Schlegel-Samtalet, Del VII:

Andreas Stellan om Sylvester Schlegel

Vad är »Schlegel-Samtalet?« Jo du, käre läsare, »Schlegel-Samtalet« är en artikelserie på Profet, som hittills gått ut på konversation mellan Chefsideolog Filip Lindström och skalden Sylvester Schlegel. 30 juli 2018 släpptes »Schlegel-Samtalet, del VI: Slutet På Början« och idag återupptas denna monumentala serie, i helt ny form. Chefsideologen välkomnar er hjärtligen, älskade läsare, till den efterlängtade starten på 2019 års utgåva av Schlegel-Samtalet.

Efter sex stycken etapper av Schlegel-Samtalet, utportionerade över två år, ville jag testa något nytt. »Vad har jag och Sylvester Schlegel egentligen kvar att prata om?« tänkte när jag satt på mitt imaginära kontor och rullade tummarna på löpande band, i febrig jakt efter nya vinklar till massanpassad underhållning. »Ingenting alls, troligtvis« svarade ett av mina många hjärnspöken, som i denna kontorsfantasi fått ta formen av en lätt överviktig, medelålders man i glasögon som heter Bengt, vars syfte i mitt inre är att bidra med logik och reson. Bengt har upprättat en kaffekassa på kontoret, och ser till att alla bidrar till denna. Han har även gjort upp ett städschema som han inte låter någon komma undan.
        Jag ser framför mig att jag slänger upp benen på mitt påhittade skrivbord, gjort av den mörkaste ek man kan tänka sig, och suger på min kulspetspenna i solitt guld. »Men, Bengt, hur ska vi då fortsätta ’Schlegel-Samtalet’ om jag och Schlegel inte längre har något att diskutera?« säger jag och stirrar lojt upp mot takfläkten som snurrar i en hypnotiserande virvelvind, eftersom det är stekhet sommar i denna inbillning.
        »Tänk så här, vördade Herr Chefsideolog« säger Bengt, för alla på fantasikontoret tilltalar mig på det sättet, »om du och Schlegel inte har något att säga varandra, varför pratar du då inte med någon annan?«
        »Någon annan?« säger jag och spottar ut pennan i oväntat vredesmod. »Bengt, har du helt tappat förståndet? Det blir ju inte ’Schlegel-Samtalet’ om jag inte talar med Schlegel själv!«
        Bengt masserar varsamt en clementin med sin lätt håriga vänsterhand. Hans mun blir ett streck, likaså hans glasskyddade ögon. Jag kan inte avgöra om han är arg, så som han blir när jag (allt för ofta) missat min tur att tömma kontorets diskmaskin. Det väntade utbrottet uteblir, och Bengts ansikte lättar, som ett snabbt passerande regn över Kattegatt, och han låter en ynka mening undslippa fängelset som är hans läppar.
        »O, du storartade Herr Chefsideolog, du skall tala med någon annan än Schlegel, om Schlegel.«
        Jag reser mig sakta ur kontorsstolen, närmar mig Bengt och tar clementinen ur hans ludna tass. Medan jag håller hans glasade ögon i grepp med mina greppar jag tillika citrusfrukten med mina tänder och biter ett redigt bett ur den, med skal och allt, för att skicka ett tydligt meddelande till den tjocke lille gubben framför mig. Jag vill att han ska förstå att jag tycker han är lysande.
        »Jag vill att du ska förstå att jag tycker du är lysande« säger jag därför, och kysser Bengt hårt, med tunga och allt. »Du är ett geni, Bengt!« utropar jag när jag väl är klar med nämnda aktivitet.

Tidigare delar av »Schlegel-Samtalet«:

