Om Vänskap

En Intervju med Runtom Knuten


Sann vänskap är som den vackraste kärleken, den kan drabba en och förändra hela ens liv. Profets Chefsideolog Filip Lindström studerar en ypperlig vänskap när han träffar Johan Nilsson och Fredrik Atterfelt, duon bakom bandet Runtom Knuten, som just gett ut »OM«, sitt tredje album.

Tropiska drinkar har aldrig riktigt varit min kopp te. Inte heller verkar det vara varken Fredrik Atterfelt eller Johan Nilssons påse. Vi tre sitter ihopkurade strax nordöst om DJ-båset på Tiki Room, en temabar vid St:Eriksplan där barmännens definition av skön stil går ut på stråhatt från Lindex. Oförlösta som vi är sitter vi med knogarna runt varsin öl istället för en färgsprakande cocktail, men åtminstone jag är rätt nöjd med det valet.
        Då mitt, Fredriks och Johans gemensamma mål för den lilla träff vi just befinner oss i är att utföra en intervju om Runtom Knuten, det band som de båda driver tillsammans, beslutar vi oss för att lyfta på stråhatten åt någon bartenders generella håll och långsamt avlägsna oss. Musiken, som dock är slående bra med hits som »Hawaii Five-O«, är knallhög och vi kan därför inte ens höra vad vi säger eller tänker.
        Vi traskar i fredagsaftonens bris, längs Vasaparken och förbi det trevliga Erlands, som för kvällen också är fullt. Vidare hamnar vi på Musslan, ett av få ställen i Stockholm där ytterdörren går inåt, där även nog med plats och skaplig ljudvolym finns.
        Fredrik pekar ut en obalans i våra tre utseenden, då han anser att jag ser ut att spela i ett rockband, och att han och Johan ser ut som journalister. Hastigt och lustigt tänker jag att det är så det ska vara, även popjournalister ska kunna se ut som rockstjärnor.
        Redan innan vi lagt läpparna på våra första tråköl på Musslan har jag fått reda på att Runtom Knuten är ett sådant där band som är ett band fast de egentligen inte är ett band, fast de räknas som ett band. Bland sådana band räknas till exempel Tame Impala, ett musikaliskt projekt som leds av sångaren Kevin Parker till punkt och pricka men som live fungerar som en helt vanlig popgrupp, eller Electric Light Orchestra – ett förkläde för orkesterledaren Jeff Lynnes allra mest utsvävade fantasier. Fredrik Atterfelt och Johan Nilsson skriver, planerar och spelar in all Runtom Knutens musik, men spelar den inför publik med andra musiker.

»Otroligt mycket självförakt«

- Johan Nilsson om textinnehåll

Båda två av de ledande krafterna i Runtom Knuten är inflyttade till Stockholm sedan länge, Johan från Ånge i Medelpad (lugn, kära läsare, han säger själv att ingen brukar veta var Medelpad ligger) och Fredrik från Lidköping. Johan myntar under vår korta promenad uttrycket Hockeyrock – en formulering som jag uppriktigt meddelar att jag tänker stjäla – då han vill beskriva den musik som vanligast förekommer i Ånge. Om man inte spelar hockey där Johan kommer ifrån, då spelar man Hockeyrock, som hörs bäst i kommunens stolthet Takidas radioskvaliga ljudbild. Fredriks hemstad är större än Ånge, och han menar att helt vanlig rock och metal alltid stått högt i kurs.
        Det Runtom Knuten spelar är varken Hockeyrock eller vanlig rock, eller metal heller, tack och lov. Deras eklektiska verk skulle endera kunna falla in i den söndertjatade psykedeliska fåran, eller liknas vid den pågående skojiga skränrocksvågen från Nordamerika som spjutspetsats av aktörer som King Tuff, The Growlers och Ty Segall. Dock sjunger Johan och Fredrik sina sånger på svenska, och håller sig inte riktigt till ett statiskt sound, utan kan låta olika från spår till spår. Just det är vad jag uppskattar mest, vilket i mångt och mycket låg till grund för att jag gick med på att träffa bandet från första början. Jag ville få reda på hur tankarna går när man gör musik som inte följer ett tydligt mönster, och jag får strax reda på att Fredrik, när han lyssnar på annan musik än sin egen, också letar efter sådant som differerar, divergerar, differentierar – exempelvis skivor där vart spår kan skilja sig från det förra och det nästa.
        Runtom Knuten deltog i somras i festivalen Fools Gold, där Fredrik lånade ut sitt trumset och bandet även senare spelade. Festivalens grundare Axten Franzénqvist intervjuades i Profet om konceptet av att sammanföra hela landets indiebolag för att visa upp musik och sälja skivor, en tanke som gör Fools Gold till navet för svensk Indie idag.

