Pretty Woman, Sad Girls

En intervju med Sanna Colling om SAD DIRLS och Operabussen


I årets första artikel intervjuar Filip Lindström SAD GIRLS-grundaren Sanna Colling, som genom det brobyggande initiativet Operabussen för finkulturen till folket. Det talas om döende sopraner, operans revolverande gubbar, mörkret i den kvinnliga konstnärligheten och mycket mer. Väl mött!

Operabussen

En asfaltsdoftande SL-buss daterad 1973 forsar över Västerbron i mörkret. Ur provisoriska högtalare matas Jussi Björlings »Till Havs« ut i det långa fordonets varje vrå, och Jussi tycks besjunga Stadshusets ståtlighet i fjärran. Hans röst tonar ut, och byts ut av den som tillhör den stora turkiska operasångerskan Selva Erdener. I sin största hit, »Sen sen sen«, basunerar Erdener på turkiska ut »Glad glad glad«, vilket väl beskriver hur passagerarna på Operabussen verkar känna sig.
        Det är en torsdag i november, och jag sitter i en stram gammal lädersits på tidsmaskinen som är Operabussen. I samproduktion med Stockholms stad har operaplattformen SAD GIRLS hyrt in denna klenod till vehikel, som åker den heliga 4:ans linje medan lejd skivjockey svarvar opera för hela slanten. Nämnda jockey är undertecknad för kvällen, och äntligen får min halvt hemliga fäbless för klassisk musik luftas. På bästa sändningstid. Inför människor som inte vet vad de har gett sig in på.

Under de tre timmar som Operabussen kryssar mellan Gullmarsplan och Radiohuset – fem dagar i veckan under halva november – går nämligen intet ont anande stockholmare på, i tron att det är en helt vanlig 4 de har äntrat. Många ögon spärras förvånat upp, när insikten om operamusikens flödande i bussen slår deras ägare. Efter några hållplatser har förvåningen ofta ersatts med glädje, och de flesta passagerarna ler och tackar för musiken vid avstigning. Den så kallade finkulturen blir för några ögonblick kollektiv. Det grandiosa får en temporär hemvist i det vardagliga.
        Hjärnan bakom detta kulturella experiment, tillika bakom SAD GIRLS, heter Sanna Colling. Hon möter upp mig några veckor efter min kväll som tillfälligt anställd skivspisare på Operabussen, för att berätta mer om vad SAD GIRLS egentligen är.

Operabussens tidtabell under november 2021.

Vi träffas på Medelhavsmuseet, eftersom det ligger ytterst nära Operan, där Sanna för tillfället är verksam. Bland statyer föreställande antika gudar och romerska härskare sätter vi oss ner för att prata om hennes passion för operakulturen.
        »Jag kom från popvärlden, och hamnade i ett operasammanhang av en slump. Jag sökte ett extrajobb och kom in« berättar Sanna över det sjudande sorlet från Medelhavsmuseets muntra besökare. »Operasångare brukar spara sina röster, så på alla rep sjunger de inte fullt ut, utan kan markera sången. Första gången jag hörde en sopran sjunga ut var en superstark upplevelse för mig, och jag kände att ’Det här är det jag måste ägna mig åt från och med nu’.«
        Det var inte sången i sig som Sanna insåg att hon ville hänge sig åt, utan världen runt omkring den. När hon slogs av musiken blev hon samtidigt träffad av mönstren som omgärdar denna esoteriska genre.
        »Jag började nysta i vad opera är och såg att det ofta är upprepad repertoarläggning – samma operor som kommer tillbaka. Man brukar säga att det är fem tonsättares verk som sätts upp. Det är Verdi, Wagner, Puccini, Mozart och Strauss. Fem gubbar. Alltså är det i princip samma roller som sopraner gestaltar om och om igen. Det tyckte jag var så fascinerande, att sopranen får en annan relation till sina roller än till exempel en skådespelare. Jag förstod att det fanns en otrolig traditionstyngd, och jag ville veta vad traditionen var och vad idén om sopranen är.«

Sanna Colling ombord på Operabussen.

