Schlegel-Samtalet, del V.II: Nyckeln Till Frihet
Chefsideolog Filip Lindström och Sylvester Schlegel
Profets odödliga artikelserie »Schlegel-Samtalet«, en rad konversationer mellan Chefsideolog Filip Lindström och Sylvester Schlegel, går in i årets näst sista del, där ämnen som självhat och samhörighet omtalas.
»Schlegel-Samtalet« har blivit en följetong för den trogne Profet-läsaren, en fortsatt utsvävad ingång i isolerade händelser i mitt respektive Sylvester Schlegels liv. Ni undrar säkert med belägg varför den här delen av »Schlegel-Samtalet« kallas »del V.II« och det skall förklaras grundligt. Ni förstår, käraste läsare, att Sylvester Schlegel medverkade på det som jag behagar kalla ProfeTalkshow, ett nytt Profet-koncept som tog sin andra flygtur på Scalateatern 25 maj för att fira Profets andra födelsedag. För er som bitit på naglarna och hållit andan i väntan sedan senaste delen av »Schlegel-Samtalet« är denna information onödig gammal skåpmat. För er andra, kanske nytillkomna läsare, är informationen livsviktig.
Schlegel satt, tillsammans med Patrik Arve, Anna Drvnik, Grebnellaw, Jabba från krautgruppen Harpun och Anton Graffman Larsson i intervjustolen under ProfeTalkshow, där jag stod för intervjuerna likt hur jag i många fall gör det i skrift för Profet. Det föll sig så att jag och Schlegel under ett par skallrande minuter fyllde scenen ensamma, då den lyriska publiken fick se hur »Schlegel-Samtalet« blir till. Där och då hände »Schlegel-Samtalet, del V« och därför benämns den här delen som »del V.II«.
Jag och Sylvester talade under Talkshowtaket om varför vi har kommit så bra överens i våra intervjusammanhang, så pass att det nu har bildats hela fem avsnitt av våra debatter. Jag hade förberett frågan om hur vi funnit varandra, men jag behövde aldrig ställa den. Sylvester Schlegel tog upp ämnet självmant, och hävdade att vi båda är lika självupptagna och ödmjuka. Han beskrev det som att prata med en spegelbild, i det att vi ger varandra lika delar uppmärksamhet och får lika stort utrymme för att prata om oss själva. Jag ser »Schlegel-Samtalet« som en symbios, där vi ger lika mycket energi som vi sedan får tillbaka i ett evigt konversationskretslopp. Självklart är det Sylvester som pratar en gnutta mer om sig själv än vad jag gör om mig när själva samtalet utspelar sig, eftersom det är han som intervjuas och därför bör tala mer, men det tar jag igen senare när jag skriver ner samtalet. Som det står skrivet i »Kort Inre Kris/Stark Sås« , en intervju med Sylvesters gamle Malmö-kompis Martin Inghardt: »Fördelen med att vara skribent är att det är jag som får sista ordet«.
»Det krävs väldigt lite för att jag ska känna mig välsignad«
- Sylvester Schlegel
I nämnda intervju med Martin Inghardt, och många andra därtill, är mitt syfte med skrivandet att studera en egenskap hos intervjuobjektet som jag vill lägga till bland mina egna. I »Kort Inre Kris/Stark Sås« var det Inghardts starka personlighet jag ville efterapa, och i samtliga delar av »Schlegel-Samtalet« är det Sylvesters fantastiska förmåga att tala om sig själv som jag vill åt. Jag har den redan till viss del, åtminstone definitivt i skrift, och det jag redan har vill jag förstärka så som Sylvester har gjort det.
Sylvesters spelning på Scalateatern 2017 nämndes redan i del IV av denna serie. Det är hittills enda gången jag sett honom uppträda sin soloakt, och bortsett från musiken var det hans anföranden mellan sångerna som fastnade i minnet.
- Interaktionen med publiken var central i konserten, säger jag till Sylvester. Främst i dina charmiga mellansnack, men självklart i resten av uppträdandet också. Något slags självutlämnande ger ändå någonting.
- Ja, det tror jag stenhårt på, svaras det från andra sidan bordet på Café Twang. Ställer man sig på scen måste man visa att man offrar något, att man tar en risk, att man är villig att visa sig svag. Annars blir det inte så intressant. Laddningen i rummet är väldigt viktig, i alla fall när jag går på konsert. Jag vill känna att något står på spel. Det är inget jag medvetet tänker på när jag ställer mig på scen, men jag vet att det är det som måste hända. Jag har så mycket känslor, så mycket självhat och hybris på samma gång som måste kanaliseras, och det är då det blir riktigt bra. Sedan vet jag inte riktigt vilken publik jag har, hur de ser ut eller hur gamla de är, så varje gång jag gör det här är det som första gången. Jag är inte så pass etablerad att jag drar folk som kan min repertoar, utan det är en diffus bild av publik. Det gör att jag är väldigt tacksam över varje person som har hittat mig, och det gör att jag aldrig blir besviken. Varje spelning är den bästa jag gjort och varje publik jag haft är den bästa publik jag haft.
