Bradford Cox Är Snygg och James Blunt Är Tidlös

En intervju med Sabine Women


Profets Chefsideolog Filip Lindström intervjuar hälften av Sabine Women om fakta och fiktion, elektroniskt noise och död indierock, James Blunt och Bradford Cox, flummigt påhitt och deppig realism samt OutKast och gamla intervjuer.

Bradford Cox

Jag har gjort ett aktivt val innan jag träffar Zacke Persson från Stockholmsduon Sabine Women: Jag har valt att inte lyssna på deras musik. Den är förvisso rätt svår att hitta i nuläget i och med att Sabine Women är ett mycket nytt projekt. Andra halvan av duon, Jonatan Södergren, är en perifer Profetvän och det ligger delvis bakom mitt aktiva val. Lyssning leder lätt till åsikter, åsikter förbittrar relationer på ett inte alltid nödvändigt sätt. För just den här artikeln väljer jag alltså att lägga åsikterna åt sidan och fokusera på mötet, som också kan skuggas och ändras av förutfattade åsikter. Jag koncentrerar mig på Zacke som person mer än musiken han gör, eftersom Jonatan utsett honom till folkgoth-duons frontman. De av er läsare som känner den käre Näbben vet att han har en rätt frontmanskompatibel personlighet, och det blir därför spännande att träffa den person som han själv pekat ut som frontfigur.
        - Han insisterar på det, säger Zacke om Jonatans utpekande.
        - Vad tycker du om det? frågar jag eftersom Zacke inte låter helt bekväm med rollen.
        - Det är ju Jonatan som skriver låtarna, skriver musiken och fixar spelningarna. Så jag är allt annat än frontman, men det vore kul att bli det när jag känner att jag vågar uttrycka mig själv och skriva mina egna låtar som jag kan spela upp. Just nu trivs jag så bra med att bli runtknuffad hit och dit av Jonatan för det släpper så mycket press då. All press ligger på honom och jag hänger bara med.

Zacke Persson. Foto: Nora Cederin

I bakgrunden på den veganvänliga kaffebaren i Gamla Stan där vi sitter spelas James Blunts samlade brakhits på en liten portabel stereo. Jag säger till Zacke, frontmannen i Sabine Women, att James Blunts musik är tidlös. På ett negativt sätt. Zacke håller med och säger att »You’re Beautiful« lika gärna hade kunnat släppas idag. Just när den tidlöst tråkiga melodin drar igång på stereon ställer jag frågan om hur en duo som aldrig släppt någon musik har tagits emot när de stått på scen. Svaret blir att den mest positiva reaktionen kom vid den senaste spelningen på Mirakelkuren.
        - Jag läste upp en av mina egna dikter senast och det var den goda kritiken den fick som fick mig att tänka att det är rätt kul att stå inför en publik och dra något man själv gjort. Det var första gången, jag har aldrig läst upp en dikt för någon förut. Det var jättemånga som frågade om det var på riktigt efteråt.
        - På riktigt? frågar jag, förvirrad över var Zackes dikt kan ha vacklat i trovärdighet.
        - Det var en story om en traumatisk sexuell upplevelse jag hade som barn. Jag körde den storyn rakt av och det var många som sa att det var bra men som undrade om det var på riktigt.
        - Var det på riktigt då? undrar jag, fortfarande frågvis om sanningshalten.
        - Det är klart, jag skriver always fact, never fiction. Jag skriver inte om det inte är för att bli av med något jobbigt och jag känner att Jonatan är tvärtom i vad han skriver. Han skriver mest flummigt påhitt i sina texter och jag vill ha stenhård, deppig realism.
        Jag tänker som vanligt på mig själv, och var på skalan Zacke-Jonatan jag ligger när jag skriver. Formatet musikjournalistik tillåter ju sällan så mycket flummigt påhitt, inte heller särskilt mycket deppig realism men ändå mer av den varan. I mina bästa stunder kan jag få till det flummiga påhittet i den deppiga realismen, mitt ibland de rigida popjournalistiska stadgarna. Gränslandet mellan fiktion och fakta är där jag hamnar, som en nollmeridian mellan Zackes nordpol och Jonatans sydpol.
        - You’re Beautiful, you’re beautiful, you’re beautiful, it’s true, säger James Blunt från högtalarna.
        - Men ni kommer ändå överens? säger jag om Zacke och Jonatan.
        - Ja, och jag tycker också att det kan bli kul att det är tydligt vilka låtar Jonatan har skrivit och vilka jag har skrivit. Jag tänker också att man kan dra det ännu längre och köra att Jonatans låtar bara är på engelska och mina bara är på svenska.

