Schlegel-Samtalet del I
En intervju med Sylvester Schlegel av Filip Lindström
För en sådan samtalsjunkie som jag finns konversationer som ger olika typer av kickar. Där finns ruset som föds ur en kemi mellan två eller flera människor, där ett utbyte kan kännas som ett vakuum, skyddat ifrån allt som tillhör den yttre världen. Där finns också de dialoger som vecklar ut sig som en jämn eldstrid av ord, snabba frasbyten som inte är tjattriga utan bara väl ihopsatta, som en scen ur en amerikansk topplistefilm där varje replik är värd flera miljoner. Inga pauser, inga tystnader, inget trevande efter den rätta formuleringen står i vägen för ett sådant samspråk. För att uppnå detta krävs en evig närvaro i stunden och självklart en gnutta gemenskap och samförstånd, alternativt eldiga motsättningar som bringar liv till kommunikationen. Att skapa eller låta svepa sig med av ett eldstridssnack är en konstform som är svår att känna till innan man börjar jaga den. När jag sitter ned och talar med Sylvester Schlegel inträffar i mitt tycke en sådan stund, och detta är mitt försök att återskapa de bytta orden i text:
Den inledande gnistan för vår intervju blir I’m From Barcelona-Emanuel Lundgren,
producent för Sylvester Schlegels kommande soloskiva. Det är när jag frågar Sylvester om
hur han och Emanuel kom i kontakt med varandra som det sätter igång, samtalet som från
början till slut håller ett stadigt tempo och en hög nivå.
- Vi har varit bekanta i många år, sedan en gång vi var i Göteborg med The Ark och hade
en ledig kväll. Då spelade I’m From Barcelona, de hade precis släppt sin nya skiva. Vi gick på
deras spelning och blev förälskade i bandet. Sedan dess har vi sprungit på varandra flera
gånger, man gillar varandra skarpt. Han brukar dyka upp på mina spelningar, han gillade min
förra skiva [»Led Mig Bort, Led Mig Hem«] väldigt mycket och på eget initiativ gjorde han
en remix på den. Det tyckte jag var spännande, att han gjorde det och vad han gjorde med min
musik. Han har funnits där hela tiden i bakhuvudet som en tänkbar producent. Han är otroligt
dedikerad och speciell, han är ingen vanlig producent. Han har ingen vanlig studio, han har en
källare full med gamla maskiner. Han går in i saker till 200 procent och har ett udda sätt att se
på saker, på musik. Och han är en väldigt härlig person.
»Jag blir så trött på mig själv, på mitt eget sätt att resonera och mina referenser, så jag ville utmana mig själv för att se vad som händer om jag gör något som till och med blir dåligt? Om jag försöker göra lite ful musik, då kanske det blir spännande. I slutändan blir det ju ändå något man älskar över allt annat.«
Sylvester Schlegel om ett lätt igenkännligt dilemma för varje kreativ själ
Då Sylvester flyttade från Malmö till Stockholm för ett och ett halvt år sedan hade han
material till en ny skiva, som Emanuel Lundgren nu alltså har producerat. Jag hinner peta in
en kommentar om att samarbetet är svängigt och rycks sedan med i Sylvesters nästan hypnotiska
förmåga att tala.
- Det är det, samtidigt som det inte borde vara det för det är nästan bara maskiner som
spelar allting. Det är inga riktiga trummor, gitarrer är nästan förbjudna. Det blir svängigt på
ett robot-sätt.
Robot-svänget är nytt för Sylvester, det märks på sättet han talar om det som något näst
intill förvånande. I mitt stilla sinne finner jag det intressant vad som definierar ett sväng,
precis som jag diskuterade med Peter Morén nyligen på Profet. Måste ett sväng vara
organiskt, spelat av människor på riktiga instrument? Finns det ett universellt sväng? Något
som får allas höfter att vicka och allas huvuden att guppa? Jag låter dessa funderingar flyta
iväg och frågar Sylvester om robot-sväng är något han tidigare försökt undvika.
- Absolut, jag har mina referensramar, jag har mina idoler och förebilder för mitt sound.
