Medan Tiden Passerar

En Intervju med Sandra Andreis


Profets Chefsideolog Filip Lindström tolkar, i ord och bild, rollen som åhörare under ett möte med skådespelerskan och sångerskan Sandra Andreis, som i sin tur har tolkat odödliga musikstycken ur ett nytt perspektiv. Resultatet syns i sin helhet nedan.

Sandra Andreis och Chefsideolog Filip Lindström

Jag och Sandra Andreis märker snabbt att vi kommer bra överens. Trots att vi aldrig träffats börjar vår konversation som om den redan har pågått fram och tillbaka i flera år. Kanske har vi alltid känt varandra, vi har bara inte hunnit mötas än.
        Sandra har i skrivande stund nyligen släppt en singel från en kommande EP, en tolkning av den klassiska »As Time Goes By«. EP:n i sig kommer kallas »Raising My Standards«, en finurlig passning till jazzens benämning av väl beprövat material. Samtliga spår på Sandras debut blir en cover på något välkänt, något som hon arbetat om i både text och musik. Jag frågar henne hur hon gick till väga för att välja ut vilken musik hon skulle ta med på den lilla samlingen.
        »Det är låtar som på något sätt har varit med mig under perioder i livet, uppväxten framför allt, som har stört mig textmässigt. Det är sådant som jag älskar, men som jag inte riktigt kan omfamna för att texten inte funkar. Den är skriven för gammaldags könsstereotyper. Jag har sjungit mycket jazz innan, och en del låtar har jag undvikit medan jag har ändrat några utav dem live. Det har varit en process under en längre tid för mig, och jag har märkt att folk har hört texterna på ett annat sätt.«
        Jag har alltid tyckt att covers bör göras med innovation och integritet eller inte alls. En rak tolkning, som landar för nära ett original, är ett brutalt ointressant slöseri med tid för alla inblandade. Sandra Andreis, som är van vid just tolkning då hon annars arbetar som skådespelerska, verkar tycka likadant. Hon har dessutom försökt frigöra en annan betydelse i verken, en som kan ha varit låst i könsbestämmelser i originalversion. Min fråga om projektets inriktning leder till ett svar som beskriver denna intention.
        »Du vänder dig alltså till alla med den här EP:n?« undrar jag.
        »Verkligen!« svarar Sandra. »Könsstereotyper - vad man än definierar sig som – håller oss tillbaka.«

Runtomkring dessa stereotyper talar hon sedan om hur vi vanligtvis omsjunger varandra, hur det som sågs som romantiskt förr numer bara belastar. Därför tolkar jag in en underliggande vilja för att undersöka romantik som ämne, något som tidigare haft en någorlunda bestämd form men som nu tar nya vägar till våra sinnen. Den standardiserade musiken kan fortfarande skapa villfarelser om hur vi ska behandla varandra, i en stabilisering av gamla värderingar. Om man som Sandra söker en skingring av det som varit bestämt är förändring av något gammalt ett intressant verktyg. Låttexter som älskats och återupprepats i årtionden kan bidra till stereotypernas överlevnad, för att de precis som alstren de existerar inom ses som standard. Vår uppfattning om varandra speglas i populärkulturen, men populärkulturen flaggar för vår uppfattning av verkligheten. Ändras det ena kan det andra lösas upp, och vice versa.
        »Hur kan du likna görandet av en cover med att spela en roll?« vill jag veta, då Sandra ständigt sysslat med musik parallellt med sitt skådespeleri.
        »Man tar den fakta som är på pappret, och så låter man fantasin och ens egna känslor gå med det. Det gäller att spinna iväg, det gör jag om jag får en roll också. Jag vill kreera en hel bild för mig själv, och känna av vart den ska gå. Det känns som att jag jobbar på samma sätt fast med olika uttryck.«