»Schlegel-Samtalet, Del I« - 29 Januari 2017

»Schlegel-Samtalet, Del II« - 1 Februari 2017

»Schlegel-Samtalet, Del III« - 6 Februari 2017

»Schlegel-Samtalet, Del IV: Återkomsten, Ett År Senare« - 18 Maj 2018

»Schlegel-Samtalet, Del V.II: Nyckeln Till Frihet« - 12 Juli 2018

»Schlegel-Samtalet, Del VI: Slutet På Början« - 30 Juli 2018

Det är ju glasklart! Självklart ska jag prata med någon annan än Sylvester Schlegel, om Sylvester Schlegel, för att piffa upp konceptet »Schlegel-Samtalet« och ta det in i det nya året, 2019. Därför kontaktar jag Andreas Stellan, även känd som Parasite Child, för en dialog om hans relation till samtalets huvudperson. Trogna Profet-läsare känner igen Andreas Stellan från sensommartexten »Vem Är Han Egentligen (och vad gjorde han i somras)?« där hans senaste skiva under namnet Parasite Child diskuteras i samband med en extensiv anekdot från en av Berlins högst trafikerade handelsgator.
        Förutom ägandet av ett reko namn innehar Andreas Stellan också svart bälte i hipphet, mycket tack vare hur väl han bär upp en marinblå polo men även på grund av de musikaliska akter han förknippas med. Att han spelat med Dungen och Avantgardet, och varit bandbokare på Landet, räcker nog gott för gemene popentusiast, och anledningen till att han är ett exemplariskt intervjuobjekt för det nya »Schlegel-Samtalet« beror på att han delar ett närgånget samarbete med Sylvester.
        Som den enfaldige vanemänniska jag är stämmer jag träff med Andreas där allt började, där jag och Sylle har skapat alla tidigare delar av »Schlegel-Samtalet«: Det anrika Twang, där Profet-historia sitter ingrodd i väggarna. Det har nu blivit omöjligt att få till en instans av denna långdragna följetong på annan plats, för Twang spelar egentligen en lika stor (men tyst och passiv) roll som de av oss som faktiskt sköter talandet.

Men hur börjar man då ett Schlegel-Samtal utan Schlegel? »Från början« viskar Bengt inifrån min hjärna, och därför är det där jag börjar.
        »Hur träffade du Sylle?« frågar jag Andreas när vi slagit oss ned i ett bås precis vid Twangs gatufönster, faktiskt exakt samma bås där jag och Sylle satt första gången vi utförde en intervju. Varför streta emot traditioner?
        »Ja, hur fan träffade jag Sylle egentligen?« funderar Andreas. »Jag kommer inte ihåg första gången jag träffade honom, för då var vi säkert fulla, men jag tror jag träffade honom genom Reine Fiske och dåvarande trummisen i Dungen, Fredrik Björling. Vi låg på samma bolag, Dungen och mitt gamla band The Works, och deras bassist, Mattias Gustavsson, åkte till Vietnam och pluggade eller något sådant där som han brukar göra. Då hoppade jag in i Dungen och det var så vi hookade med det gänget. Sylvester hade sitt första soloprojekt som hette The Guild, och de stötte man på rätt ofta. Jag bokade dem till Landet, och så har man träffats väldigt mycket i musikerkretsar.«

»Det var skönt att kunna ha Sylle att prata med«

- Andreas Stellan

För en utomstående kan musik-Sverige se ut som ett förslutet fort, omöjligt att ta sig in i och bli en del av. När det väl händer går det illa kvickt innan man känner varenda kotte. Det är därför inte alls konstigt att Andreas Stellan och Sylvester Schlegel, som båda två har långa och mycket produktiva karriärer bakom sig, har sprungit på varandra titt som tätt under åren. En lätt bekantskap på håll utvecklade sig senare till något mer bestående.
        »Han hörde av sig när han skulle släppa sin första soloplatta på svenska under eget namn« minns Andreas. »Då hade vi träffats ganska mycket men aldrig umgåtts privat. Vi tog och hängde lite, och sedan drog vi ut och spelade.«
        I Sylvesters soloband bidrar Andreas med klaviatur. Han kommer ihåg att turnélivet såg annorlunda ut då, när de började spela tillsammans, och att Sylle var en stöttepelare i förändringen av det livet.
        »Då drack jag fortfarande« säger Andreas om den första tiden som Sylvesters komp.
        »Drack han då?« frågar jag, eftersom det är något som artikelseriens protagonist inte längre gör.
        »Nej, han drack inte, så det var skitskönt för mig när jag sedan slutade dricka att jag, även om jag fortfarande var ute och spelade, hade tryggheten av honom som förebild. Det var grymt, för jag var så stressad över att sluta. Man är så van vid att få det gratis, och kunna använda det för att hantera ångest och stress. Det jag saknar mest är att kunna hantera allting efter en konsert. Man står i två timmar och skuttar och är glad, sedan tre timmar senare är man på ett hotellrum och det är tyst, man är ensam och har värsta adrenalinpåslaget utan att veta vart man ska ta vägen. Där önskar jag att skulle ha varit vettig nog att kunna spara mig, så jag fortfarande hade kunnat unna mig ett glas vin. Det är skitsvårt att hantera.«