En vital del av idén som mystifierar sopranen och ger henne en viss apoteos är att hon i De Fem Gubbarnas ständigt återvunna verk oftast dör. Till döden kommer vi strax, kära läsare, men först tittar vi på faktumet att sopranrollens frekventa avlidande också har att göra med en hög dos lidelse och lidande för människan bakom gestaltningen.
        »Jag upplevde att det finns en smärta som är central i idén om vem sopranen är, du lider för de höga tonerna och svimmar. Det är som ett offer, för att få vara sopran. Det tycker jag också finns hos popartister som jag lyssnat på och inspirerats av.«
        Sanna rabblar upp en rad kvinnliga popartister som hon anser arbetar med smärtan på samma sätt som en operasopran gör. Bland dem nämns Patti Smith och Stevie Nicks, Sarah Klang och Lana Del Rey, Lykke Li och Amy Winehouse – storheter med svärta i sitt uttryck. För att undersöka mörkret i den kvinnliga konstnärligheten startade Sanna SAD GIRLS, en plattform genom vilken »popartister kan betrakta operakonsten«, som hon själv uttrycker det. Det handlar om att bevittna den storslagna operamusiken med ett knippe popögon, som tränger igenom traditionsbundenheten och den generella svårtillgängligheten som färgar genren.

Profets Chefsideolog Filip Lindström spelar skivor på Operabussen.

»SAD GIRLS är som ett konstnärskollektiv, där vi gör olika grejer som kan knytas ihop i sökandet efter den popkultulteralla kontexten för opera. Jag startade det här i maj, så det har gått snabbt.«
        Snabbt har det definitivt gått, för på mindre än ett år har Sanna lyckats anordna livestreamad nattopera, satt Operabussen på vägarna och börjat planera ett antal föreställningar. Ett av projekten som ligger i pipeline handlar – som utlovat ovan – om döden.
        »Vi ska göra en föreställning som gästspelar på Folkoperan 13-14 maj, som sedan kommer åka på gästspelsturné. Där har vi samlat en massa dödsarior, eftersom sopraner är överrepresenterade i dödsscener. Sopranen som sjunger kommer alltså dö om och om igen under den här föreställningen.«
        Detta dödsmaraton, som ska heta DYING YOUNG, är bara ett av de okonventionella grepp som SAD GIRLS brukar för att demokratisera den ofta så låsta operamusiken. Samtidigt som könsordningen i operavärlden ifrågasätts kan det antologiska formatet möjligtvis öppna upp för en ny, ovan publik.

Joel Janson Johansen på Operabussen.

Sanna förklarar att hennes absolut första möte med operan var genom »Pretty Woman«, som är baserad på berättelsen i Verdis klassiker La Traviata. I en välkänd scen ur filmen går Richard Geres Edward och Julia Roberts Vivian och ser just den föreställningen, och Edward mansplainar att man antingen hatar eller älskar opera. Vivian vet inget om musiken eller kulturen, men blir träffad av upplevelsen och brister i tårar i salongen. Den känslan, som bryggs hos en individ som inte känner till operans universum men rörs av musiken, är vad SAD GIRLS försöker fånga och förmedla.
        I en intervju för Malmö Operas räkning säger tonsättaren Benjamin Staern att »Opera är den största musikformen, ett totalkonstverk.« (En fotnot till detta är att popgruppen Solen precis har släppt ett album vid namn »Totalmusik«, som givetvis är långt ifrån opera.) Om operan nu är så fullständig borde väl fler söka sig till den? Eller åtminstone ha möjlighet att göra det?
        I en av Medelhavsmuseets utställningar över antika statyer står följande skrivet: »De grekiska myterna var mer än bara sagor. De användes för att förklara hur världen fungerar och varför saker ser ut som de gör […] Gudarna såg ut och uppförde sig som människor.« En liknande beskrivning kan åläggas operan. Föreställningarna är mer än bara berättelser, och de odödliga verken tillskrivs större mening för var gång de sätts upp. De nästan onåbara talangerna som en operasångare innehar beundras av hängivna följare, som ser människorna på scenen som lidande gudar uppå konstens Olympos. Genom att förflytta en så överklasstämplad konstform som opera till en så allmän plats som Operabussen längs 4:ans linje visar SAD GIRLS vägen mellan det heliga bergets topp och dess fot, och bjuder konstnärlighetens gudinna Minerva ner till folket.

6 Januari 2022