Schlegel-Samtalet, del VI: Slutet På Början

Årets sista instans av Schlegel-Samtalet


Schlegel-Samtalet 2018 är över. Skalden Sylvester Schlegel och Profets Chefsideolog Filip Lindström kan nu vända varandra ryggen tills Jan Malmsjö har diktat sista versen på Skansen och det är dags för en ny upplaga av det mytomspunna, årliga Schlegel-Samtalet på Profet.

Här påbörjas den sista delen i den andra omgången av »Schlegel-Samtalet«, en artikelserie på Profet som går ut på att ett (1) samtal mellan Profets Chefsideolog Filip Lindström och skalden Sylvester Schlegel ger underlag till en omgång à tre (3) skrivna intervjustycken. I och med denna, del VI, avslutas härmed detta års upplaga av »Schlegel-Samtalet«. Se dock inte denna artikel som ett avsked, som ett nederlag eller som en förlust. Se det hellre som ett löfte inför framtiden, ett avmätt »På Återseende« eller en långt utdragen personlig vinst. Så länge både Sylvester Schlegel och Filip Lindström är i livet och ingen av dem förlorar förmågan att tala eller lyssna, så kommer fler delar av »Schlegel-Samtalet« att produceras. I den föregående del V.II (5.2) talades det om Sylvesters möjlighet för att göra så sjuk musik som han vill, och Filip Lindströms motståndstagande mot åldrande och dess passivitet. Med de tankarna i huvudet vill vi på Profet att ni tar till er den (förmodade) sista delen av »Schlegel-Samtalet« för 2018, det sjätte kapitlet i ett epos av Filip Lindström:

Sylvester Schlegel och jag talar om godispåsar. Varför inte? Hans nya melodisamling »Rosa drömmar och svarta hål« pryds av ett omslag inspirerat av den klassiska plockgodispåsen, som alla och envar bör känna igen från kiosker och småhandlare över hela landet. Ni vet hur den ser ut om ni bara sluter ögonen och tänker på en colanapp eller seg råtta: Allt som oftast illgul pålagt av ett mönster av olikfärgade sfärer i differerande storlekar. Jag är tvungen i detta skede att säga att Sylvester Schlegels visuella taktik är genialisk, ty vi alla har en relation till denna uppenbarelse. Relationen är kopplad till ett muskelminne, ifrån njutningen från istoppandet av diverse godsaker i munhålan. Vi ser därav på Schlegels omslag till »Rosa drömmar och svarta hål« med en fysikalisk glädje, där musklerna spänns och slappnar av i idog väntan på socker. »Rosa drömmar« respektive »Svarta hål« låter ju för övrigt till och med som utmärkta namn på storsäljande plockgodisar.

Omslaget till »Rosa drömmar och svarta hål«

De sex sötsaker som Schlegel har samlat på »Rosa drömmar och svarta hål« är mindre söta än de som hopade sig på hans föregående släpp »Det kommer gå, allting kommer bli bra«. Förutom att hans söderländska dialekt helt försvinner i hans sång så får Schlegels röst en melankolisk klang, särskilt när han tränger fram de inledande fraserna i »Det finns inget nu«. Hans sångröst och dess framförande skiljer sig vitt ifrån hur han pratar med mig, i det att givetvis har en mindre skriven dramaturgi i sitt tal. Är det något som han är duktig på, som sagt, så är det att tala om, och därmed också sjunga om, sig själv.
        I del V.II av »Schlegel-Samtalet« diskuterades det om Sylvesters »doldisstatus« och den frihet den ger honom. Han fortsätter i de tankebanorna och berättar att han numer hellre spelar kreativt tillfredställande musik som han vet inte kommer fungera kommersiellt, än att medvetet försöka göra publikfriande hits. Han anmärker hur detta skiljer sig från hans tid i The Ark, där jämn vikt låg mellan görandet av musik som medlemmarna uppskattade och bred framgång. I sin solokarriär har han bortsett ifrån de stora succéerna, och jag frågar honom om han började sin ensamma bana annorlunda.
        - Nej, det är snarare att jag hört utifrån att det här är så jävla bra, säger Sylvester och ger exempel på vad andra sagt om hans musik: »Det här skulle kunna bli hur stort som helst. Den här låten borde P3 plocka upp. Det här borde bli en hit.« Folk i branschen som jag känner och jobbar med tycker att det är en gåta att det inte blir större. Jag vet inte, kanske någon vet något som jag inte vet. Skit samma, jag är jättenöjd, det blev fantastiskt det här. Jag tycker att min musik funkar jättebra, men den har av någon anledning inte nått ut till den stora publiken och det är lugnt. Det finns andra som är bättre på det, men jag vet i alla fall att när jag ser tillbaka på det jag har gjort behöver jag inte skämmas en sekund. Så tänker jag fortsätta. Jag vill inte tävla med folk som är jättebra på spelets regler. Jag är inte intresserad av spelets regler, men däremot bra på andra saker. Vad det nu är får väl någon annan säga.

