde jag stod med en luta, att jag var någon slags Evert Taube-bard. De trodde att det kom upp en farbror från 1600- talet med en luta, så kan det bli om man inte har samma rocklexikon som jag. Samtidigt vet jag att det satt någon där hemma och sa ’Där är Brian Jones-stilen’.«
Sylvester Schlegel om missförstådda blinkningar åt en klassisk dandy i Melodifestivalen
Utifrån Sylvesters funderingar borde det finnas ett diagram över storlek kontra färg på en hatt,
där alla och envar kan pricka in hur starkt ens budskap skiner igenom beroende på var på
skalan man hamnar. Sylvester minns en incident som innefattade en hatt, där budskapet i
referenserna inte gick fram.
- Jag var med i Melodifestivalen och jag tänkte att jag fick göra min egen grej för första
gången, jag fick se ut som jag vill och göra som jag vill. Min stilikon sedan barnsben har varit
Brian Jones som spelade gitarr i Rolling Stones, som dog 1969. Han var en dandy, han såg
fantastisk ut, så jag tänkte att jag kör Brian Jones-stilen rakt av. Han hade en oval Vox-gitarr,
som är väldigt vacker, så jag skaffade en sådan och en likadan kavaj som Brian Jones och en
ungefär likadan hatt. I min värld var det en ganska tydlig referens och blinkning, det kunde
inte gå fel. Men då ställde jag mig med det i Melodifestivalen och det gick totalt över huvudet
på folk. De trodde jag stod med en luta, att jag var någon slags Evert Taube-bard. De trodde
att det kom upp en farbror från 1600-talet med en luta, så kan det bli om man inte har samma
rocklexikon som jag. Samtidigt vet jag att det satt någon där hemma och sa »Där är Brian
Jones-stilen«. Hellre det än att anpassa sig helt efter det formatet.
Jag vill förtydliga, kära läsare, att Sylvester Schlegel inte alls lät stöddig när han talade om
skillnaden i havandet av rocklexikon. Han lät uppriktig, efter en riktig insikt om att hans
referensramar inte är dem samma som alla andras. Jag säger att Melodifestivalen är en rätt
tuff miljö för apropåer till drunknade sextiotalsdandys och frågar sedan om Sylvester har en
utstakad målgrupp för sin musik.
- Nej, jag hoppas att jag ska bli tagen på allvar men att det ändå ska kunna bli stort och
brett. Om jag måste välja mellan dem två vill jag hellre bli tagen på allvar än att det blir stort
och brett. Jag tror att om det här hittar rätt kan det nå fram till människor som lyssnar på
texter och som är intresserade av detaljer. Det är väl någon slags hipsterpublik det ska landa
hos i slutändan. Även om det är ett fult ord landar vi väl båda under den rubriken, med kniven
mot strupen.
Jag antar att Sylvester har rätt. Om någon utomstående skulle se oss sitta försjunkna i
vårt eldstridssamtal skulle personen i fråga säkerligen peka finger och kalla oss hipsters.
Sylvester har dock rätt i ett annat fall också, den musikpublik som ofta blir kallade just det här
fula ordet är mer uppmärksamma på detaljer och underbart oviktigt vetande.
- Det här skulle kunna bli jätteviktigt för några människor och dem vill jag nå fram till,
säger Sylvester och får mig att känna vilken sorts person som skulle kunna bli berörd på
djupet av hans musik.
Slut på del II av »Schlegel-Samtalet«
Läs om del I av »Schlegel-Samtalet« och läs sedan denna del en gång till, för snart
kommer den rafflande finalen, del III. Där delar Sylvester med sig om ideologin kring
The Arks kläder, Profets chefsideolog delger sin favoritlåt med bandet och en alternativ
producent till » Det kommer gå, allting kommer bli bra« avslöjas, ingen mindre än en
person som tidigare intervjuats på Profet.
Del III av »Schlegel-Samtalet«