»Helt plötsligt känner jag att hela jag är här«

- Sandra Andreis

Jag känner ofta att jag tolkar andra människor enligt liknande devis. Inte nödvändigtvis som Sandra gör, genom att läsa en skriven roll och framföra en reell kanalisering av ord för andra att tolka vidare. Jag går till väga åt andra hållet, då jag tar in vad exempelvis Sandra säger, och låter orden bearbetas inom mig. Sedan får de trycka sig ut genom mina fingrar i nya former, som mina känslors reflektioner av var de yttrade orden har landat hos mig. Delvis kan jag se mig själv som en skådespelare, som spelar en roll som är jag.
        Utifrån sett är jag en automatiserad människa, en verklig varelse med bestående tankar och önskningar. Inifrån sett är jag ett skal, en skärm där utvalda sentiment får spelas upp inför en utbytbar publik. Varje dag är ett likadant slagsmål för att få det som visas upp på skärmen att slå an diverse ackord hos åskådarna, men hur jag än anstränger mig är det omöjligt att bli uppskattad av alla. Mina skådespelartalanger räcker inte till, och givetvis tröttnar de till slut. Hur ska jag få mina utsvävningar att fånga den publik jag söker? Om jag försöker för mycket, kommer allt gå förlorat? Vad händer då med skådespelarsjälen som inom mig bara försöker anpassa sig till kylan utanför kroppens skydd? Kommer den gå om intet? För all del kan den redan vara på väg att göra det, för allt som behöver förställa sig är förgängligt. Föränderlighet är dock fundamentet för förvandling, och i många stunder vill jag förvandlas till något som någon annan vill ha. Jag försöker igen och går som alltid förlorad.
        »Så du har haft nytta av skådespeleriet i musiken?« frågar jag Sandra, helt orelaterat till mina försök förgäves.
        »Absolut« säger hon.
        »Känner du att det finns något slags skådespeleri i intagandet av ett artistjag?«
        »Nej. Det här är så sjukt, för jag har känt så innan. Jag har känt som om jag haft olika personas, och musiken har varit med mig i skådespeleriet. Jag har gjort livespelningar själv och med andra och utforskat olika alter egon. Det som är fantastiskt med alter egon är att man kan utforska så många olika sidor hos sig själv, för att bli hel. Helt plötsligt känner jag att hela jag är här, och jag känner för att göra något för mig själv. Det är det här.«

Alla mina alter egon vänder sig med ens om och koncentrerar sig på vad Sandra säger. De söker en väg till enhetlighet, något som hon lyckats finna. Alla de små spillrorna av det som ser ut att vara jag, alla de som slår ut varandra och för det mesta mest lägger krokben för varandra i ensliga försök att hålla masken uppe, alla lyssnar de noga efter en lösning på virrvarret. När jag spelat tillräckligt många roller vet jag inte längre vilken av dem som är på riktigt, eller om någonting alls faktiskt är på riktigt. Mitt skrivna jag skapades som en utväg från feghet och steg mig till huvudet, tills det tog över helt och hållet. Tyvärr gav den diktade styrkan ingen försäkring mot svaghet, och inget botemedel mot rädslan för den. Jag trodde att den nya personligheten gjorde alla de andra starkare, men i själva verket stal den all kraft ifrån dem andra. Om jag då så lätt kan tröttna på mig själv, då är det inte det minsta konstigt om någon annan gör precis likadant. I somliga stunder tror jag att jag gör allra bäst i att bara hålla käften, i andra kan den omöjligen hållas. Denna inre balansgång slutar alltid i handlöst fall.
        »Just nu känner jag inte att jag antar ett artistjag« fortsätter Sandra, och jag vet inte vilket av mina jag som sägningen resonerar mest hos. »Jag känner mig mer naken än någonsin« säger hon också. »Nu står jag utan en roll.«
        »Och hur känns det?« frågar jag, eftersom jag faktiskt har glömt hur det känns.
        »Det känns läskigt, och skönt på samma gång. Som om jag har öppnat en dörr som jag inte vet var den kommer leda mig.«
        »Du känner inte att den redan har lett dig någonstans? Genom att du släppte ’As Time Goes By’?«
        »Jo, det var då jag öppnade dörren.«
        »Men du har inte klivit igenom den än?«
        »Jag går på känsla nu. Jag vet ju vad jag ska göra framöver, men jag känner inte att jag ser exakt hur det kommer se ut. Jag känner mig väldigt öppen och sårbar. Det känns ovant, och skönt.«
        Hur ofta jag än påstår att jag kommit ifrån min rädsla för sårbarhet (och hur många steg jag än verkligen har tagit ifrån den) är den fortfarande en spik i mitt hjärta som rostar snabbare för var dag. När Sandras hela jag säger sig vara öppen och sårbar låser jag mig och avslutar intervjun abrupt. Jag kan inte ställa några fler frågor om ämnet, för det är ännu för känsligt för mig att diskutera i yttrade ord. I skrivna dito går det självklart bättre. Jag sätter fler skott i båda mina fötter, tills jag troligtvis inte längre kommer kunna gå på dem, och rädslan vinner igen. Ändå spelar jag min roll, i hopp om att den kan rädda mig från mig själv.

11 April 2019