»Nästa steg i Prince-komplexet«

- Chefsideolog Filip Lindström i djup reflektion om Sylvester Schlegel

Jag tar i stunden på mig att vara den som säger till Sylvester vad han är bra på, för det tåls att sägas på nytt.
        - En stark sida du har är din publikkontakt, säger jag. Det är något magiskt över den, jag minns när du spelade på Scala förra året och sa något om att du ville bygga upp myten om dig själv.
        - Ja, fnissar Sylvester. Min käft går ju mycket, och jag vet inte alltid vad som kommer ut ur den men det låter som något jag kan ha sagt. Jag tror att det gällde en specifik låt som handlar om att jag ville lämna allt det gamla, fly från mitt liv, fly från min stad och bli en sådan där som det pratas om, en sådan som försvann och det börjar gå rykten om. Sedan blev det inte så, men jag hade den idén om mig själv och det sjunger jag om i en låt på förra skivan.
        Jag ser självklart mig själv i det Sylvester säger, och instämmer därför följande.
        - Man vill ju bli en sagofigur. Jag känner likadant, och jag antar att det är därför jag kommer ihåg att du sa just det ifrån scen. Det finns ju inget man undrar mer om än vad folk säger om en. Det spelar ingen roll om det skulle vara negativt, bara någon pratar lite om en.
        - Jag tror att folk pratar om både dig och mig, säger Sylvester auktoritärt.
        - Det tror jag nog också, men jag har konstigt nog alltid trott att ingen har pratat om mig, att jag har varit helt utraderad ur tillvaron om jag inte är på plats. Det är barnsligt, nästan naivt, att jag har tänkt mig att allt som händer är det som syns och hörs inför mina ögon och öron. Därför har det varit så spännande om någon nu faktiskt pratar om mig.
        - Och du kan ge dig fan på att det görs det, men jag tycker inte att man ska gå runt och fundera för mycket på det. Det är inte sunt. Din naiva syn gynnar dig tror jag.
        Jag går dock runt och funderar, funderar jag över när Sylvester delar med sig av sina funderingar. Det senaste året har jag låtit min naiva inställning byta plats med en misstro på resten av världen, där jag antar att det talas illa om mig bakom min rygg. Jag är rädd att bli sedd ned på, att bli sedd som svag i andras ögon troligtvis för att jag alltid iakttar svagheten i mig själv. Den självkritik och det ego som omtalas i »Schlegel-Samtalet del V.II: Nyckeln Till Frihet« går samman för att vända mig ifrån världen, för att få isolering att verka som det enda hållbara alternativet. Jag är inte naiv längre, och jag vet såhär i efterhand inte varför jag säger till Sylvester Schlegel att jag är det. Inte försöker jag ljuga för Sylvester genom att blåsa upp min blåögdhet, nej, jag förstår min förändring under tiden vi pratar. Likt mina andra osunda vanor kan jag rationellt se på min förändring som ohälsosam, men jag kan inte göra någonting åt den.

»Rosa drömmar och svarta hål« i sin exklusiva kassettform

Sylvester relaterar även sitt nästa uttalande till sitt tycke för när andra människor pratar om honom.
        - Jag älskar att få recensioner och jag har inga problem med att få dåliga recensioner. Det är så spännande att se hur det blir när en person som jobbar med recensioner har tagit sig an mitt verk.
        - Känner du dig förstådd? undrar jag.
        - Både och. Ofta gör jag det. Jag har haft sådan tur att jag fått ganska många bra recensioner, inga sågningar direkt. Det i sig är ett gott betyg, att man har varit tydlig nog för att lyckas förmedla sin vision.
        - Och din vision ändras gradvis?
        - Stilistiskt, absolut, man snöar in på olika instrumenteringar och sound och produktioner, men egentligen är det ju samma sak man gör om och om igen. Det är samma teman man sjunger om och man har sina favoritreferenser musikaliskt också, men arbetssättet förändras hela tiden. Jag vill kompromissa så lite som möjligt och jag börjar nå en punkt där jag tror att jag kan göra allt själv. Det är en idiotisk tanke, men jag tror att det kan vara ett bra ställe att börja på.
        - Nästa steg i Prince-komplexet, resonerar jag.
        - Absolut, whatever works, säger Sylvester med en axelryckning. I mitt fall ger det energi och kreativitet. Det gör att jag kommer igång och blir taggad. Sedan i slutändan klarar jag inte alls allt själv, men det är i alla fall grundvisionen. Jag blir också väldigt rastlös av att ibland tvingas involvera andra människor som, fullt förståeligt, har andra prioriteringar. Jag kan inte begära att någon annan människa är lika engagerad i det här som jag, det går inte.
        - Jag tror att det bara är i soloprojekt eller liknande idéer som kommer ifrån en människas hjärna som en sådan här positiv obalans av engagemang kan finnas, säger jag till Sylvester. Om jag, som jag alltid gör, ska ta upp ett exempel om mig själv så är Profet min grej som jag i princip har lurat andra att vara med på. Det finns inte en enda chans att jag kommer hitta någon som är lika engagerad i Profet som jag. Jag kommer säkert kunna hitta folk som brinner för det, men det kommer aldrig vara exakt samma sak. Därför förstår jag vad du menar, att man kanske inte kan begära det.

Här går årets upplaga av »Schlegel-Samtalet« mot sitt slut. Det har varit en resa genom befriande begränsningar och gränslös frihet som till slut landar i det fina i ojämnt fördelat engagemang, där jag och Sylvester har funnit ett av våra gemensamma fästen. Artikelserien kommer fortsätta så fort Sylvester rör ett finger igen, det vill säga förmodligen snarare än vi tror. Följetongen kan komma att ändra form till nästa gång, det vet ni läsare lika lite om som jag i det här skedet. Dock vet vi allihopa att det gör oss gott att tillåta oss själva att fånga upp några bitar av Sylvester Schlegels uppiggande energi, vilket görs bäst genom att lyssna på hans musik och samtidigt sträckläsa »Schlegel-Samtalet« gång på gång.

Missa inte de tidigare delarna av »Schlegel-Samtalet«:
Del I
Del II
Del III
Del IV: Återkomsten, ett år senare
Del V.II: Nyckeln Till Frihet

30 Juli 2018