»OM«

Jag frågar därav Johan och Fredrik om huruvida de känner att de tillhör, eller hör hemma i, den indiekultur som idag i mångt och mycket regerar Stockholms underjordiska scener.
        »Inte så mycket, men det beror nog på vår ålder och livssituation, både jag och Johan har barn och vi går inte ut lika ofta.« säger Fredrik.
        »Men det var något ni gjorde mer förut?« frågar jag.
        »Ja, men då var jag inte heller del av någon scen, men de flesta av mina kompisar spelade i band. Det var inte en sammanhållen scen, för alla höll på med olika grejer, men det var en gemenskap av folk som höll på med musik. Alla spelade i varandras band och alla hjälpte alla.«
        »Var det så ni två råkade på varandra från början också?« undrar jag, fortsatt vänd till Fredrik.
        »Ja, på sätt och vis. När jag flyttade till Stockholm 2006 kände jag Stefan som var sångare och låtskrivare i det band som jag och Johan började spela i tillsammans, Den Stora Sömnen. Jag sprang på Stefan och frågade hur det gick med bandet, och han sa ’Ja, det går bra men vi har en spelning snart och vi har ingen trummis’. Då sa jag ’Jag skulle ju kunna spela om ni behöver en trummis’ och det var så jag började spela i Den Stora Sömnen.«
        »Det känns som att man förut var mer sökande efter att delta i en scen« säger Johan. »Nu är vårt scendeltagande att vi ligger på ett skivbolag som visar upp sig på sådant som Fools Gold, och jag tycker det är viktigt att göra sådana saker ihop.«

Runtom Knuten, med Johan längst till vänster och Fredrik längst till höger

Runtom Knuten är skrivna till stockholmsbolaget Lazy Octopus, som också ger ut bland andra Confuse-Ray, vars projektledare tidigare intervjuats i Profetartiklarna »Produktrockens Tid Är Nu« och »Nittiotalist, Javisst!«. Även om Johan och Fredrik inte själva är extremt insatta i den indiescen som bolaget till viss del tillhör, så kan de lätt bli associerade dit.
        »Lazy Octopus har aldrig ställt några krav på att vi ska låta på ett visst sätt.« berättar Fredrik. »Vi har alltid haft helt fria tyglar att göra precis vad vi vill. Vi har helt fri kreativitet. Jag har alltid velat ha musiken som något independent, oberoende av att någon sätter press på att man måste låta si och så eller se ut si och så för att det säljer.«
        »Både du och jag är väldigt prestigelösa« säger Johan till Fredrik »fast vi tar det på extremt stort allvar när vi skapar vår musik och vi är jävligt noga med att vi ska gilla den själva. Det är huvudsaken. Jag tror inte alla är förunnade att tycka om sin egen musik, men det är mitt huvudmål. Men, prestigelöshet behöver inte betyda att man gör något dåligt.«
        »Prestigelöshet behöver inte betyda brist på ambition heller« säger jag till dem båda, vilket de jakar till.
        »Grejen med Runtom Knuten är att vi inte har skapat något tydligt koncept kring vårt band, ingen tydlig image« tycker Fredrik. »Det är kanske inte så bra, utåt sett, för det kan vara svårt att greppa vad vi är för band. Vi har ingen tydlig profil.«
        Jag lugnar Fredrik genom att uppmärksamma hur deras prestigelöshet faktiskt går ihop med denna härliga otydlighet, som jag ju tidigare i texten nämnt som Runtom Knutens i mina ögon största fördel. Om Johan och Fredrik nu inte har några större ambitioner än att göra musik som de båda gillar finns det ju ingen anledning för att söka tydlighet, om nu tydlighet räknas som ett men för att sälja gott. Det är inte Lazy Octopus allena som höjer Runtom Knuten med avsaknad av press, det är deras egen inställning till framgång som ger dem frihet.
        »Det är talande, när man tittar på hur jag och Fredrik kände när vi hade släppt vår förra LP. Då hade vi gjort en EP och två fullängsskivor, och vi var uttömda på energi. Vi tänkte ’Det här kommer vi nog inte göra igen’, för vi går in i det så hårt, vi jobbar stenhårt när vi gör musik. Vi är väldigt noggranna med att vara nöjda.«

