Blott Den Tama Blomman Dör

En Intervju med Malin Sallstedt


Varför är igenkänning så viktigt vid presentation av ett verk? Profets Chefsideolog Filip Lindström intervjuar Malin Sallstedt i ett försök att komma underfund med detta, samt hur man lär känna sig själv genom improvisation. Läs och blomma fritt, kära läsare, läs och blomma fritt!

Jag har på mig en oproportionerligt stor hatt, när jag står på Nytorget och väntar på singer/songwritern Malin Sallstedt. Hatten har tidigare suttit på en nallebjörn i mänsklig storlek, och jag stal den från björnens hjässa för att jag tyckte den såg rolig ut på mitt lilla människohuvud. Jag funderar på att meddela Malin, som inte vet hur jag ser ut, att hon ska leta efter en person med en orimligt stor hatt, men inser att jag aldrig träffat henne och därför inte vet om hon kommer tycka hatten är lika rolig som jag anser att den är. Kanske den enorma huvudbonaden kommer ge henne ett oseriöst intryck, sannerligen en dålig ingång på en intervju. Jag tar av mig hatten i skam, och går in på Stadsmissionen för att söka skydd från det strilande regnet.
        Inne i affären, bland andrahandshungriga hipsters, finner jag Malin Sallstedt – som även hon ansett att begagnade kläder är bättre än fallande regn. När jag visar henne min oproportionerligt stora hatt skrattar hon proportionerligt högt, och insisterar att jag ska ha den på mig. Skrattet och hattens gemensamma värme lindar in mig i gott mod, i allra högsta grad en god inledning på en intervju.
        Efter att Malin sökt efter någon slags galaklänning, och jag efter ett par kostymbyxor, tar vi min stora hatt och går till Snottys (som vid tiden då intervjun utspelar sig var den enda av sitt slag).
        »Man tar väl med sig sina erfarenheter i allt man gör« spekulerar Malin över bordet vid Snottys fönster mot Skånegatan, efter hon har berättat om sin väg ifrån barndomens Huddinge till Trondheim och Oslo, via studier i improviserad jazzsång i Bollnäs och Skurup. Nu, när hon lämnat Norge för Stockholm, ställer jag henne en fråga relaterad till hennes ovanstående uttalande.
        »Känner du att du improviserar fram mycket av det du gör idag?«
        »Delvis« svarar hon. »Det finns ett slags improviserat flöde, för jag skriver ofta det som jag spontant hör. På skivan har jag arrangerat det bandet spelar, och skrivit för cello och kontrabas. Det var så det här soloprojektet började, med mig och min gitarr, och en cellist och en kontrabasist i Trondheim. I grunden, när jag skrev de låtarna, skrev jag det som jag hörde inombords. Jag vet att det är vanligt att höra folk säga det, men så är det verkligen för mig.«

Chefsideolog Filip Lindström (till höger) i sin oproportionerligt stora hatt

Med denna första skiva i soloprojektet, »Bloom free«, har Malin Sallstedt gett sig själv en premiss att utgå ifrån, ett introspektivt låtsnickrande. En premiss är även tacksam i en sådan situation, eftersom man inte bara kan utgå ifrån den utan även frångå den när en ny vinkel är nödvändig.
        »Jag vill lära känna mig själv som låtskrivare« säger Malin om ämnet.
        »Är det någonting nytt för dig?« frågar jag.
        »Relativt. Jag skrev min första hela låt när jag var 15, men jag har alltid varit blyg. Jag går försiktigt fram och är lite småskeptisk, men så fort jag känner mig trygg är jag det fullt ut.«
        »Jag känner inte av någon blyghet alls hos dig« säger jag efter kort eftertanke.
        »Jag vet, det är det som är så lustigt« svarar Malin och förklarar: »Jag hade läst Profet innan vi sågs och jag tycker att du skriver fint, hur du målar upp porträtt och skriver om din egen upplevelse av att träffa en person. Så, jag hade en positiv bild och då hade jag redan gått förbi tröskeln av blyghet.«
        Mitt tunnhudade ego ryser till av välbehag, samtidigt som det ställs inför något utav en spegel i diskussionen om blyghet. Jag lider av samma försiktighet som Malin, något som tar all plats i vissa sammanhang men ingen alls i andra. Denna selektiva timiditet är besynnerlig i sin natur, då den sällan följer mönster. Den infinner sig när vi, de underkastade, minst anar dess närvaro och ingenting kan göras åt den. Oftast innebär åtgärd ett förvärrat tillstånd, då tankarna tar fart och kväver all möjlighet till utomkroppsligt utbyte. Även fast vi båda är lika stundtals blyga har jag och Malin Sallstedt valt att uttrycka oss inför andra, genom musik eller genom text. Förmodligen är detta vår bearbetning av det blyga, vår revolution mot dess tyranni.
        »Känner du likadant i mötet med en publik? Finns det någon tröskel där?« frågar jag, för att reda ut huruvida bearbetningen är ett faktum.
        »Det har varit en utveckling, när man succesivt kommer till en trygghetszon. Jag märker att jag på scen går in i en roll, fast det är en roll som är genuint mig.«