Jag är väldigt bekant med en viss typ av musik. Pop och rock som spelas med gitarr, trummor
och bas, det vet jag hur man gör och därför vill jag inte göra det. Jag ville inte göra det så lätt
för mig den här gången. Jag ville se vad som händer om man inte får göra som vanligt, om
man förbjuder sig själv att använda de vanliga medlen. Därför var det perfekt med Emanuel,
för i hans lokal får man inte ens spela trummor, då stör man grannarna. Då var det uteslutet.
Det är skönt att ha sådana dogmer att underordna sig, det kan uppstå sådant man
inte tänkt sig från början. Jag blir så trött på mig själv, på mitt eget sätt att resonera och mina
referenser, så jag ville utmana mig själv för att se vad som händer om jag gör något som till
och med blir dåligt? Om jag försöker göra lite ful musik, då kanske det blir spännande. I
slutändan blir det ju ändå något man älskar över allt annat.
Sylvester Schlegel.
Det är roligt att Sylvester tar upp det här dilemmat, för jag har ofta känt precis likadant. I
skrift är det lätt att komma åter till samma dammiga formuleringar som man till slut inte orkar
titta på längre. Man blir så trött på det man själv skriver för man är mitt i det så ofta. Jag tror
att det utifrån inte är ansträngande alls att läsa dessa formuleringar och det får man inse när
man blir som mest trött på sitt eget sätt att resonera.
- Det kan till och med vara tvärtom, att folk tycker om en för att de känner igen
återkommande element, säger Sylvester. Jag skriver krönikor i Smålandsposten och har gjort
det i många år, där har jag problemet att jag känner att jag använder samma formulering om
och om igen. Jag får skriva om vad jag vill, det kan vara vad som helst. Det är väldigt skönt,
för det kommer bara i papperstidningen, så det aldrig blir viralt. Jag behöver aldrig möta
läsarna, vilket gör att jag är obegränsad, jag behöver inte tänka på en mottagare. Jag tycker
också det är skönt att när man har gjort det kan man lämna det, man behöver inte delta i det
efter det är lämnat.
Sylvester är en av få personer som jag språkat med på Profet som är både musiker och
skribent i ett, däri kan vi relatera på många sätt. Han om någon kan ju säga hur det skiljer sig
att släppa en skiva gentemot att släppa en krönika, känns det lika skönt att få lämna en skiva
bakom sig? I och för sig så delar jag inte hans vilja att släppa taget om en text jag har skrivit,
jag tänker gärna på mina mottagare. Ändå vill jag veta hur han tänker kring ämnet.
- När man är färdig med en skiva påbörjas ju en annan process. Då vill man att skivan ska
höras och synas och man vill spela musiken och få den här världen man skapat att växa och
spridas, för att till slut få sitt eget liv. När man är klar med alla delmomenten – man har
turnerat, tryckt t-shirts, gjort intervjuer, man har gjort allt i cykeln – då kan man lämna det.
Det tar längre tid, att göra en skiva är bara en liten del i hela processen. Nu är jag i en slags
övergångsfas, nästa vecka gör vi klart skivan [denna intervju gjordes 20/1 – 2017, alltså kan
skivan vara färdig när du läser detta]. Jag börjar kolla på omslag, gör intervjuer, köper kläder,
har repat med bandet och bokar spelningar.
Då Sylvester berättar att allting inte än är färdigt blir jag glad över att få chansen att tala
med honom när han faktiskt är mitt uppe i skapandet av skivan.
- Ja, det är jätte-oklart än så länge men känslan nu är fantastisk, säger han. Man går på en
endorfin-high hela dagarna för man vet att snart ska folk få höra den.
Slut på del I av »Schlegel-Samtalet«
Missa inte del II, där samtalet fortsätter kring ämnen som hur storlek och färg av hatt
påverkar budskap i musik. Du får även reda på varför Schlegel misstogs för en Evert
Taube-bard i Melodifestivalen och han berättar vilken publik han helst vill nå fram till.
Del II av »Schlegel-Samtalet«