Fredrik skrattar upp ett självmedvetet »Jag är aldrig nöjd« och Johan berättar att Runtom Knuten efter förra skivan hamnade i en slags »kreativ loop«, då inspelningen dränerat dem. Musik fortsatte ändock att tillverkas, och till slut fanns tillräckligt mycket material för att spela in en skiva till. Det insågs snabbt att låtarna var på tok för bra för att inte spelas in, och resultatet blev den nya »OM«, vilken Johan kallar »den mest väloljade maskin« de någonsin skapat.
        Samarbetet mellan Runtom Knutens två masterminds har förfinats i takt med att den kunskap som är nödvändig för effektiv inspelning har infunnit sig och slagit rot hos dem. Dynamiken som diar den diakroniska duon har enligt duons definition doserats upp, och det har konkretiserat kollaborationen ytterligare.
        »Vi känner varandra mer« säger Fredrik. »Vi kan vara mer raka mot varandra. Det blir inte samma inbördes prestigekamp som det kunde bli förut.«
        »Så ni har säkrat den här relationen lite mer?« frågar jag.
        »Ja, det tycker jag« anser Fredrik.
        »Den har blivit väldigt bra måste jag säga« instämmer Johan. »Vi är väldigt lika, jag och Fredrik, för vi är prestigelösa båda två. Vi vill ofta samma sak och går igång på samma saker. Men, vi är väldigt olika i hur vi jobbar och vi kompletterar varandra. Jag tror vi har haft tur med vårt samarbete, det har klaffat på så många sätt.«
        Den inbördes prestige som kanske varit den enda av sitt slag i Runtom Knuten har visat sitt anlete genom ett visst slående för diverse bröst, en skugga av lemmätning i bakgrunden av det tidiga samarbetet. De båda har tidigare velat ta sångmicken på de melodier som de själva tagit med till bordet, troligtvis av stolthet och högmod. Nu, efter ett par år av mognad och vana, spelar det längre inte lika stor roll vem som sjunger vilka låtar. Prestigen har helt lämnat ekvationen.
        »Man har börjat känna sig mer trygg« säger Fredrik till Johan, nästintill frågande. »Om du gör något så vet jag att det är bra, för att jag tycker att du gör bra grejer. Man känner större förtroende för varandra.«
        Kan det vara första gången Fredrik säger detta till Johan? Jag läser av en avlägsen nyans i den förstnämndes röst när han böjer sig fram en centimeter, rättar till sig på stolen och säger de ovan skrivna orden till sin kamrat. Det är sårbart, om än bara litet. Det är ett utelämnande, om än i förbifarten. Det är ett ärligt uttryck, om än genom mungipan.
        Fredrik är enligt Johan mer skolad i musikens gebit än han själv, och han uttrycker en tro om at det är däri kompletteringen dem emellan ligger. Johan ogillar till och med skolningen, den går emot hans syn på musik och har därmed präglat hans musikaliska relation till Fredrik.

Jag uttrycker med eftertryck min övertygelse om vikten av att inte kunna saker, dels för att få prata lite grann om mig själv för en gångs skull, men också för att hålla med Johan i att det kommer mycket spännande ur brist på skolning. I vilket gille som helst. Mina förebilder inom Popjournalistikens Nobla Ämbete har alla lärt sig yrket på egen hand, de har inte studerat någon tillrättalagd journalisthögskola och stöpts till ljus som sakta ska brinna tills veken ej längre finns. Jag har därför dumdristigt nog eftersträvat okunskap för att kunna hitta min egen väg till ett mål som inte existerar, till en oas som alltid försvinner i hägringar. Det går att lära sig på egen hand, vad du än vill göra (om det inte är något tråkigt, som läkare eller advokat eller taxeringskonsult) och du kan lyckas om du bara vill det. Se bara på mina hjältar, och se på Johan i Runtom Knuten (kanske också Fredrik): Det blir mer intressant om man inte riktigt vet vad man håller på med.
        »Ju sämre förutsättningar, desto roligare tycker jag att det är« säger Johan glatt. »Och där är Fredrik tvärtom, han vill ha allt på plats. Jag vill helst att det ska vara så kaotiskt som möjligt för att det ska vara så kul som möjligt.«
        Jag går igång på att Runtom Knuten i princip aldrig har gjort en sådan här intervju, en sådan där man talar med varandra istället för att skriva ned sina svar i ett digitalt brev. Det känns som om hur avslappnat de pratar sinsemellan och med mig är en följd av deras ovana vid just det här intervjuformatet. Mer släpps ut i det fria än det annars skulle, för det finns ingen urbota medieträning som hindrar dem från att yttra sig fritt.
        Johan och Fredrik har länge inspirerats av musik som sjungs på språk de inte förstår, vilket gjort att de vill kunna nå ut internationellt med sina svenskspråkiga verk. Tanken är väl då att musiken i sig ska vara så pass kvalitativ att det i stort inte spelar roll vad som sjungs. Ändå listar dem Alkberg och hans mästerliga rocklyrik på svenska som en stor motivation och förgrund. Fredrik uttrycker dock hur han länge drömt om att vara en duktig textförfattare, men att hans självkänsla på det området är mycket låg.

