Going The Distance

A Bi-Lingual Interview with Routine Death

Profet´s Ronni Arturo interviews Routine Death, a rock group split by one of the world´s great oceans, in two of the world´s greatest languages: Swedish and English. The two members, Lisa and Dustin, answer the questions with The Distance always present between them.

Del I: Lisa

Routine Death är en transatlantiskt splittrad skränrocksduo, där ena foten står i Göteborg och den andra i Austin, Texas. I Göteborg finns Lisa, och i Austin finns Dustin. För att spegla uppdelningen i gruppen Routine Death ville jag intervjua dem separat, och dessutom dela upp artikeln i en svensk sektion där Lisa får uttala sig, och en engelskspråkig del där Dustin får komma till tals.
        Det krosskontinentala samarbetet inleddes med utbyte av musik, då Lisa och Dustin måste ha funnit varandra över en delad smak. Jag vill veta vem, eller vad, som initierade den långväga korrespondensen och i vår digitala brevväxling får jag följande svar från Lisa:
        - Vi hade aldrig gjort musik på det sättet själva innan så vi tyckte det var kul att testa. När vi började hade vi en idé om vilka influenser vi delade och hur vi ville att det skulle låta, men såhär i efterhand så blev det blev någonting annat.
        Jag ställer vidare en fråga som jag kan gissa att Lisa i sin virtuella brevlåda tycker är dum, men jag måste ärligt säga att jag tycker att den är viktig för att undersöka hur ett lång distans mellan medlemmar påverkar ett band.
        - Har ni någonsin träffats på riktigt?
        - Absolut! skriver Lisa, som att det är en självklarhet.
        Det kanske är självklart, men vore det inte roligare om Lisa och Dustin aldrig hade träffats? Routine Death hade blivit kända som »bandet som aldrig mötts«, de hade gett konserter med varandra på videolänk och deras lyssnare hade längtat efter och spekulerat kring vad som skulle hända första gången de faktiskt sågs. Jag blir faktiskt besviken över att de i själva verket har träffats på riktigt, för inför intervjun hade jag hoppats på just »bandet som aldrig mötts«. Jag förstår att min förhoppning ger tecken på bortskämdhet, men jag eftersökte en intressant usp och gick vilse på vägen. Jag frågar Lisa om vad, förutom just en intressant usp (och ett givet ämne för intervjuer), avståndet henne och Dustin emellan bidrar med till deras samarbete?
        - Kreativitet! skriver Lisa, samt: När jag är själv får jag mer gjort och det blir mindre press. Jag kan inte stressa fram något. När vi väl ses kan det bli lite press på att man måste göra något men när man är själv kan man ta det i sin egen takt.
        Lisa svarar också ett kort »ja« på min fråga om huruvida hon och Dustin någonsin har funderat på att flytta närmre varandra. Slutligen är det spännande för mig som utomstående att då tänka kring hur arbetet med Routine Death hade förändrats, om avståndet förminskats. Hade pressen blivit större? Hade det varit negativt? Är press egentligen något positivt?
        Jag växer av press. Om jag, Ronni Arturo, varit i Lisas eller Dustins skor hade jag troligtvis passiviserats av friheten som kan komma ifrån att ta livet i sin egen takt. Jag behöver press för att prestera, och därför placerar jag mig själv där pressen är som störst, för att få ut det jag vill av mig själv.

Part II: Dustin

And so, for the second part of the interview with the transatlantic rock band Routine Death, I sent questions to Dustin all the way over in Austin. Either he is more used to being interviewed about his music than his bandmate, or he is more of a talker than Lisa is, because he seemed to enjoy giving his answers more than she did. This speaks for another difference between the two, apart from just being located on different continents. Dustin writes the following about his musical efforts prior to Routine Death:
        - I started playing in bands when I was 14, so there have been many, but I grew up playing in Holy Wave. Not from childhood exactly, but musically we raised each other, and we continuously do so: from writing to recording to the ability to play multiple instruments. They're the most important part of my musical-self. The guys in that band are my family and when I do something with Routine Death there is definitely an element of wanting to make them proud. I could go on and on about that because it's that profound.
        Dustin doesn’t go on any further, and we then leave the profound friendship of the Holy Wave members behind. I linger for a moment though, and ponder if everything Dustin will ever do – including his Routine Death work with Lisa – will be done with the intention of somewhat impressing his Austin musical peers. I don’t ask Dustin this question, but I wonder if those ambitions will blur his path. Can seeking the approval of his Holy Wave friends be likened with striving for the appreciation of a parent? In a city like Austin, so marked by music, I assume the environment for a musician can be unruly. Each artist must be depending on acceptance and support from other musicians in order to survive. If they’re not proud of you, they don’t remember you. Dustin writes on about his home town, and ends with a sentence that verifies my wild assumptions.
        - Austin is rapidly changing, which can make it both exciting and depressing. There's always something to do and someone to meet and that's good for personal, artistic, and social expansion, but I'm really tired of traditionally Austin places being demolished and turned into ugly modern condos for social media marketing agents to live in. Now that I've squeezed my jaded rant in I can say that I think our music fits into the sonic landscape here, though we've never played live here so we basically don't exist here.

If you haven’t played in Austin, you basically don’t exist in Austin. I can’t think of any other city that functions like how Dustin describes his part of the globe, where everything that matters is »here« and »now« (or perhaps »here« and »then«). At least Dustin has seen, experienced and appreciated the ways of the world outside of Austin. As he says himself:
        - I love the way music works in Europe. Arts in general are treated as a precious and human endeavor, so naturally I long to exist in that. It would be great to be in Gothenburg with Lisa, we could work on the live presentation of Routine Death much more consistently, so that can evolve as well. I still think we'd prefer working separately while recording though. But who knows, these things are supposed to grow and evolve.
        In the first, Swedish part of this interview, Lisa told the tale of how Routine Death chose to start this long distance project – basically because neither her nor Dustin had tried anything like it before. Dustin elaborates the story.
        - Routine Death began as a simple project for us to work on together. We wanted a mutual hobby and it was just the natural thing to do because the technology exists within music to eradicate the distance.
        The Distance is the third, silent member of Routine Death. I bet that Lisa and Dustin, if they continue after this first album (ironically enough titled »Parallel Universes«), will never do an interview without discussing The Distance. It’s always there, like an ocean sized elephant in the room. Lisa thought The Distance relieved the pressure of accomplishment, and Dustin has his own opinions about the matter.
        - The Distance offers a unique intimacy to the music. We both work completely alone during the initial writing process; nobody stands over the other and critiques what's being written. In this way we can fully express ourselves to the best of our abilities before anyone hears it. It's sort of like being able to make a full point during a discussion.

12 Juni 2018