Jag hajar till över Andreas användning av just termen »spara mig«, en frasering som jag känner igen från de otaliga rockstjärnebiografier jag malt mig igenom genom åren. Så många musiker med (främst) alkoholproblem ser på tillvaron som att en kvot har fyllts. Man har druckit så mycket att det till slut blev nog, så mycket att till och med ett enda glas vin efter en utförd konsert skulle få den metaforiska bägaren att rinna över. Tanken slår mig som obehaglig och oroväckande, eftersom det är så fruktansvärt lätt att låta dryckenskapen gå överstyr, att låta alkoholen ta över. Likt hur Jack London beskriver sin vänskap med spriten i »John Finkelman« från 1913 blir drycken en stöttepelare, vars support så sakteligen blir naturlig och oundviklig. Gränsen mellan när det bara är roligt och när det inte längre är det, den är osynlig tills den passerats för länge sedan och det kanske till och med är för sent att vända tillbaka. Jag är medveten om att jag och mina vänner fortfarande är för unga för att ännu ha hunnit passera den gränsen, men det skrämmer mig att tänka på möjligheten att någon utav oss skulle kunna göra det. Väl där, på andra sidan, är det otroligt viktigt att höra talas om individer såsom Sylvester Schlegel och Andreas Stellan, som kan bidra med ett gott exempel och visa på att det går att undkomma sådan destruktivitet. Att höra Andreas minnen om tiden då hann precis spolat kröken, det ger hopp.
        »Det var skönt att kunna ha Sylle att prata med, innan och under tiden. Det var vi två, Markus Mustonen från Kent på trummor och en kille som heter Magnus på bas. De andra drack fortfarande, Markus i allra högsta grad, och jag förstår varför man dricker. Det hör ju till.«

Sakta började en kollaboration växa fram mellan Sylle och Andreas, som nu sträcker sig till att Sylvester också spelar med Parasite Child. I tidigare delar av »Schlegel-Samtalet« har jag och Sylle pratat om hur svårt det kan vara att få med sig andra på sitt tåg, att engagera någon till fullo i sina idéer, speciellt när budgeten kan vara skral eller icke-existerande. Där verkar Stellan och Schlegel ha kommit fram till ett fungerande system, där den ene kliar den andres rygg och vice versa.
        »Nu har vi börjat jobba mer tillsammans, för vi är i samma läge musikaliskt« säger Andreas. »Vi gillar varandra och vi gillar att jobba tillsammans, för vi har hamnat i ett fint läge med varann där man inte behöver skämmas över att säga ’Du får inget pröjs’. Man behöver inte ens snacka om den grejen. Jag tycker vi har hittat ett jävligt bra musikaliskt samarbete, och det är inte så lätt att hitta dem.«
        »Det känns som att han har pratat om dig som en väldigt god vän« säger jag när jag tänker tillbaka på de tidigare delarna av »Schlegel-Samtalet«, där Sylvester har nämnt Andreas flertalet gånger.
        »Absolut, jag tycker vi har blivit varandra nära« håller Andreas med. »I stort sett blir man nära med de människor man är ute och spelar med, för man är i en utsatt situation dag efter dag och måste hjälpa varandra att genomföra en grej. Det är som en sekt. Jag tror att vi är väldigt lika, och jag har haft ett stort utbyte av att prata med honom. Det känns som vi förstår varandra, och det är jävligt fint. Det är en otroligt tänkande människa. Jag älskar det med honom, att han tänker sjukt mycket men behöver inte göra en grej av det.«

»Hur är han som sektledare då?« frågar jag Andreas.
        »Han är en bra sektledare tycker jag. Jag tror inte han är så sugen på att styra ett skepp, han vill nog bara skriva musik egentligen. Allt det här med att leda en grupp förtar ganska mycket om det inte faller en naturligt. Egentligen är han väl inte en frivillig sektledare, men man vill ju ha ett skepp som går.«
        »Känner du likadant med Parasite Child, när du ska leda?«
        »Ja. Jag har spelat så lite med Parasite Child, just av den anledningen. Jag känner så jävla många bra musiker som jag vill spela med, och som skulle kunna tänka sig att spela med mig, men för att jag ska tycka att det är roligt och hitta en balans måste folk ta det på väldigt stort allvar. Det är väldigt svårt att begära. Då jobbar jag hellre ensam, eller med någon som tycker att det är roligt.«
        Andreas Stellan och Sylvester Schlegel delar en syn på sitt gebit som fler i samma bana bör inspireras av. Det jag slagits av under mina samtal med Sylle är hur förälskad han fortfarande är i musik, och jag berättar för Andreas att jag under vår konversation fått samma känsla även från honom. Det viktiga är inte alltid hur bra karriären går, eller hur många som lyssnar. Mest av allt vill de båda bara göra musik, och resten är sekundärt så länge de får göra det. Jag möts, på vägen ifrån Twang och Andreas Stellan, av en tacksamhet – en värmande hoppfullhet – som infinner sig tack vare att jag fått blicka in i deras vänskap, om än bara för en kort stund.

Här slutar sjunde delen av »Schlegel-Samtalet«, ett levande epos av och med Profets Chefsideolog Filip Lindström. Artikelserien är dock inte slut för det, så håll ögonen öppna efter nästa del. Den kommer när ni minst anar det.

13 Januari 2019