I och med denna tredje skiva, »OM«, har duon växt bildligt, med större självförtroende och mer säkerhet på den egna verkshöjden. Trots det är det uppenbart att deras farhågor och irrationella tankar finns kvar, något som leder mig till att ställa ännu en närgående fråga om hur samarbetet och vänskapen är uppbyggd:
        »Pratar ni mycket sinsemellan om era rädslor?«
        »Jag förstår Fredrik och jag tror att Fredrik förstår mig. Men, det tjorvar sig ofta kring texter, det är där det tar stopp« säger Johan och menar därmed att det är kring skrivandet av lyrik som rädslorna är vanligast förekommande.
        »Jag tror alltid att mina texter inte är tillräckligt bra för att nå in hos folk, men det kanske de är« funderar Fredrik. »Det kanske bara är jag som har för dåligt självförtroende. Jag känner att jag inte är så speciell.«
        »Lyssna nu på vad han säger, för det här får jag brottas med hela tiden« säger Johan uppmanande till mig. »Fredrik är skitduktig på att skriva, hans texter är mångbottnade och starka och ibland roliga och ibland tunga. Men han har inget självförtroende. Jag har samma sak, men för mig är det lätt att se styrkan i hans texter.«
        »Jag tycker ju att texter du har gjort är svinbra« kontrar Fredrik till sin kamrat. »Jag tror att det man själv uttrycker i text finns i ens eget huvud och därför känns trivialt. Det är svårt att förstå att någon annan kan tycka att det är intressant. Jag tycker att det är ointressant, för jag är blind för det som är udda i det jag tänker och säger.«
        »Då talar ni ändå med varandra om vissa rädslor, då i form av frånvarande självförtroende« säger jag till dem båda, och fortsätter tankegången genom att fråga: »Har ni några rädslor som ni döljer för varandra?«
        »Säkert« tror Fredrik. »Menar du rädslor hos en själv som man inte tagit upp?«
        »Ja, var skulle de annars vara om de inte vore hos dig?« frågar jag honom tillbaka.
        »Det är sant« medger han. »Jag tror att vi känner till varandras rädslor.« Fredrik ger snabba exempel på några av sina rädslor, som Johan definitivt känner igen. »Jag har prestationsångest, jag är perfektionist och jag blir aldrig nöjd. Det är där Johan har hjälpt mig.«

Johan och Fredrik, stolta vid släppet av förra skivan »Buddy«

»Har ni någonsin haft liknande samarbeten med andra personer?« undrar jag, då jag blir mer och fascinerad av hur nära Johan och Fredrik faktiskt står varandra kreativt.
        »Nej, det har jag faktiskt aldrig haft« säger Fredrik.
        »Jag har haft det, sedan barnsben nästan« minns Johan. »Men aldrig den här dubbelkreativa förmågan som jag och Fredrik har.«
        Johan och Fredrik tycks vara olika på flera sätt, inte bara kreativt. Medan Johan verkar driven av sina känslor och gjuten därefter känns Fredrik som mer eftertänksam – nästan till överdrift. Jag frågar Johan om det stämmer att han är känslostyrd, och han tar en demonstrativ sipp öl innan han säger »Det är korrekt«.
        »Går det in i musiken?« undrar jag ytterligare.
        »Ja, det tycker jag. Jag vet inte om det finns någon som kan definiera vad Runtom Knuten är textmässigt, vi jobbar ju mycket med metaforer men allt som jag gör är egentligen känslomässigt styrt om min egen värdelöshet. Otroligt mycket självförakt.«
        Jag känner självklart igen mig i Johans redogörelse, självhat är något jag jobbar mycket med i mina texter för Profet. För att kunna höja mig själv till gudomlig status och bejaka min hybris är jag tvungen att spotta på mig själv och acceptera mitt självförakt. Det balanserar ut mitt känslomässiga pH-värde och landar mig i en trygghet där jag vet var jag har mig själv.
        »Det är skillnad mellan självförakt och självömkan. Man kan tycka illa om sig själv utan att tycka synd om sig själv« säger jag i ett ögonblick av klarhet, varpå Fredrik faktiskt kommer på en rädsla han när, som han aldrig har delgett till Johan:
        »Jag är rädd för vi inte ska leva upp till det vi spelat in när vi spelar det live.«
        Trots att han enligt uppgift aldrig ska ha hört talas om just denna av Fredriks rädslor ser Johan inte särskilt förvånad ut. Det här är vad Runtom Knuten går ut på, på gott och ont, och Fredrik och Johan kommer säkerligen stå vid varandras sida i nöd och lust, vått och torrt en lång tid framöver. Det är vad sann vänskap handlar om.

13 November 2018