»Skivan är ett avtryck i den väg som var så bra för mig att ta«

- Malin Sallstedt

Malin minns en intensiv höst, den som nyss var, med flytten från Norge och starten på ett liv i Stockholm som på sätt och vis blev hennes första riktiga upplevelse av vår huvudstad. Hon flyttade nämligen ifrån Huddinge vid 19 års ålder, och ser nu på Stockholm med nya ögon, med erfarenheterna i behåll. Hösten bjöd nya erfarenheter, och de framträdanden inför publik hon gjorde blev som vattenhål istället för, som befarat, stressmoment. När hon kunde tillåta sig tillgång till det som hon på Snottys beskriver som »en roll« verkar störningen från idel nya intryck ha släppt, och hon kunde låta blygheten gå om intet. Kanske bara för en stund.
        Det är för sådana selektivt blyga själar som vi ett nödvändigt ont att gå in i denna roll så många gånger att den slutligen blir verklig, såsom jag redogör för i Profet-artikeln »Medan Tiden Passerar: En Intervju med Sandra Andreis«. Jag använder numer rollen som ett skydd mot det jag egentligen är, då jag systematiskt intalat mig själv om dess äkthet och dess möjliggörande av ett värdigare liv, vad nu det är.
        Mycket av det Malin pratar om, som jag noggrant nickar åt i min väldigt stora hatt, handlar om kännandet av sig själv – och lärandet om just detta. Hon ville lära känna sig själv utanför Stockholm, sedan utanför Bollnäs, utanför Skurup, därefter utanför Trondheim och utanför Oslo, och nu utanför och innanför sin egen förmåga att skriva låtar. När jag tittat på föregående mening tillräckligt många gånger förstår jag att det här beteendet är naturligt och självklart (även om inget här i världen är självklart) för en improvisatör som hon. Har en individ lagt ned så mycket av sig själv i improvisationens konst blir väl rollen hon spelar också improviserad? Skådespelet håller lika mycket sanning som den upplevda verkligheten, i en värld där inget är självklart.
        Lärdomen om en egen person är för mig förknippad med misstag och nederlag. Vinst och triumf är oftare det som föregår nedförsbacken än det som skänker kunskap. Det som syns i Malins improvisatoriska flykt (se inget negativt i ordet »flykt«, kära läsare, det är en nyttig instinkt) är en nyfikenhet om jagets reaktion på nya miljöer, vilket ju gör subjektet öppen för total förlust och därmed redo för omfattande vinning.

Malin Sallstedt

Då jag och Malin även delar den förortsromantiska småstadsmentaliteten (som går att läsa mer om i Profet-artikeln »Låt Längtan Förgå: En Intervju med, och om, Surmland Sound Science«) förstår jag precis vad hon menar när hon liknar sina drömmar om att spela in en skiva vid tonårens fascination för att åka in till Stockholm. I två olika väderstreck, i två diametralt olika men spöklikt lika villaförorter blickade vi bort mot storstadens ljus, som något ouppnåeligt, något vackert i fjärran. Så såg även Malin på skapandet av en skiva fylld med egen musik. Jag frågar om hur ämnena på »Bloom free« går att härleda till hennes flyttande runt Skandinavien de senaste åren.
        »Skivan är ett avtryck i den väg som var så bra för mig att ta« svarar Malin. »Mycket insikter kring att hantera känslor och vardagen, och att lära känna sig själv, och att bli vuxen. Låtskrivandet är verkligen det som har fått mig att blomma fritt.«
        Malin skrattar åt sig själv och sin passning till den egna albumtiteln. När skrattet har dalat säger hon dock att det finns en poäng med varför skivan heter som den heter.
        »Och vad är den poängen?« frågar jag.
        »Vägen, och bara att jag faktiskt gör det här. Bara att våga ta plats i sig själv, i relationer, i samhället.«
        »Det är något du alltså inte vågat göra tidigare?«
        »Inte innan, och jag kan inte riktigt svara på om jag vågar göra det nu heller, men det här är mitt sätt att säga att det är okej att göra det. Om det är någon som kan känna igen sig i det så blir jag jätteglad.«

Vad är det i igenkännandet som gör en så glad? Att en publik kan relatera till ett verk räknas av många som en indikator på kvalitet, eller som en stämpel för värdig allmängiltighet. Med det sagt kan vi ställa oss frågan varför vi väljer att visa upp sådana verk, om inte för att undfly blyghet förstås. Jag vet att jag, när jag startade Profet, skrev för att bli känd – och ville bli känd för att kunna skriva. Där var igenkänningsfaktorn av vikt, för att publiken skulle fastna, men nu när tre år har gått lockar inte berömmelsen lika mycket. Jag vill fortsätta skriva, men inte bli igenkänd och därför inte väcka igenkänning. Imorgon kommer jag säkert ändra åsikt, likaså dagen därpå.
        En del av premissen, som ju Malin blommar fritt ur och in i, är och var ett självmedvetet steg mot självständighet. Då hon köpte sig en gitarr för att kunna kompa sig själv och inte vara beroende av andra musiker föddes förståelse för de egna kreationerna, också genom att lämna skrivandet på piano därhän.
        »Det är en vanlig upplevelse när man skapar generellt att när man byter medium så händer något, andra nyanser kommer fram« säger Malin. »Det hände mig när jag skaffade gitarren. Det var då jag kom fram till att jag har försökt att anpassa mig för att vara något som jag tror att andra vill att jag ska vara. Då tänkte jag att ’Det här gör mig bara utmattad, ska jag inte bara skriva och sjunga så som jag kan?’«
        »Och det är det man får höra på den här skivan?« ler jag.
        »Ja, det är det man får höra, och det man fått höra sedan dess. Det var jätteskönt« svarar Malin.
        Alltså, om ni vill iaktta en personlig utblomning i full flärd, lyssna till »Bloom free« av Malin Sallstedt. Kanske ni känner igen er i aspekter som resan har att bjuda på, kanske inte.

27 Juni 2019