Jonatan Södergren till vänster och Zacke Persson till höger. Foto: Nora Cederin

I levande format på en scen är Sabine Women - vars namn härstammar ifrån romersk mytologisk kidnappning och tvångsgifte - inte bara musik. Det reciteras dikter och det spelas upp skrivna dialogpjäser mellan musikstyckena. Zacke, frontmannen i Sabine Women, liknar det vid kabaré där flera underhållningsformer kläms in på samma plats. Det får vara spretigt.
        Som sakexempel är Sabine Women smaskigt stoff för en popularitetsteoretiker som jag. Zacke är själv beredd att medge sin förvåning över hur en duo som inte släppt någon musik kan få spela på Under Bron, något Sabine Women ska göra nu på onsdag 18 oktober. Om Stockholms musikscen vore en hård, nyköpt lädersko hade Sabine Women inte behövt köra ner skohornet överdrivet långt, för foten var redan halvvägs nere. Läs här och lär, ungdomar, detta är vad ni behöver göra för att lyckas när ni startar en folkgoth-duo med kabaré-inslag: Var delaktig i musikscenen redan innan ni börjar så får ni spela under broar och på mirakelkurer, och bli intervjuade av narcissistiska Profet-skribenter till tonerna av James Blunt.
        Jag kan karaktärsenligt nog självklart inte sluta tänka på mig själv när jag tänker på Jonatan och Zacke. Det är inte bara mittemellan deras litterära jag jag befinner mig, utan även till personligheten. Jag besitter den naturliga frontfigurgenen som också Jonatan har, medan jag också kan vara så pass försiktig och eftertänksam som jag känner av att Zacke är. Det är för att jag kanske har delar av dem båda i mig som jag kan se hur de kompletterar varandra. Jonatan vill säkert lyfta fram Zacke som frontman för att höja hans självförtroende och Zacke säger att han i sin tur vill lyfta fram den känsliga delen av Jonatan som han vet finns.
        - Det är så spännande när han faktiskt skriver texter som inte bara är psykedeliskt påhitt, utan att det känns att det är hans riktiga känslor. Jag blir rörd när han lyckas få ut det för att det är så sällan man får se det, säger Zacke.
        - I saw your face, in a crowded place. And I don’t know what to do. Cause I’ll never be with you, säger James Blunt.

James Blunt

Zacke och Jonatan väger upp varandras egenskaper och delar med sig från sig själva av vad de båda individuellt behöver. Zacke behöver ett medium för att få uttrycka sig och Jonatan kan behöva våga visa upp sina äkta känslor. Efter att ha känt Zacke i ungefär tre låtar på James Blunts Greatest Hits-skiva kan jag stå bakom valet att utnämna honom till frontman. Jag känner att han kan gagnas av att ta den plats som Jonatan erbjuder honom. Han har en smärta som bara kan komma ut genom en kreativ handling och det är först med Sabine Women som han tar steget framåt och visar upp den här handlingen för andra. Vad som än händer med folkgoth-duon så har projektet öppnat en dörr för Zacke och visat honom möjligheterna för uttryck.
        - My life is brilliant, my love is pure. I saw an angel, of that I’m sure, säger James Blunt.
        Kopplat till ett bands uttryck är så klart ett sound. Till och med när det kommer till soundet är Jonatan och Zacke olika, och vill olika. Enligt Zacke strävar Jonatan efter någon slags indierock medan Zacke själv vill att Sabine Women ska låta som elektroniskt noise.
        - Indierocken är död, säger jag.
        - Ja, det finns för många indierockband idag och det finns för många som låter likadant, säger Zacke.
        - La-la-la-la, la-la-la-la, la-la-la-la-da, säger James Blunt.
        När Zacke nämner Nicos »Desertshore« och Xiu Xiu som favoriter kan jag se det stora avbrottet mot Jonatans intresse för indierock. Skillnaden i smak är inget problem för duon, mer av en fördel enligt Zacke. Han tycker det vore spännande att inkorporera flera olika musikgenrer så att Sabine Women låter annorlunda från låt till låt. Kanske kommer då några vara på engelska och skrivna av Jonatan, och några på svenska skrivna av Zacke. Jag säger att det nästan skulle bli som OutKasts näst sista album »Speakerboxxx/The Love Below« där André 3000 och Big Boi gjorde varsitt soloalbum och släppte de tillsammans under det gemensamma bandnamnet. Det uttalandet menar jag till fullo som en komplimang, och jag ser kopplingen till hur något sådant skulle kunna appliceras på Sabine Womens medvetet spretiga kabaréstil. Jonatan och Zacke är två bitar av samma pussel, de får ut något mer av varandra än vad de hade fått av sig själva på egen hand.

Sabine Women. Foto: Nora Cederin

Avslutningsvis, kära läsare, vill jag nämna den första regelrätta intervju som Sabine Women gjort innan denna. Intervjun (som kan hittas här ) gjordes i en rivaliserande musikpublikation och involverade De Tre Förbjudna Frågorna, de tre standardfrågor som är svartlistade i min bok och borde vara det i varje popjournalists dito:

1. Vad kan publiken förvänta sig?
2. Vad kommer bandnamnet ifrån?
3. Vad har influerat er?


Om man som journalist ställer söndertrasade frågor som dessa till komplexa personer som Zacke och Jonatan kan man inte träffa rätt. För att komma nära Zacke, till exempel, måste man ta det lugnt och låta hans innersta tankar ta sin tid. Med Jonatan är det likadant. Det är faktiskt enkelt, man lyssnar bara på vad de har att säga så dyker mer intressanta frågor upp av sig själva.
        Låt oss just nu bortse från denna slappa popjournalistik som inte alls representerar den Zacke jag träffat. Låt oss istället fokusera på något som Sabine Women sa i sin första intervju som inte togs med i den färdiga texten när den publicerades i den rivaliserande musikpublikationen. Jag har redan stängt av min bandspelare när Zacke berättar om något de sagt som editerats bort, gällande Bradford Cox från Deerhunter. Därför slår jag på bandspelaren igen för några sekunder, bara så Zacke får säga de ord som också får avsluta min intervju med Sabine Women. Det är viktigt att de får sägas, utan att klippas bort:
        - Under senaste intervjun fick vi inte ha med att vi tycker att Bradford Cox är snygg. Jag vet inte om det var för att det var bögigt eller för att han ser anorektisk ut men det fick inte vara med, trots att det var vad jag och Jonatan kom helt överens om.

16 Oktober 2017