- Det är ändå mäktigt att du lyckats bibehålla de låga förväntningarna efter att ha spelat musik live väldigt länge, fastslår jag som personligen alltid har för höga förväntningar på allt i livet.
- Ja, och det gäller hela musicerandet över huvud taget. Jag har jätterimliga, ödmjuka förväntningar på hur det ska gå i karriären. Det krävs väldigt lite för att jag ska känna mig välsignad, säger Sylvester.
- Så förra skivans titel var något du intalade dig själv?
- Ja, det var ett slags peptalk till mig själv, som jag fortfarande måste ha. Det finns mycket osäkerhet, men det är så komplext det där. Jag vet ju någonstans inom mig att jag är bäst i världen. Samtidigt vet jag också att det krävs så lite för att jag ska vara sämst i världen. Det är en sådan hårfin gräns hela tiden, men jag vet ju att oavsett om ingen lyssnar kommer jag göra det här ändå och jag får så mycket ut av det.
Schlegel och Chefsideolog Filip Lindström under ProfeTalkshow 25 maj
Dags för en obligatorisk liknelse mellan mig själv och Sylvester: Vi tänker likadant kring våra förehavanden. Vi gungar fram och tillbaka mellan berusande självkärlek och betungande självhat, för enligt klichéns regelverk kan den ena känslan inte existera utan den andra. För tredje gången i denna text drar jag upp Martin Inghardt-intervjun »Kort Inre Kris/Stark Sås« , nu som exempel på kampen mellan hybris och självkritik. Där syns hur jag aldrig kan låta mig själv glida på god självkänsla utan att ge mig själv ett rejält hugg i ryggen. Min största rädsla är att framstå som svag, och det är delvis därför jag väljer att visa mig osårbar i andras ögon, samtidigt som jag väger upp det med att i exempelvis den här texten berätta om mina rädslor och min självkritik. Extremt självförtroende kan inte finnas till utan en likvärdig antites, och den som inte erkänner det ser inte genom sin förnekelse. Jag och Sylvester Schlegel har fördelen av att veta om dualismen, och vi kan därför visare använda den.
- Många kan ju säkert känna igen sig i topparna och dalarna i självkänsla, säger jag till Sylvester. Men, jag tror att det är få förunnat att även ibland tycka att man är bäst.
- Det kanske det är, säger Sylvester. Jag trodde alla kände så. En liten del av en måste ju ändå tro det vid något tillfälle för annars skulle man kanske inte göra det.
- Eller så är man nöjd med att vara…
- …good enough.
- …en medelmåtta.
- Och det är helt okej det med.
- Eller så har man inte ens de tankarna.
- Kanske inte. Jag kan känna en väldig styrka i det jag gör. Det jag känner mindre styrka i är hur jag ska förvalta det, hur jag ska nå ut till en stor publik. Ju äldre jag blir, desto mer skiter jag i det och det gör också att jag kan ha ödmjuka förväntningar. Jag har inte så mycket att leva upp till, det finns inte så många förväntningar på mig. I egenskap av soloartist har jag inte haft några stora framgångar, jag har inte spelats så mycket på radio och folk vet vem jag är mest tack vare The Ark eller Augustifamiljen. Jag är en doldis, inte household hos gemene man, men det skapar en väldig frihet. Jag behöver inte jämföra mig med min största hit eller min största framgång, så jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan göra hur sjuk musik som helst.
Friheten som Sylvester pratar om är givande, och jag innehar den precis som han. Profet har inga enorma framgångar att leva upp till och vi kan alltså göra vad som helst. Ändå jag drömmer om ett liv där det ena inte behöver utesluta det andra. Jag vill att Profet ska bli ett imperium, känt av alla och envar samt deras mormödrar, men jag vill inte förlora möjligheten att ta mig an vad jag vill. Jag vill ha kakan (som jag önskar ska vara groteskt stor) och jag vill äta den med. Ska jag med åldern ge vika för verkligheten och medge att jag bör godta antingen frihet eller välgång? Eller, ska jag ståndaktigt stå emot åldrandets pissiga passivitet precis som Pippi, och inte bliva stur i mina tankar om framgång? I mitt utstuderat ungdomliga utagerande mot den popkulturella ålderdomen väljer jag att streta emot åren som kommer att gå. Jag ska ha mitt imperium. Jag ska ha friheten. Jag ska ha kakan. Jag ska även förtära den.
Sylvester Schlegel har just släppt ifrån sig »Rosa drömmar och svarta hål«, en samling låtar som det kommer talas mer om i nästa del av »Schlegel-Samtalet«. Där och då kommer det även språkas om Chefsideologens möjliga paranoia, samt Sylvesters fortsatta åsikter om kritik.
Missa inte de tidigare delarna av »Schlegel-Samtalet«:
Del I
Del II
Del III
Del IV: Återkomsten, ett år senare
Och inte heller nästkommande del:
Del VI: Slutet På Början